Oenig med Internationalens artiklar om imperialism bidrar historikern Werner Schmidt med en serie artiklar på temat. Här följer den första – om världen före Columbus. ”Det har funnits flera avgörande eller epokgörande brytningar i mänsklighetens historia. I mitt sammanhang kan året 1492 stå som symbol för en sådan brytning.”
Fokus | Werner Schmidt
”Uppenbarligen har vi och Werner olika sätt att se på imperialism”, konstaterar Håkan och Alex i sitt svar på min artikel i Internationalen (28/4 2026). Det är korrekt: vi talar inte om samma sak när vi talar om ”imperialism”. De båda har lagt fram sin tolkning i en tidigare artikelserie. Jag ska göra samma sak för att utveckla min tolkning av imperialismen som ett globalt maktsystem som formats på basis av några europeiska makters kolonisering av det som vi idag betecknar som det globala Syd. Denna kolonisering kan också betecknas som ”europeisering av världen”. Den europeiska civilisationen var den historiska kärnan i det globala kolonialistisk/imperialistiska systemet, en kärna som utvidgades så småningom till det kollektiva Väst och som sedan andra världskrigets slut leddes av USA.
I sitt svar på min artikel klistrar Håkan och Alex etiketten ”imperialistisk” på vissa stater eller stormakter, bland dem på Kina. Varför förtjänar denna ”Supermakt” etiketten ”imperialistisk”? Jo, därför att:
- Kina är: en framväxande ekonomisk och militär supermakt som främst expanderar sin världsposition ekonomiskt med partistaten i ryggen.
- Den kinesiska staten: kan […] på längre sikt backa upp sina företags ekonomiska intressen med hård makt. [min understrykning]
Kina är alltså ”imperialistiskt” därför att det ”kan på längre sikt …”!? Det realexisterande imperialistiska maktblocket har faktiskt gjort det under lång tid och gör det fortfarande. Det är ett faktum och inte en oviss framtida möjlighet. Vad Alex och Håkan gör med sin alternativa etikettering är att bagatellisera den faktiskt rådande imperialismens historiska och aktuella brottsregister i förhållandet till det globala Syd. Och, som jag kommer att visa i denna första artikel i serien ”Om imperialismen”, gäller detta speciellt för den Europa-centrerade imperialismens krossande av den flera tusen år gamla kinesiska högkulturen och för Kinas våldsamma degradering från en civilisatorisk ledarställning till ett underutvecklat och beroende land.
Del I: Den precolumbianska polycentriska världen
Det har funnits flera avgörande eller epokgörande brytningar i mänsklighetens historia. I mitt sammanhang kan året 1492 stå som symbol för en sådan brytning. Med erövringen och koloniseringen av den amerikanska dubbelkontinenten efter 1492 inleddes övergången från en polycentrisk värld till en värld som kom att präglas av polarisering mellan det dominerande och utvecklade Europa (senare det kollektiva Väst) och det behärskade och underutvecklade globala Syd. I samband med denna övergång skedde även en annan och lika viktig förändring, nämligen övergången från den ”biologiska gamla regimen” (se nedan), som huvudsakligen använde sig av förnybar energi, till ett kapitalistiskt produktionssätt, som bygger på de i jorden historiskt lagrade ändliga fossila resurserna.
Människornas materiella villkor under den biologiska gamla regimen
För att kunna förstå de väldiga förändringar som inleddes med några europeiska makters erövring och kolonisering av stora delar av det globala Syd, måste vi bli medvetna om de materiella och naturgivna betingelserna för allt mänskligt liv under hela den föregående perioden. Alltsedan begynnelsen levde mänskligheten i en till överväldigande del agrart präglad värld, som den amerikanske historikern och sinologen Robert B. Marks betecknar som ”den biologiska gamla regimen”.[1]
All mänsklig aktivitet byggde då – dvs fram till att engelsmännen i mitten av 1700-talet upptäckte och produktivt använde fossila bränslen – på förnybara eller regenerativa energitillgångar som årligen tillhandahölls av solen.
