Förr satt telefonen fast i väggen. Nu sitter vi fast i telefonen.
Vad händer när nästan alla sociala interaktioner sker digitalt?
Vad händer med kärleken när våra första möten sker via ”shoppande” av varandras retuscherade bilder ur bästa möjliga vinkel?
Maria Bratt går på jakt i dejtingapparnas värld.
Krönika|Maria Bratt
Jag börjar närma mig medelåldern och börjar få mer erfarenheter av livets sötsura kriser och möjligheter. Kris betyder utveckling läste jag när jag googlade strax efter att jag fyllde trettio, min första åldersrelaterade livskris. Och det här med metaforer, sammanträffanden och ”Nu har jag sett ALLT” – livet kan inte chocka mig mer och därmed inte nya människor som jag träffar.
Vilket självbedrägeri. Jag har insett att de ca fyrtiofem år som jag står inför kommer fortsätta ge mig kallduschar. Och jag inser att jag svävat runt som ett naivt moln på dejtingapparna i många år nu och att det har lett till att jag har varit vaken en del nätter när ångesten varit som värst. Sagt till mig själv – ta det lugnt, det ordnar sig och allt faller på plats till slut.
Det bästa rådet som jag gav mig själv för fyra år sedan har jag blivit allt skickligare att genomföra rent praktiskt. Sedan följer nästa råd jag kommit till insikt om strax före min medelålderskris – att sluta gnälla så jävla mycket och skriva listor på vad jag är tacksam för regelbundet. Varför ska jag plåga mig själv med nonsensproblem? Släng bort offerkoftan. Sluta gnälla över skitgrejer, snart är livet slut, har verkligen förstått på djupet att livet är magiskt. Därmed att kärleken verkligen är meningen med livet.
Men.. det finns ett ”men” med allting. Det mest elementära i livet, det vi alla strävar efter. Det som är viktigast i livet – kärleken som sagt. Den är självklar och samtidigt inte självklar. Den starkaste kraften för överlevnadsinstinkten och kärnpunkten i alla religioner och filosofiska livsåskådningar. Den är mindblowing och en förutsättning för människans fortplantning och ofta huvudtemat i konstnärliga uttryck. Därför handlar den här krönikan om kärleken, källan till allt liv och hur vi träffar varandra i tiden vi lever i – det numera vanligaste sättet att hitta sin livspartner och så även fortplantningen. Dejtingapparna. Det började med sociala medier och förlängningen av dessa kom att bli dejtingappar. Det mesta av våra sociala interaktioner sker digitalt via dom, dvs jobbet, vänner, romantiska relationer. Vi är helt fast i detta digitala fenomen, det finns ingen återvändo och det här är bara början. Det är för sent att återvända till det som var förr. Förr när telefonen satt fast i väggen var vi fria. När vi nu sitter fast i telefonen är vi ofria. Vad gör det här fenomenet; att nästan alla sociala interaktioner sker digitalt?
Jag nådde själv min klimax i självbedrägeri i vintras när jag installerade om Tinder för tolfte gången sedan 2016. Det är ungefär lika genialt som att lägga handen på spisplattan en gång till efter två misslyckade försök och vänta sig ett annat resultat än tidigare. Det slutar inte göra ont. Det fortsätter, eller rättare sagt, det gör mer och mer ont för varje gång.
Så, jag var lite trött på att vara singel i vintras. Rannsakade mig själv och tänkte att nu ändå, måste jag ändå ha kommit så långt med mig själv och mognat så att jag äntligen är redo att finna min själsfrände som faktiskt är äkta och utanför de fysiska attraktionslagarna. Nu när jag är 40+ är det de inre egenskaperna som är de viktigaste. Mer djup. Mindre yta. Ja det är inget revolutionärt. Jag gjorde som jag har gjort de senaste tio åren, bara flyter med och tar AI till hjälp. Nu kommer jag fram till det stora MEN som utgör pudelns kärna för att AI gör oss, baserat på jpg-pixlar, till digitala objekt. All kritik som riktats mot Tinder och likande dejtingappar – här är en till – som jag hoppas kan göra oss mer medvetna och sticka hål på luftslottet, eller åtminstone göra oss medvetna om att det är en virituell värld som via ettor och nollor lovar att ge oss sex eller äkta kärlek utifrån personkemi och fysisk attraktion.
