Imperialismen och vi (3)

Europeiseringen av världen

Erövringen av den amerikanska dubbelkontinenten efter 1492 följdes av några europeiska makters koloniala expansion i det globala Syd, skriver historikern Werner Schmidt i sin tredje artikel om imperialismen. Genom sina handels- och upptäcktsresor kom européerna i kontakt med folk som i början av 1800-talet betecknades som ”högt utvecklade civilisationer”. Drygt 70 år senare gav den tyske kejsaren Wilhelm II, i det så kallade Hunnenrede (hunner-talet) order till sina kolonialtrupper: ”I ert möte med fienden kommer pardon inte att ges, fångar inte att tas!”

Fokus | Werner Schmidt

Erövringen av den amerikanska dubbelkontinenten efter 1492 följdes av några europeiska makters koloniala expansion i det globala Syd. Genom sina handels- och upptäcktsresor kom européerna i kontakt med folk som i början av 1800-talet betecknades som ”högt utvecklade civilisationer”. Som jag skrev i Del I inkluderade dessa Kina, Indien, Persien och det osmanska riket. I vissa kretsar av Europas intellektuella skikt, som var influerade av upplysningstänkandet, rådde först en attityd av nyfikenhet och viss respekt: kunde man kanske lära sig något av dessa främmande civilisationer, undrade de. Speciellt imponerade var de över det de fick veta om Kinas högt utvecklade civilisation, om dess kultur, konst, vetenskaplig och filosofisk kunskap samt religiös tolerans. Johann Wolfgang von Goethe, en av de mest betydande europeiska intellektuella vid denna tid, konstaterade 1827 entusiastiskt att Kina redan hade en blomstrande litteratur ”när våra förfäder fortfarande levde i skogarna”.

Drygt 70 år senare, i juli 1900, gav hans tyske landsman, kejsaren Wilhelm II, i den så kallade Hunnenrede (hunner-talet) följande order till sina kolonialtrupper, som var på väg till Kina för att slå ner ”boxarupproret”:

I ert möte med fienden kommer pardon inte att ges, fångar inte att tas! Den som faller i era händer må vara i ert våld! […] Tyskens namn [måste] genom er för de kommande tusen åren klinga så i Kina att en kines aldrig mer vågar se snett på en tysk.

Den tyske kejsarens tal kan inte tolkas enbart som en överdriven yttring från en preussisk-tysk militarist, nej, det låg så att säga i tiden, det var ett uttryck för den dåvarande europeiska tidsandan.

Rasistisk narrativ om ”lidanden av underordnad betydelse”

En av de få dåtida författare som kritiskt fångat in denna tidsanda var den polsk-engelska författaren Joseph Conrad med sin klassiska roman Mörkrets hjärta (1902). Med ”mörkret” avsågs Europa (Occidenten, där solen går ned), och detta europeiska mörkers ”hjärta” låg i Afrika, där romanens huvudperson, den brittiske kolonisatören Kurtz, avslutade en artikel om den vita mannens civiliserande uppgift bland Afrikas ”vildar” med ett handskrivet postscriptum, ”ett utkast till en metod”. I originalet lyder metoden: ”Exterminate all the brutes!” (”Förinta hela byket!”). Kurtz var vid denna tidpunkt lika lite extremist som Wilhelm II, och nämnda formuleringen var då – riktad från Europa mot ”de vilda” i det globala Syd – inte alls ovanlig.

I sin bok Utrota varenda jävel (1992) följer Sven Lindqvist de tidigare spåren och senare konsekvenserna av den ”metod” som bokens titel hänvisar till. Ett spår leder till den store liberale filosofen Herbert Spencer, som i Social statics (1850) skrev att kolonialismen tjänat civilisationen genom att utplåna de lägre raserna från jorden:

De krafter som arbetar på den fullständiga lyckans stora projekt tar ingen hänsyn till lidanden av underordnad betydelse, utan utrotar (exterminates) sådana sektorer av mänskligheten som står i dess väg … Mänsklig varelse eller djur (brute) – hindret måste bort.

