Hyckleriet om rensningar i Vänsterpartiet är outhärdligt. Vilka namn skulle finnas kvar på de borgerliga valsedlarna om de granskades utifrån vem som hyllat Israels terrorkrigföring? Det frågar Håkan Blomqvist utifrån en historisk genomgång om vem som kallats terrorist och inte.
Kommentar | Håkan Blomqvist
Hyckleriet om rensningarna i Vänsterpartiet är svåruthärdligt. Klappjakten på vänsterpartister, ofta palestinier, som i något avseende bejakat Hamas med flera palestinska organisationers militära utbrytning ur det hermetiskt inneslutna Gaza 2023 handlar inte om människoliv eller terror. Då skulle ju varenda borgerlig valsedel rannsakats utifrån vilka kandidater som hyllat eller bara nonchalerat förtrycket och massakrerna på palestinier både före och efter 7 oktober. Men hur ofta har vi i media och politiken hört orden ”den folkmordsanklagade Netanyahu” eller ”den krigsbrottsåtalade” IDF-generalen si och så?
7 oktober var både en militär aktion som drabbade den israeliska krigsmakten hårt, men också en massaker på civila. Om det råder inga tvivel. Liksom att Vänsterpartiet och massan av Palestinaaktivister motsatte sig mord och kidnappningar av civila, män, kvinnor, barn, åldringar, festivalbesökare, kibbutzim och fredsaktivister. Det var oförlåtligt – och gav den israeliska folkmordshögern alibi för vad som följde.
Samtidigt är det ungefär så antikolonial kamp och uppror mot förtryck ofta sker, vid sidan av militära aktioner. Vreden över förtryck, förnedring och vanmakt exploderar i våld, även mot civila. Går det överhuvudtaget att finna någon sådan kamp som inte innehållit den typen av dåd, från Irland till Angola, från Algeriet till Vietnam, ja även från den radikala sionismens terrorkampanjer som de hävdade riktades mot brittisk imperialism, som bombningarna av brittiska mål, mordet på Folke Bernadotte och även sprängning av palestinska byar.
Innan upprorsrörelser erövrat makten kallas de ”terrorister” av dem som besitter den. Den vietnamesiska befrielserörelsen FNL kallades länge Viet Cong-terrorister, inte bara i amerikanskt utan även svenskt sammanhang. Den algeriska nationella rörelsen mot den franska kolonialmakten FLN, benämndes regelmässigt terrorister i slutet av 1950-talet, för att inte tala om Mau Mau upproret av kikuyubefolkningen i Kenya i början av det årtiondet. Och proportionerna på dödandet var länge ganska lika dem vi känner igen från idag. I Kenya väckte Mau Mau västvärldens fasa genom mord på ett drygt 30-tal vita bosättare med familjer, medan den brittiska militären dödade bort 11 000 kikuyus och tvångsförflyttade någon miljon.
I likhet med Hamas utgjorde inte Mau Mau något demokratiskt eller mänskligt föredöme. Tvärtom, Mau Mau tog livet av ett par tusen andra afrikaner i kampen om mark och mot kollaboratörer. Hamas står för många verkligt reaktionära ideal och likviderar motståndare i likhet med så många koloniala upprorsrörelser genom tiderna.
Vietnamdemonstranter, Afrikagrupper, anti-apartheid och andra solidaritetsaktivister protesterade den gången mot kolonialism och imperialistiska krig och understödde principiellt motståndet mot övermakternas förtryck och krigsmaskiner – samt världsopinionernas likgiltighet. Inte de upproriskas övergrepp mot civila, mord på samarbetsmän och förstörelser av samhällen som svårfrånkomligen följer med de förtrycktas vrede. Kennet Hermeles sista bok Den vilda rättvisan. Judisk hämnd efter Förintelsen (2025) staplar exempel på varandra om hur hatet mot de nazistiska förtryckarna ledde till omedelbara explosioner av mördande hämnd mot både tyskar och judiska samarbetsmän (kapos). Eller omtalade baltiska rättegångar om krigsbrott i vår egen tid mot sovjetiska partisaner, inklusive judiska kvinnor, som under världskriget stred mot nazismen i Lettland och Litauen där även civila dödades.
Ögonblickets känslor av triumf för palestinier på olika håll i världen vars släktingar och vänner plågats eller dödats i Gaza när Hamaskrigare bröt igenom stängslen efter alla år går att begripa, liksom insiktens kranka blekhet när mer blev känt om dödandet och den israeliska hämndens timme slog.
Istället för klappjakt och paniskt rensande i valsedlar behöver människorna i vart och ett av de fall som lyfts fram i media mötas för samtal och klargörande. Kanske gav någon uttryck för rent och skärt judehat och har förstås ingen plats i ett vänsterparti. Men kanske fanns här också mer uttryck för en slags förtvivlans glädje över ”den vilda rättvisan”. Bland vänsterpartister diskuteras nu detta, att ta större ansvar för varandra, diskutera och lära istället för slentrianmässighet.
I den mån saken har att göra i en svensk valrörelse, handlar den om att pröva och ompröva inte bara uttryck för antisemitism utan den svenska Israelpolitik och överhetsopinion som så länge gjort sig medskyldig till det förtryck som förgör all medmänsklighet.