Det har diskuterats om huruvida dejtingapparna är bra eller inte för jämställdhet mellan kvinnor och män – jag vet att det även är vanligt med homosexuella relationer men jag har inriktat mig på heterosexuella relationer här. Det har riktats allt mer kritik mot ”Tinderfeminismen” som har sin ståndpunkt i att Tinder (samt andra dejtingappar) fokuserar på ”individuell frihet” som ska motverka destruktiva könsroller. Någon djupare förklaring om Tinderfeminismen har inte kommit till min kännedom. Det här landar i godtycklig kvasivetenskap eftersom det inte finns några vetenskapliga studier och argument som stärker det här. Det har kommit allt mer kritik mot den här typen av feminism som rörelse i sammanhanget. Jag har en annan uppfattning om vad visualisering av oss gett för effekter eftersom dessa dejtingappar fokuserar på bildligt material med hur vi framställer oss själva. Likt vårt beteende när vi ska köpa en vara på nätet har dejtingapparna fokus på det visuella. Bilderna på oss har gjort oss till ”sexuella produkter” överlag. Bilderna ska visa hur attraktiva vi är, helt krasst. Det är vi kvinnor som drabbas värst, har många års forskning visat, om det visuella uttrycket av oss är styrt av patriarkala strukturer.
Hur kvinnor objektifieras sexuellt visuellt genom kultur och media är inget nytt. Hur det fortsatte på sociala medier noterade jag 2015 när jag läste sista året inom Medie-och kommunikationsvetenskap på Södertörns högskola. Ett flertal lärare uttryckte sin oro genom sin forskning när jag studerade där rörande hur destruktiva könsroller förstärks på sociala medier. Min lärare Michael Forman som är professor inom Medie- och kommunikationsvetenskap var min handledare när jag skrev min C-uppsats som just handlade om visuell framställning baserad på bland annat hans forskning. Jag bestämde mig för att göra en kvalitativ studie av det hela med djupgående intervjuer. Det var svårt. Många i min umgängeskrets, bland unga kvinnor, ställde sig skeptiska till min studie och menade att man absolut kan ta sexistiska selfies men ändå vara feminist. De flesta av mina killkompisar svarade inte ens på mina meddelanden med förfrågan om deltagande i intervjuerna. Jag höll med mina tjejkompisar om det moraliska dilemmat, jag hade själv tagit egna selfies många år med utgångspunkt i att se attraktiv ut för att attrahera män, men faktiskt också för bisexuella tjejer i min umgängeskrets. Det bör nämnas att jag är bisexuell för sammanhanget.
Här kommer ett etiskt dilemma som funnits sedan lång tid tillbaka i historien. Att kvinnor som uttrycker sin sexualitet har likställts med moraliskt förfall. Här är ”Madonna och hora-komplexet” inbakat. Det ligger djupt biologiskt inpräntat i oss människor sen tusentals år tillbaka (minst?) av biologiska orsaker. Det kan vidare granskas hårt att sexuell exploatering ansetts vara ett moraliskt förfall. Här är det känsligt och tabubelagt – att kvinnor uttrycker sin sexualitet har setts som gudinneliknande gestalter eller motsatsen: förkastliga, lössläppta och samhällets bottenskrap. Det här är inre psykologiska och etiska konflikter på ett individuellt plan och så även på ett samhälleligt plan som innefattar kulturella och politiska ställningstaganden. Och vi har tyvärr inte löst den här konflikten ännu. Det här blir ännu mer synligt i och med de visuella framställningar av kvinnor som uttrycker sig visuellt på diverse digitala plattformar. När Madonna slog igenom på 80-talet blev det en enorm samhällsdebatt i och med hennes sexuella uttryck som hon förmedlade genom visuella uttryck, dans- och musikvideos. Det kristna USA stormade mot henne och hon blev huvudämnet i samhällsdebatter. Hon har själv berättat att det var ett statement i konstnärligt syfte. Hennes bok ”Sex” (titeln säger sig självt) är en av världens mest sålda böcker. Sex säljer. Oavsett hur kvinnor i synnerhet, men också hur män framställer sig, borde inte vara tabu. Det är lika bedrövligt att ifrågasätta och kritisera hur en människa uttrycker sig på Tinder och Instagram som vilka kläder hen har på sig.