Joseph Conrad hade läst den andra volymen av den tyske filosofen Eduard von Hartmanns inflytelserika verk Philosophie des Unbewussten (Det omedvetnas filosofi, 1869). Han rekommenderar:

Om man ska klippa av en hunds svans, gör man inte hunden någon tjänst genom att skära av den gradvis, tum för tum. Lika lite humant är det, när vilda folk befinner sig på randen av förintelse, att med konstlade medel förlänga deras dödskamp.

Den sanne ”humanisten” kan inte göra annat, klargör Hartmann, än att påskynda de vilda folkens utrotning.

Det var en av de ”grundläggande idéerna” i slutet av 1800-talet, sammanfattar Lindqvist, ”att det finns raser, folk, nationer och stammar som hotas av utrotning”. Eller som den engelska premiärministern Lord Salisbury uttryckte det i sitt berömda tal i Albert Hall den 4 maj 1898: ”Man kan grovt dela in världens nationer i levande och döende”. De svaga staterna blir allt svagare och de starka allt starkare, fortsatte Salisbury. Det ligger i sakens natur att ”de levande nationerna gradvis tillägnar sig de döende nationernas territorium”. På sätt och vis talade han sanning, men han blandade ihop orsak och verkan. Eftersom européerna under 1800-talet hade tillägnat sig enorma områden och resurser, var de ”döende nationerna” döende ”just därför att man tagit marken ifrån dem”.

Ett nytt världssystem växer fram

Vad har hänt sedan Goethes dagar som gjort att de civilisationer han beundrade nu ansågs vara dömda att gå under och att man kunde säga att det låg ”i sakens natur”?

Det hade sedan mitten av 1800-talet utvecklats ett nytt – eurocentriskt – narrativ som var en ideologisk återspegling av de förändringar som hade pågått i det globala ekonomisk-politiska systemet. Handels- och sedan Industrikapitalismens globala expansion skapade en internationell arbetsfördelning som ledde till att ett fåtal samhällen i det globala systemets europeiska centrum kunde ”specialisera sig på att vinna”, som Eduardo Galeano sarkastiskt formulerade det, medan alla de samhällen som placerades i systemets periferier tvingades ”specialisera sig på att förlora”.

Ett sådant polariserande system var oförenligt med idéer om rättvisande jämförelser eller ömsesidigt kulturellt givande och tagande. De som drog nytta av detta maktsystem hade i stället ett behov av att ideologiskt legitimera och rättfärdiga – inför sig själva och andra – sin dominerande och privilegierade position. För detta ändamål gällde det att förklara varför periferierna i världssystemet blivit och måste förbli politiskt och ekonomiskt underordnade, trots att delar av dem en gång ansågs vara ”högt utvecklade civilisationer”. I de upplysta intellektuellas ställe trädde så det polariserande globala systemets intellektuella apologeter.

John Locke – ”liberalismens fader” och kolonialismens intellektuelle förkämpe

Den klassisk-liberale filosofen John Locke kan betecknas som en av de tidigaste intellektuella apologeterna för det europeiska kolonial- och slavsystemet. Eftersom Locke var verksam under andra hälften av 1600-talet, alltså före den industriella kapitalismens uppkomst och dess globala expansion, kan han betecknas som handelskapitalismens apologet eller som intellektuell vägröjare av det kommande industrikapitalistiska tidevarvet.

Locke var inte bara teoretiker utan drog själv nytta av det ekonomiska system han legitimerade. När han började skriva sina två klassiska avhandlingar om regeringsformen hade han som delägare i Royal African Company redan gjort betydande ekonomiska vinster på den transatlantiska slavhandeln. Han var sekreterare för Lord Proprietors of Carolina, de åtta adelsmän som 1663 fick tillstånd av kung Charles II att ”kolonisera de ännu okultiverade och ouppodlade delarna av [Nord-]Amerika, som bebos av några barbarer som inte känner till den allsmäktige Skaparen”. Han var medförfattare till Fundamental Constitutions of Carolina och huvudarkitekt för den så kallade Ashley-Cooper-planen, en kolonialrasistisk samhällsmodell för den 1670 grundade provinsen Carolina. Modellen vilade på en traditionell klasspyramid: I toppen stod de adliga Lords Propietors, som ägde en femtedel av landet, medan socialsystemets bas utgjordes av afrikanska slavar.