Nästan alla de 350 miljoner människor som levde omkring 1400 var bönder som producerade livsmedel och hantverksråvaror för att försörja sig själva och en liten härskande elit, som tog en del av böndernas produktion som tribut.
Jordens befolkningsmängd begränsades av tillgången till jord, skördarnas storlek – och av deras årliga antal. Detta innebar att de klimatiska och naturgivna villkoren var till fördel för områdena i det globala Syd. Medan man t. ex. i Kina eller Indien kunde ha tre skördar årligen, fick man i Europa nöja sig med endast en skörd, som ibland kunde vara otillräcklig.
Dessa olika villkor innebar samtidigt olika förutsättningar för samhällenas allmänna utveckling. Det produktiva jordbruket i Asien kunde inte bara säkra försörjningen av befolkningen utan skapade därutöver en mycket större merprodukt eller överskott än i Europa för att utveckla andra samhälleliga sfärer som kulturen, vetenskapen, teknologin osv. eller användas för kollektiv infrastruktur, som bevattningssystem, som åter ökade produktiviteten.
Under denna period kunde städernas antal och storlek – det vill säga relationen mellan människor som producerade livsmedel och stadsbor som konsumerade överskottet från livsmedelsproduktionen – användas som en indikator på ett samhällets allmänna rikedom. Enligt denna indikator var den senare i den dåtida världen koncentrerad till Asien. Så låg t.ex. kring 1400 nio av världens 25 största städer i Kina. Den största av dem var Nanjing, näst största var Delhi i Indien, tredje Kairo. Först med den fjärde staden i storleksordningen, Paris, kommer vi till Europa, som likväl hade fem städer bland de 25 största.
Polycentrism
Fram till 1500-talet bestod världen av flera regionala system som hängde löst samman med varandra genom olika handelsnät. Indiska oceanen var den viktigaste korsvägen för globalt utbyte av varor, idéer och kultur. Kina, Indien, den islamiska Levanten och Mellanöstern var huvudaktörerna, medan Europa, en perifer birollsinnehavare som inte hade särskilt mycket att byta med resten av världen, försökte desperat få tillgång till de rikedomskällor som alstrades i Asien.
För det kristna Europa blev Konstantinopels fall 1453 ett hårt slag.
För det kristna Europa blev Konstantinopels fall 1453 ett hårt slag. Osmanerna spärrade Europas tillträde till östra Medelhavet och därmed handelsvägarna till Kina och Indiska oceanen, vilket tvingade européerna att söka alternativa vägar till Asien. I det eurocentriska narrativet, som jag kommer att beskriva i nästa artikel, presenteras Columbus resa över Atlanten 1492 och Vasco da Gamas runt Godahoppsudden i Afrika till Indiska oceanen 1498 som viktiga steg mot ”västerlandets oundvikliga genombrott”. Det gäller emellertid att sätta in dessa upptäcktsfärder i det bredare globala sammanhang som världens reella resurs- och maktstruktur utgjorde omkring 1500.
En ”första globalisering”
Medan det tidigare funnits många ”världar” i världen drog efter 1500 två nya förbindelser för första gången samman hela jordklotet. Efter 1492 etablerades nya relationer mellan Amerika, Europa och Afrika, men det fanns också den hos oss mindre kända stillahavsväg som knöt samman ”Nya världen” med Kina, sedan spanjorerna 1571 hade anlagt en koloni i Filippinerna.
Dessa nya förbindelser ledde till ett verkligt globalt utbyte som skapade en dynamik men också en mycket speciell ny värld, helt olik den gamla eurasiska världen. Vi kan utan vidare tänka oss denna 1500-tals utveckling som en ”första globalisering”. Ur ett globalt perspektiv är det inte för mycket sagt att två högst olikt organiserade världar kom att stå emot varandra i slutet av 1700-talet: ett kinesisk-centrerat östasiatiskt och ett brittisk-centrerat euroamerikanskt världssystem.
Även detta globala system förblev polycentriskt fram till omkring 1800, då européerna etablerade de element som behövdes för att kolonisera större delen av jordklotet och därvid skapa ett globalt polariserat system med en utvecklad, industrikapitalistisk kärna i det kollektiva Väst och underordnade periferier i det globala Syd.
