Den 13 augusti är det 100 år sedan Fidel Castro föddes – en av den moderna tidens mest karismatiska revolutionära ledare, vars historiska roll fortfarande väcker starka känslor långt utanför Kubas gränser. Hundra år efter hans födelse gör samtidigt en ny politisk röst entré inom den kubanska vänstern. Medan USA skärper sin ekonomiska blockad och den kubanska regeringen fortsätter att öppna ekonomin för privata kapitalintressen har Nuevo Movimiento Revolucionario Cubano (NMRC) offentliggjort ett manifest som riktar sin kritik åt två håll: mot den amerikanska imperialismen – och mot den kubanska statsbyråkratin.
Kommentar | Alex Fuentes
I över 60 år har USA försökt kväva Kuba genom en ekonomisk blockad vars uttalade syfte är att framtvinga ett regimskifte. Under Donald Trumps andra presidentperiod har denna politik skärpts ytterligare. Genom sanktioner och hot har Washington försökt – och lyckats – hindra länder som Venezuela och Mexiko från att leverera olja till Kuba – en livsviktig resurs för öns ekonomi. Samtidigt har den kubanska regeringen under de senaste månaderna tagit nya steg för att utvidga marknadsekonomin och den privata sektorns utrymme.
Varken den amerikanska strypsnaran eller regeringens marknadsreformer har dock lyckats dämpa den växande sociala och politiska krisen. Missnöjet växer, och kritiken kommer inte längre enbart från högern eller exilkubaner i Miami. Den hörs också från vänster. I slutet av juli publicerade den kubanska webbplatsen Comunistas Cuba ett dokument med titeln Manifest till den kubanska nationen, undertecknat av det nybildade Nuevo Movimiento Revolucionario Cubano (NMRC).
Webbplatsen beskriver NMRC som en grupp unga aktivister från den kritiska kubanska vänstern. Däremot framgår det inte att Comunistas Cuba själv skulle vara en del av den nya formeringen. Manifestet hänvisar inte heller till några etablerade organisationer utan presenterar i stället ett försök att samla olika politiska traditioner: demokratisk socialism, antibyråkratisk trotskism, självförvaltande anarkokommunism och de nya sociala rörelserna – feminism, antirasism och hbtqi+-kamp. Det handlar därför snarare om ett nytt politiskt nätverk än en offentlig koalition mellan redan existerande organisationer.
Manifestets utgångspunkt är att Kuba står inför två alternativ som båda måste avvisas.
Det ena är den nyliberala höger som vill privatisera ekonomin och öppna landet för internationellt kapital. Det andra är Kommunistpartiets byråkratiska och auktoritära maktutövning. NMRC försöker i stället formulera ett tredje socialistiskt alternativ.
NMRC kräver ett omedelbart slut på USA blockad och tar samtidigt avstånd från rysk och kinesisk geopolitisk maktpolitik. Den försvarar socialt ägande, arbetarkontroll, politisk pluralism, återkalleliga valda representanter, oberoende fackföreningar, ekosocialism, feminism, antirasism och hbtqi+-rättigheter.
Manifestet beskriver den situation som dagens kubaner lever i: ”Kuba genomgår en av de djupaste och mest smärtsamma kriserna i landets historia. Folket drabbas av varubrist, inflation, bristande grundläggande fri- och rättigheter, sammanbrottet för den offentliga servicen och en massutvandring som sliter sönder våra familjer.” Samtidigt avvisar rörelsen varje försök att använda blockaden som argument för att rättfärdiga den politiska utvecklingen på Kuba.
Enligt NMRC är USA:s ekonomiska krigföring en avgörande orsak till krisen, men den befriar inte den kubanska ledningen från ansvar. Tvärtom kritiseras censur, repression mot vänsteraktivister, byråkratiska privilegier, ekonomiska åtstramningar och de marknadsreformer som enligt manifestet driver landet mot en ”marknadsanpassning”.
Manifestet sammanfattar sin utgångspunkt i en formulering som fångar rörelsens politiska ambition: ”Den verkliga socialismen är oskiljaktig från friheten.”
En central del av kritiken riktas mot GAESA – de kubanska väpnade styrkornas mäktiga företagskonglomerat, som kontrollerar stora delar av turistnäringen, hotellsektorn, utrikeshandeln och andra av landets mest lönsamma verksamheter.
NMRC kräver att GAESA:s ekonomiska imperium ska exproprieras och att resurserna i stället ska användas till sjukvård, utbildning och pensioner. Strategiska företag och samhällstjänster ska enligt manifestet förbli offentligt ägda men styras demokratiskt av arbetare och lokalsamhällen. Manifestets kanske tydligaste formulering lyder: ”Vi vill inte ersätta en elit med en annan. Kuba behöver varken nya herrar i Havanna, chefer i Washington eller generaler i ministerierna.”
Det finns ännu få tecken på att NMRC har någon större organisatorisk förankring. Manifestet nämner inga talespersoner och hänvisar endast till ett Instagramkonto, vilket mycket väl kan vara en medveten säkerhetsåtgärd i ett politiskt klimat där kritiska vänsteraktivister riskerar repressalier. Den kritiska vänstern på Kuba är fortfarande liten och organisatoriskt svag. Den saknar ännu ett tydligt stöd i självständiga fackföreningar eller större arbetarorganisationer. Därför bör manifestet tills vidare ses som ett politiskt erbjudande snarare än uttryck för en redan etablerad massrörelse. Den avgörande frågan blir om NMRC kan utvecklas från ett program till en social kraft med förankring bland arbetare, studenter, kvinnor och andra grupper som drabbas hårdast av den ekonomiska krisen.
Ändå har manifestet en politisk betydelse som är större än rörelsens nuvarande storlek. Det visar att kritiken mot den kubanska ledningen inte enbart kommer från den nyliberala oppositionen, exilkubaner i Miami eller USA utrikespolitiska apparat. Det finns också en inhemsk vänster som försvarar revolutionens sociala och antiimperialistiska landvinningar men samtidigt avvisar den politiska byråkratin och den pågående kapitalistiska restaureringen.
Om NMRC lyckas omsätta denna programförklaring i praktisk organisering återstår att se. Men manifestet markerar att en ny generation kubanska socialister försöker formulera ett alternativ som varken accepterar USA imperialistiska projekt eller den auktoritära förvaltningen av den kubanska revolutionens arv.
Manifestet avslutas med följande krav:
– Varken korrupt byråkrati eller skoningslös privatisering! – Förfolkmakt, självförvaltning och frihet! – Leve Nuevo Movimiento Revolucionario Cubano!
Faktaruta: Comunistas Cuba förknippas med sociologen och historikern Frank García Hernández, en av huvudorganisatörerna bakom det första internationella Leo Trotskij-mötet i Havanna 2019. Webbplatsen försvarar revolutionens antikapitalistiska och antiimperialistiska landvinningar samtidigt som den kritiserar Kommunistpartiets maktmonopol, statlig repression, byråkratiska privilegier och den framväxande kapitalistiska omvandlingen på Kuba.