Den planerade formeringen av ett slavägarsamhälle i Carolina försvårades dock av att det inte kunde förverkligas i a waste land, ett öde, jungfruligt land, utan i ett område som beboddes av en fientlig ursprungsbefolkning. Det var mot bakgrund av denna situation som John Locke skrev sin Andra avhandling om regeringsformen. I denna text legitimerade han den monokulturella koloniseringen av Carolina och förslavandet av de motsträviga Native American Tribal Groups.

I Lockes tolkning av ”naturtillståndet” i Amerika var de infödda uteslutande jägare och samlare, trots att många av deras folk sedan länge bedrev jordbruk och boskapsskötsel. Men hans beskrivning av de ”vilda” och primitiva barbarerna gör det möjligt för honom att konstatera att kristendomens ”allsmäktige och oändligt vise skapare” inte kunde stå på deras sida, eftersom de inte följde Hans vilja: enligt honom nöjde de sig nämligen med att skörda naturens frukter för att tillfredsställa sina behov, i stället för att – som ”Hans uppdrag” krävde – producera för en marknad.

I kapitlet ”Egendomen” behandlar Locke den ”nödvändiga” omvandlingen av de ”primitivas” gemensamma egendom till privat egendom. Han legitimerar – återigen med hänvisning till Guds vilja – kolonisatörernas rätt att tillägna sig ursprungsbefolkningens egendom: ”När Gud befallde människorna att lägga under sig jorden”, säger Locke, gav han dem också tillstånd att tillägna sig den ”genom att kultivera den”. Därför konstaterar han:

Så mycket jord som en människa bearbetar, besår, förbättrar, odlar och kan nyttja avkastningen av, så mycket är hennes egendom. Genom sitt arbete avgränsar hon den så att säga från det gemensamt ägda.

Vid sidan av ursprungsbefolkningens fördrivning ”från sina hem och sina förfäders gravar” var ”rättfärdiga krig” mot de fientliga ”vildarna” den viktigaste metoden för att tillägna sig deras land. Hur argumenterar Locke för att förvandla sådana erövringskrig till ”rättfärdiga” krig? När en engelsk bosättare – ”i lydnad mot Guds bud” – tillägnar sig vildarnas gemensamma egendom genom att kultivera den, begår dessa senare ”en orättvisa” när de försöker återta sitt tidigare land, som de inte längre har någon rätt till. För att försvara det genom odling ”rättmätigt” tillägnade landet får nybyggarna då föra krig mot de vilda. Och eftersom fienden i ett sådant krig hotar ens existens, får man förgöra dem ”av samma skäl som man får döda en varg eller ett lejon”.

De människor som tillfångatas i ett sådant ”rättfärdigt och rättmätigt krig” har genom sina handlingar ”förverkat sitt eget liv”, och ”den som de har förverkat det till” får vänta med att ta deras liv och i stället ”nytta dem i sin egen tjänst”. Denna form av slaveri – en uppskjuten död – är enligt Locke slaveriets ”fulländade tillstånd”: det är ”ett fortsatt krigstillstånd mellan en rättmätig erövrare och en fånge”. Enligt ”liberalismens fader” finns det bara ett sätt för dessa livslånga slavar att undkomma slaveri:

Närhelst han finner att slaveriets umbäranden väger tyngre än värdet av hans liv, så står det ju i hans makt att genom motstånd mot sin herres vilja dra på sig den död han eftertraktar.