Det finns dock vetenskapliga och även samhälleliga problem med det här sen jag studerade till hur det har utvecklats. Sedan min C-uppsats om det digitala samhället har problematiken med destruktiva könsroller tredubblats – pga dejtingapparna. Dejtingapparna dominerar hur vi träffas nästan till hundra procent. En del av mina vänner som har haft långa förhållanden har sagt till mig att dom är lättade att dom träffade sina partners innan dejtingapparna slog igenom. För att då var det personliga mötet i fokus – vi träffade helt enkelt varandra från början innan vi sett en mängd bilder på varandra innan vi hade träffats i verkliga livet. Det är ganska rationellt att det var en fördel att vi kände av personkemin mest i våra personliga möten och inte fokuserade på hur personen ser ut i olika vinklar på diverse foton som ofta är retuscherade, redigerade och manipulerade.
Ja, jag tror att vi näst intill ”shoppar varandra” likt när vi letar efter något på Blocket. Tinder gör att vi avpersioniferar varandra. Det finns en risk att de gamla könsrollerna förstärks. Jag har ställt mig frågande till hur långt vi egentligen kommit med jämställdheten och om vi rentav går bakåt i utvecklingen.
Här kommer jag tillbaka till min senaste erfarenhet av Tinder från i vintras. Första försöket. Vi bestämmer ganska spontant en lördagseftermiddag att ses snart på kvällen efter en del konverserande. Vi träffas på Mariatorget på kvällen för att ta oss till en närliggande pub. Sagt och gjort. Vi tar några glas och bestämmer att åka hem till mig och kolla en film. När vi har anlänt till min lägenhet frågar han mig om jag känner någon som kan fixa ”ladd” eller ”gräs”. Det blir en stark ick. När jag kommer tillbaks till vardagsrummet efter att jag varit i badrummet står han med byxorna neddragna. Jag ber honom lämna min lägenhet. Omgående följer kvinnoförnedringen som en effekt av det. Helt plötsligt är jag för tjock för att ligga med. Slänger ut honom och minuten efter är jag själv hemma och jag försöker samla ihop mig själv efter chocken och förnedringen.
Följande vecka träffar jag en ny Tindersnubbe. Tänker att det här kommer bli bättre. Hade bara otur förra gången. Men den här dejten slutar också i katastrof. Efter att han tjatat om att vi ska ha sex i en och en halv timme och jag för elfte gången tackat nej sliter han min mobil från min hand och kollar igenom den med syfte att kolla igenom min mobil med de senaste notifications som finns i den. Han går igång på att en snubbe på Tinder har skrivit till mig tidigare på kvällen efter sin kontroll. Han visar sina sämsta sidor väldigt snabbt. Han blir också utslängd ganska omgående efter det här. Chock nummer två på kort tid. Men jag samlar ihop mig och somnar snart efter att jag slängt ut honom.
