Debatten har gått hög i Vänsterpartiet efter att Skånedistriktet röstat bort Malmöriksdagsmannen Malcolm Jallow. Alex Fuentes från Malmö menar att det som hänt är mer än en maktstrid eller en enskild kandidat utan handlar om intern demokrati och hur vänstern ska se på antirasism.
Opinion | Alex Fuentes
Konflikten i Vänsterpartiet Skåne handlar om mer än ett personval. När delegaterna samlades till Vänsterpartiet Skånes valkonferens den 21 mars låg konflikten redan tung över mötet. Dagen före hade Flamman publicerat uppgifter om interna anklagelser mot Malcolm Jallow. Samtidigt växte frustrationen i Malmö då många medlemmar uppfattade att distriktets valberedning försökte köra över ett medlemsbeslut. Några timmar senare hade Malcolm Jallow förlorat sin topplacering på riksdagslistan.
Frågan har lämnat djupa spår. Det som från början framställdes som en intern fråga blev offentlig politik. Sydsvenskan och andra medier har rapporterat om motsättningarna mellan V Malmö och Skånedistriktet, om valberedningens agerande och om den infekterade process som föregick omröstningen.
Men konflikten handlar om mer än en enskild kandidat eller en lokal maktstrid. Det som fortfarande diskuteras inom Vänsterpartiet, i synnerhet i V Malmö rör betydligt större frågor: interndemokrati, feminism, informationshantering, antirasism och hur makt faktiskt fungerar även inom organisationer som säger sig vilja förändra samhället i grunden.
Bakgrunden är välkänd i stora delar av partiet vid det här laget. På ett medlemsmöte i Malmö den 6 november 2025 nominerades Malcolm Jallow till förstanamn på riksdagslistan. Malcolm Jallow valdes som etta genom acklamation, Emma-Lina Johansson som tvåa och Joel Nordström som trea. Men inför valkonferensen förändrades situationen snabbt.
Interna anonyma anklagelser dök plötsligt upp. Samtidigt valde distriktets valberedning att varken ställa sig bakom Malmös toppkandidater eller föredra Malmös motiveringar. Kort före konferensen publicerades uppgifter i Flamman om kritiken mot Jallow utan att den som blev offentlig påhoppad fick någon möjlighet att bemöta kritiken.
Någon formell utredning inleddes aldrig. Partiets centrala instanser valde inte heller att vidta disciplinära åtgärder mot Jallows påstådda olämplighet som riksdagsledamot. Vänsterpartiets gruppledare i riksdagen skickade däremot ett mail till valberedningen för att läsas upp på valkonferensen, syftet var att stoppa spekulationer och rykten.
Enligt V:s gruppledare i riksdagen hade Malcolm utfört både sitt uppdrag i riksdagen som ledamot och sin roll som utskottsordförande utan några som helst anmärkningar. Malcolm hade således skött sina uppgifter såsom det förväntats av partiets riksdagsledamöter. Valberedningen och presidiet vägrade dock att läsa upp mailet med korrekta uppgifter på valkonferensen utan lät artikeln i Flamman och rykten om anklagelserna förbli helt okommenterade inför personvalet.
Anklagelserna kom att få avgörande politisk betydelse. Det är just denna motsägelse som gjort konflikten så explosiv. Även Vänsterpartiets styrgrupp för kvinnors organisering har sagt att det inte fanns ett underlag med substans för att starta en utredning mot Jallow.
Om anklagelserna var så allvarliga att de borde påverka ett avgörande personval – varför ledde de då inte till en formell process? Och om de inte räckte för organisatoriska åtgärder – varför fick de ändå så stora konsekvenser? Vi ser en process som väckt och fortfarande väcker frågor.
För många medlemmar är det inte bara slutsatsen som väckt kritik utan också själva metoden. Uppgifter som skulle skada Jallow fick cirkulera, medan sådant som kunde nyansera bilden hölls tillbaka. Positiva omdömen om hans arbete i riksdagen lyftes aldrig fram på samma sätt som de anonyma anklagelserna och ryktena som spreds dagarna före valkonferensen. Kritiken handlar därför inte bara om vem som vann eller förlorade ett personval. Den handlar om vilka demokratiska principer som faktiskt gäller när interna konflikter hårdnar.
I efterhand har somliga i valberedningen försvarat agerandet med argument att det skulle ha varit ett ”moraliskt ansvar”. Men moral får inte ersätta demokratiska processer, även moraliska argument måste tåla demokratisk granskning.
En vänsterorganisation ska inte fungera genom informella nätverk, läckor och selektiv informationshantering. Om anklagelser är tillräckligt allvarliga måste de hanteras genom trovärdiga processer. Om de inte räcker för formella åtgärder uppstår samtidigt ett allvarligt problem om de ändå används för att påverka politiska val.
Just här finns också en större lärdom för hela vänstern.