Kina – centrum i Eurasien i över 2000 år
Kina var den enda stormakt som organisatoriskt, kulturellt-språkligt kunde upprätthålla en relativ kontinuitet under cirka 4 000 år. Den kinesiska högkulturen, som uppstod nästan 2 000 år tidigare än den europeiska motsvarigheten (antiken), skilde sig i avgörande aspekter från den senare. Kina utvecklade aldrig en klassisk kolonialism som Europa. I Kinas inre uppstod inte heller ett slavsamhälle av antik typ och inte heller något feodalt samhälle av medeltida typ. Orsakerna till dessa särdrag är mångfacetterade och hänger samman med fysiska, sociala och politiska förhållanden samt med landets specifika kulturella utveckling.
Kinas traditionella samhälle var präglat av ett ”asiatiskt produktionssätt” (Marx) eller av orientalisk feodalism. I sådana samhällen var jorden, dåtidens huvudsakliga produktionsmedel, varken privat eller offentlig utan byarnas gemensamma egendom och under deras direkta kontroll. ”Staten” eller den styrande organisationen var endast ägare in abstracto. Den var ansvarig för ett komplext, omfattande vattenförvaltnings- och kanalsystem, till exempel den 1 600 km långa kanalen från Nanjing till Beijing, och andra stora byggnadsverk, såsom den 6 000 km långa Kinesiska muren, samt forskning och utbildning och så vidare. Det var en investerande och reglerande, relativt väl fungerande stat. Den var med andra ord såväl produktiv, genom att bidra till det gemensamma systemets reproduktion, som exploaterande: den tillägnade sig de direkta producenternas merprodukt i form av tribut.
Mellan den kejserliga härskarklassen och bönderna fanns och verkade ”filosofiska tjänstemän, dvs. en intellektuell elit som var enhetligt utbildad i konfucianska skolor och etiskt skolad, ”filosofiska tjänstemän”. Kejsardömet var underkastad jordisk etik och moral och blev aldrig ”gudalik”. Det kan sägas att kinesisk filosofi och etik varken tillät någon statsreligion eller teokrati.
Den ”gamla” historiska normaliteten
Medan världens befolkning fyrdubblades mellan åren 1000 och 1850 till cirka 1,1 miljarder människor, sexdubblades Kinas befolkning till 430 miljoner och ökade sin andel av världens befolkning från drygt 25 procent till knappt 40 procent. Det är ett tydligt tecken på en långsiktig uppgångskonstellation, baserad på kontinuerlig utveckling av den ekonomiska produktiviteten.
I Kina gjordes kontinuerligt uppfinningar och framsteg inom vetenskap och teknik – i regel flera århundraden före Europa. Här följer några exempel:
- Järnplogen användes i Kina redan 600 f.Kr. (eller f.v.t.) – i Europa på 1700-talet
- Stålproduktion: 200-talet i Kina, 1900-talet i Europa
- Ångmaskin: 500-talet i Kina, 1800-talet i Europa
- Papper: 200-talet f.v.t i Kina, 1300-talet i Europa
- Upptäckt av blodkretslopp: 400-talet f.v.t. i Kina, 1200-talet i Europa
- Decimalsystem: 1400-talet f.v.t. i Kina, 1000-talet i Europa.
Kina var den ekonomiska drivkraften och silvret tillhandahöll energin
Under perioden från 1500 till 1800 fanns fortfarande huvuddelen av världens ekonomiska aktivitet och handel i Asien. Kina var drivkraften bakom en stor del av den dåtida globala ekonomin, och Nya världens silver tillhandahöll energin till handelsflöden. Ädelmetallen kom huvudsakligen från en gruva i Cerro Rico (rika berget), nära staden Potosí i dagens Bolivia. Efter silvrets upptäckt vid mitten av 1500-talet började Potosí att växa upp ur den andinska vildmarken och hade redan efter knappt 30 år 120 000 invånare. Omkring 1650 var Potosí en av världens största och rikaste städer, lika stor som London och större än Madrid, Rom eller Paris.