Tredje och sista försöket. Det som fick bägaren att rinna över. Det som fick mig att inse att dejtingappar har blivit mer sexistiska än någonsin, och dessutom en plats som gynnar psykopater att froda sin narcissism på ett sätt som inte avslöjar dom (innan det är försent). Det som gick över min personliga gräns. En kille som bor en bit bort från mig. Eller ja ganska långt bort, ända bort i östra Mälardalen – Eskilstuna, tolv mil från mig.
Han hade varit trevlig i flera veckor när vi chattat med varandra fram och tillbaks innan vi bestämde oss för att träffas. Han har bil och säger att han inte har något problem att ta sig till mig i Stockholm några timmar innan vi träffas första gången. Men faktum att det ändå är tjugofyra mil fram och tillbaka mellan honom i Eskilstuna och min lägenhet i Stockholm var ändå en grej jag noterade och jag kände någonstans inom mig att det inte stämde. Någonting var fel. Men jag visste inte vad. Nu i efterhand skulle jag lyssnat mer på magkänslan.
Han anländer till min gata prick klockan 17 som planerat, jag sitter på den lokala pizzerian och dricker ett glas vin när jag inväntar honom. Han stiger in, ser sig omkring och känner igen mig ganska snabbt och sätter sig mitt emot mig. Jag kan inte där och då sätta fingret på vad det är – men jag vet ganska direkt efter några sekunder att det är något som inte stämmer. Magen tänker nästan snabbare än hjärnan. Det går så fort. Det gör bokstavligen ont i magen. Ögonen. Ansiktsuttrycket. Attityden mot mig. Han vill inte beställa något trots att bartendern och jag vänligt uttrycker att det är läge att göra det. Men det visar sig att snubben inte följer sociala normer, han går emot dom och drar ut mig på en promenad. Det är nio minusgrader och vägarna är täckta med is. Jag påtalar det. Han ignorerar. Jag försökte under dessa trettiofem minuter som vi umgicks – ha en slags trevlig konversation. Han säger knappt något. Förrän vi är tillbaks där vi började den korta promenaden, där hans bil står parkerad nära pizzerian där vi först träffades. Han säger att han ska åka hem till Eskilstuna nu. Han har alltså varit i Stockholm och umgåtts med mig trettiofem minuter. Där och då i den här stunden förstår jag varför jag har haft ont i magen sedan han kom in på pizzerian och satte sig mittemot mig. Jag frågar honom grejen varför han plötsligt vill åka hem till Eskilstuna efter så kort tid. Ja, han gillade inte mig, kort och gott, var hans svar. Han fyllde på med att han inte tycker om Stockholmare, folk som dricker vin och det var fel på hela min personlighet. Efter lite analys och reflekterande förstod jag att han åkte tjugofyra mil fram och tillbaka till Stockholm för att förnedra, förlöjliga och slutligen dumpa mig innan något ens har börjat. Det är totalt irrationellt ifrån alla perspektiv. Förutom galenskapen, men han var ju kapabel till att köra bil alla dessa mil fram och tillbaka.
Jag har ingen aning om vad dessa möten egentligen handlade om. Jag funderar inte längre. Jag kommer aldrig få något svar och jag bryr mig inte längre om att få det. Jag konstaterar att klimatet har blivit hårdare. Med sorg ser jag att det vackraste som finns i oss människor ibland söndras av destruktiva krafter. Kärlek som egentligen är meningen med livet borde inte förstöras av hat, maktobalans och girighet. Det goda och onda i människan är en paradox och egentligen olika sidor av samma mynt helt krasst, även om det låter som en kliche. Och så länge mörkret i oss dödar ljuset har vi misslyckats, oavsett om vi får förklaringar i vardagsfilosofiska samtalsrum eller vetenskaplig litteratur, i tvärvetenskaplig forskning inom psykologi, genusvetenskap och etik. Eller biologin för den delen. Sammanfattningsvis visar effekten av det digitaliserade dejtandet att det skapar större avstånd mellan oss istället för att vi kommer närmare varandra, så som det ser ut nu. Med den vetskapen har jag fimpat Tinder för gott.