Alla organisationer präglas av maktrelationer. Det gäller även socialistiska organisationer. Ingen vänsterorganisation står utanför det samhälle den verkar i. Tvärtom reproduceras ofta samma hierarkier, samma informella nätverk och samma maktstrukturer även inom rörelser som säger sig bekämpa dem. Det gäller också rasismen.
En av de viktigaste aspekterna i konflikten kring Malcolm Jallow handlar därför om något större än enskilda personers intentioner. Frågan handlar om hur rasism fungerar som samhällsstruktur. I dagens politiska klimat framställs rasism ofta som något individuellt och medvetet: antingen är man rasist eller så är man det inte. Men verkligheten fungerar inte så enkelt.
Rasismen är inte bara individuell. Rasismen i ett kapitalistiskt samhälle är djupare än så. Den reproduceras genom institutioner, kultur, medier, historieskrivning och invanda föreställningar om vilka människor som uppfattas som trovärdiga, aggressiva, kompetenta eller olämpliga. Därför kan även människor som betraktar sig själva som antirasister reproducera rasistiska mönster utan att själva uppfatta det. Ingen står utanför det samhälle som format oss.
Kolonialism, slavhandel och rasbiologi var inte olyckliga sidospår i systemets utveckling – de var integrerade delar av den moderna kapitalismens framväxt. Kapitalismen har historiskt varit beroende av rasistiska strukturer för att splittra de arbetande, legitimera exploatering och skapa hierarkier mellan människor.
Men rasismen lever inte bara kvar genom öppna högerextremister. Den lever också vidare genom subtila mekanismer: olika krav på bevisning, olika grader av misstänksamhet och olika sätt att tolka människors beteenden beroende på hudfärg, bakgrund eller position. Det är mot denna bakgrund som många inom Vänsterpartiet menar att den destruktiva processen kring Malcolm Jallow måste diskuteras.
Det betyder inte att kritik mot en rasifierad person automatiskt är rasism. Men det betyder att vänstern måste kunna analysera hur rasifierade föreställningar kan påverka interna processer även när ingen uttalat explicita rasistiska avsikter finns. Annars reduceras antirasismen till en moralisk etikett istället för ett verktyg för rannsakning.
Här finns också en annan central fråga som vänstern alltför ofta underskattar: behovet av kontinuerlig politisk skolning. Antirasism kan inte reduceras till en policy, en workshop eller en enstaka utbildningsdag. Om rasismen är strukturell måste också arbetet mot rasismen vara kontinuerligt. Politisk skolning är inte ett tillval, det kräver politisk utbildning som hjälper medlemmar att förstå: hur rasism reproduceras, hur makt fungerar i organisationer, hur informella strukturer uppstår, och hur förutfattade meningar eller fördomar påverkar bedömningar även hos människor som betraktar sig själva som progressiva.
Utan en sådan process riskerar även vänstern att reproducera samma samhälleliga logik som man säger sig bekämpa. Det gäller särskilt i konfliktsituationer. När interna motsättningar hårdnar blir det ofta tydligt vilka som snabbt betraktas som trovärdiga, vilka som misstänkliggörs och vilka som förväntas bära bevisbördan för sitt eget försvar. Därför räcker det inte att deklarera antirasistiska principer i stadgar eller kongressdokument. Frågan är om organisationen i praktiken klarar av att identifiera och motverka hur rasism påverkar dess egna strukturer.
Det som nu utspelar sig i Skåne är därför inte bara en lokal konflikt. Det är också en politisk varningssignal, en problematik som angår hela vänstern. För vänsterns trovärdighet avgörs inte bara av dess program eller paroller, utan också av hur den hanterar sina egna motsättningar. En rörelse som vill förändra samhället måste också tåla granskning av sina egna processer.
Det betyder inte att svåra frågor har enkla svar. Tvärtom. Konflikter kring makt, feminism, antirasism och interna övergrepp kommer alltid att vara komplicerade. Men just därför blir formerna avgörande.
Behandlas rasifierade personer annorlunda i interna konflikter? Finns olika tolkningsramar beroende på vem som anklagas? Hur undviker vänstern att reproducera strukturer den säger sig bekämpa? När interna processer präglas av slutna rum, informella nätverk och selektiv informationshantering uppstår ett politiskt problem som sträcker sig långt bortom en enskild valkonferens.
För vänstern borde detta vara en varningssignal. Feminism och antirasism kan inte reduceras till informella maktmedel eller ryktesspridning. Samtidigt kan inte krav på rättssäkerhet användas för att avfärda människors erfarenheter. Just därför krävs öppna, demokratiska och trovärdiga processer – särskilt när konflikterna blir som svårast. Om vänstern misslyckas med att analysera hur rasism kan påverka även de egna leden riskerar man inte bara att svika enskilda medlemmar – utan också de idéer man säger sig kämpa för.