Kanelbullar och arbetarmakt

De senaste dagarna har Andreas Nyman lyssnat på Sara Lidmans klassiska reportagebok Gruva i spårvägshytten. Samtidigt är det firarvecka för 4-oktoberdemonstrationerna, när högern 1983 lyckades stoppa löntagarfonderna, som stegvis skulle föra över makten över produktionen till arbetarna.
Hög tid att damma av löntagarfonderna igen! skriver Andreas.

Krönika| Andreas Nyman

En hembakt doft av kanel har lagt sig över början av oktober. Den har nästan helt skylt över minnet av högerns egen kampdag för att avskaffa löntagarfonderna.

1975 tog LO-ekonomen Rudolf Meidner fram ett förslag om hur makten över produktionen stegvis skulle flyttas till arbetarna. Varje år skulle en del av vinsten gå till löntagarna i form av fondaktier.

Förslaget sågs som alldeles för radikalt och det blev en väldigt urvattnad version som slutligen sjösattes. Men högern rasade lika fullt.

Den 4 oktober 1983 samlades 75 000 högerentusiaster i Humlegården för att tåga till riksdagshuset. I deras spår blommade låt gå-ekonomi, Milton Friedman och Ayn Rand. Somliga menar att det var just där som nyliberalismen gjorde sitt intåg i svensk politik, och det politiska landskapet har inte blivit sig riktigt likt sedan dess.

4 oktober-demonstrationerna handlade i grunden om vem som skulle ha makten på arbetsplatserna. Demonstranterna försvarade arbetsgivarnas ägande och inflytande, medan löntagarfonderna ville socialisera produktionen.

De senaste dagarna har jag lyssnat på Sara Lidmans klassiska reportagebok Gruva, i den godkända högtalaren i min spårvagnshytt. Den bygger på intervjuer med gruvarbetare i Kiruna och Svappavaara under det sena 1960-talet. Mycket av de hemska arbetsförhållanden det berättas om är lyckligtvis historia nu, men annat är fortfarande smärtsamt aktuellt. Hur arbetet leds och fördelas, hur svårt det kan vara att ordna fackliga möten när folk jobbar olika skift, och hur den som sticker ut näsan lite för mycket kan få sig en åthutning.

På jobbet brukar vi skoja om att informationsskärmen i rastlokalen är tvåvägs och att chefen sitter och lyssnar på allt vi säger. Det är naturligtvis ingen som tror det på riktigt, men verkligheten har hunnit i kapp.

Nyligen rapporterade Truthout, med hänvisning till interna Amazon-dokument, om hur företaget använder AI för att övervaka personalen och i synnerhet för att motverka fackföreningar.

Det ser ut som en tanke att Rands lärjunge Jeff Bezos låter utveckla en egen AI för att hålla sina anställda i schack. Den heter dessutom Atlas, precis som titanen i Rands mest kända verk, Atlas Shrugged.

Programmet försöker upptäcka facklig organisering redan innan den har hunnit ta fart. Det identifierar potentiella risker och pekar ut arbetsplatser där gnistan håller på att tändas.

I Gruva slutade en av de intervjuade arbetarna till sist att klaga. Fyra år på ett sämre arbete hade räckt. Det behövdes ingen AI för att få honom att tystna.

Oavsett tekniknivå är det samma kamp om makten på arbetsplatsen, nu som i gruvan för 60 år sedan. Metoderna har ändrats, men behovet av kollektiv makt har inte gjort det.

De fackföreningar nyliberalerna ser som en marknadsstörande stelhet är i själva verket grundbulten för folkflertalets frihet.

Redan året efter att Lidmans bok kom ut inleddes den vilda strejken på malmfälten. Arbetarna hade fått nog av LKAB:s auktoritära ledarstil och de usla arbetsvillkoren.

Efter nästan två månaders strejk fick arbetarna igenom de flesta av sina krav, och efterhand infördes även skyddslagar för arbetsmiljö och medbestämmande.

Livet blev bättre i gruvan genom kollektiva åtgärder och demokrati.

Och med det sagt anser jag att det är hög tid att damma av löntagarfonderna igen.