Under de tre århundraden som silvret fraktades från Potosí dog 8 miljoner ”indios” i Cerro Ricos gruvor – sju av tio gruvarbetare.
Men silverflödet var fantastiskt. Under de första hundra åren fraktades 16 miljoner kilo silver till Spanien, vilket översteg trefaldigt de europeiska penningreservarna. De stannade emellertid inte i Spanien, trots att det var det landet som ägde de amerikanska silvergruvorna. Endast till en ytterst liten del införlivades det amerikanska silvret med den spanska ekonomin. Det spanska kungadömet var nämligen intecknat. Nästan alla skeppslaster av silver överlämnades som förskottsbetalning till de tyska, genuesiska, flamländska och spanska bankirerna.
Med Eduardo Galeano kan sägas att ”Spanien ägde kon, men andra drack mjölken”. Metallerna från de nya koloniala domänerna stimulerade i stället den ekonomiska utvecklingen i Europa. Silvret strömmade alltså ut från Nya världen till Europa för att slutligen – som betalning för de eftertraktade asiatiska produkterna – landa i Indien och huvudsakligen i Kina.
Opium och Kinas underutveckling
Efter att européerna i drygt två sekler använt Nya världens silver för att utveckla handeln med Kina vände strömmen under 1800-talet – med hjälp av opium! Det var brittiska kanoner som först tvingade upp Kinas dörrar för importen av drogen. Englands nya koloniala besittning Hongkong tjänade som operationsbas. I slutet av 1800-talet strömmade så mycket opium in i Kina eller producerades där att 10 procent av befolkningen eller 40 miljoner människor var drogberoende. Det fick inte bara stora sociala konsekvenser utan spelade även en huvudroll för världsekonomins omstrukturering
Det mesta av det opium som konsumerades i Kina kom från Indien, som hade koloniserats i mitten av 1800-talet. Opiumproduktionen ingick där som en led i britternas avindustrialiseringsplan för Indien som de hade koloniserat i mitten av 1800-talet. Medan brittiska tullar på 1700-talet hade hållit de både billigare och bättre indiska textilierna borta från England för att skydda den egna framväxande produktionen, avlägsnades nu i Indien tullhindren för brittiska textilvaror. Miljoner indiska vävare miste sitt arbete och deras vävstolar stod stilla. Britterna förvandlade Indien från en av världens utvecklade ekonomier till ett tredjevärldsland.
När opiumet flödade in i Kina strömmade silvret ut och bidrog till utvecklingen av kapitalismen i England. Britterna tog inte bara kinesernas silver utan drog också nytta av de tidigare nämnda vetenskapliga och tekniska landvinningarna (t.ex. ångmaskiner, textilmaskiner, järn- och stålproduktionsteknik). Som beroendeteoretikern André Gunder Frank uttryckte det kunde de europeiska kolonialmakterna stå ”på Kinas axlar”.
Att förklara ”den moderna världshistoriens grundläggande problem”
På 1700-talet var Kina, Indien och Europa fortfarande jämförbara i fråga om ekonomisk utvecklingsnivå, levnadsstandard och medellivslängd. De tre hade samma andel av världens totala BNP. Kina producerade 1750 cirka 33 procent av världens alla färdigvaror medan Indien och Europa bidrog med cirka 23 procent vardera. Men från början av 1800-talet sker ett världshistoriskt brott, och hundra år senare (1900) har Indien bara två procent av världens industriproduktion och Kina cirka sju procent, medan Europa står för 60 och USA för 20 procent, dvs.: Europa och USA står tillsammans för 80 procent av all industriell verksamhet. Under 1800-talet uppstod således en stor och växande klyfta i världen mellan det globala Syd och det kollektiva Väst. Enligt den franske historikern Fernand Braudel är försöket att förklara denna klyfta lika med ”att befatta sig med den moderna världshistoriens grundläggande problem”.
I mina kommande artiklar ska jag fortsätta ”att befatta” mig med detta problem.
[1] Robert B Marks, Origins of the Modern World: A Global and Environmental Narrative from the Fifteenth to the Twenty-First Century (2002); på sv: Den moderna världens ursprung (2004)