I valdebatten pumpar högern ut en rad falska påståenden och ihåliga argument. Internationalen ger fram till valet svar på tal. Denna gång om arbetstiden.
Svar på tal | Internationalen
Svenskt Näringsliv, Timbro och andra företagarorganisationer motsätter sig arbetar- och fackföreningsrörelsens krav på förkortad arbetstid med bibehållen lön. I beräkningar från arbetsgivarnas centralorganisation (2 mars -26) hävdas att Arbetstidsförkortning gör oss alla fattigare genom minskning av Sveriges BNP med över 900 miljarder kronor. Även LO sägs mena att BNP inledningsvis, i viss mån, minskar: kortare-arbetstid-fakta-forskning-forutsattningar.pdf
Men de arbetstidsförkortningar som genomförts i Sverige sedan 8 timmarsdagen infördes 1919 (sex dagar i veckan) gjorde inte alls ”Sverige fattigare”, trots att Arbetsgivarföreningen och högern ända sedan den tiden varnade för att ”Sveriges konkurrenskraft” skulle försämras. Härtill kom ”argument” om att arbetare skulle ”förslösa” ledigheten på onyttigheter om arbetstiden sänktes från 50 timmar eller mer.
Arbetstiden i Sverige förkortades successivt från 48-timmarsvecka 1919 till 45-timmarsvecka 1960 och 40-timmarsvecka 1972. Härtill kom de lagstadgade semesterveckorna från 2 veckor 1938, 3 veckor 1951, 4 veckor 1964 och 5 veckor 1978. Det innebar knappast att näringslivet slogs ut, tvärtom ökade både välfärd och produktivitet. Med mindre förslitning i arbetslivet, ökad fritid och återhämtning växte istället inte bara individers utan hela samhällets välfärd när också fler kom att dela på jobben.
Sedan början av 1970-talet har 40-timmarsveckan fortsatt att vara norm för de flesta löntagare – trots ökad produktivitet och fler förvärvsarbetande, den dramatiska ökningen av familjers totala arbetstid liksom antalet sysselsatta.
Därför, efter nära femtio år, är det hög tid för sänkt normalarbetstid igen.
Läs gärna Kjell Östbergs: Åttatimmarsdag och arbetstidsförkortning i Sverige