Eurocentrisk universalism

Det fanns alltså redan ett apologetiskt teoretiskt förarbete när orientalisterna började sitt arbete under andra hälften av 1800-talet. Orientalister kallas de forskare i ”Occidenten”, modernitetens centrum, som studerade länderna i ”Orienten” eller ”den orientaliska världen” ur detta centrums perspektiv. Kärnan i deras världsbild var relativt enkel. Endast den europeiska civilisationen, som hade sina rötter i den grekiska och romerska antiken och – för vissa, som till exempel Locke – även i Gamla testamentets värld, hade visat sig kapabel att frambringa ”moderniteten”, ett samlingsbegrepp för en mängd seder, normer och praktiker som ansågs vara karakteristiska för den europeiska civilisationen. Orientalisterna betonade inte bara denna civilisations överlägsenhet och att nästan allt progressivt och innovativt hade sitt ursprung i Europa. Eftersom den europeiska utvecklingsvägen tolkades som förverkligandet eller implementeringen av universella värden, kunde denna väg också tillskrivas global giltighet.

Den historiska utvecklingen av det ”moderna” världssystemet, dvs. världens europeisering, skedde emellertid inte genom kulturell spridning eller genom att mottagarna i det globala Syd övertygades om den europeiska civilisationens välsignelser utan huvudsakligen i form av kolonialistiskt och imperialistiskt våld. De som stod bakom expansionsprojekten och drog mest nytta av dessa rättfärdigade våld och orättvisor med argumentet att de skulle medföra nettofördelar för mänskligheten – åtminstone på längre sikt.

De flesta europeiska 1800-talsteoretiker accepterade idén om den europeiska undantagskaraktären och såg det som en av sina viktiga intellektuella uppgifter att förklara och sprida den hos den egna befolkningen. På så sätt etablerade sig ett brett accepterat eurocentriskt stornarrativ, dvs. en bestämd föreställning om ekonomisk utveckling, demokrati, mänskliga rättigheter och universella värden, samt ett hävdande av den europeiska civilisationens överlägsenhet som sades vara baserad just på nämnda värden och institutioner.

Detta narrativ var inte bara en vetenskaplig förklaringsmodell för en pågående global process, utan det bidrog samtidigt självt till att forma och permanenta denna process, tack vare sitt inflytande på de europeiska folkens allmänna medvetande. Det materiella resultatet av denna berättelse blev en värld bestående av ”välståndszoner” i det globala Nord eller det kollektiva Väst och ”stagnationszoner” i det globala Syd. Båda zonerna var och är materiellt sammanflätade genom produktionskedjor och konsumtionscykler och ideellt genom – eurocentriska – mediala, vetenskapliga och estetiska framställningar. Med hjälp av de senare skapades en dikotomisk berättelse som ställde det moderna upplysningssubjektet mot det koloniala ”andra”. Genom konstruktionen av detta andra kunde de koloniserade folken förtingligas och exploateringen av deras territorier legitimeras. Detta rasistiska narrativ kom sedan andra hälften av 1800-talet att djupgående tränga in i alla samhällsinstitutioner och offentliga diskurser.

I det kollektiva Väst uppstod så en gemensam politisk identitet, där inte bara de dominerande skikten kunde uppleva sig själva som tillhörande en högre ”ras” och en överlägsen civilisation.

Ett nutida eko

I Marco Rubios tal i München genljuder tydligen detta narrativ, när han uppmanade de europeiska ledarna att vara ”stolta över sin kultur och sitt arv” och att förstå ”att vi är arvtagare till samma stora och ädla civilisation” Han uttryckte sin förhoppning om att de – som tidigare – kommer att vara ”villiga och kapabla att försvara den tillsammans med oss”. Den nya imperialistiska allians han föreslog måste bygga ”på insikten att vi – västvärlden – tillsammans har ärvt något som är unikt, egenartat och oersättligt”.

Enligt Rubio gällde det också att gemensamt försvara det västliga ”levnadssättet”. Vad han menar med detta kommer jag att behandla i artikeln ”Vårt imperiala levnadssätt”.

Imperialismen och vi (1)