Tvärnit för Åkessons SD
Succéval för Vänsterpartiet
Motstånd mot fortsatt högerpolitik
Extraledare | Vecka 38
Åkesson stoppad som migrationsminister i en SD-ledd regering. Vänsterpartiet når rekordsiffror trots medias hatstorm om antisemitism och terrorromantik!
Vad som kunde ha varit klang och jubel efter en promenadseger för oppositionen är ännu, när detta skrivs, oklart.
Sedan Tidöregeringen tillträdde har denna legat på rejält minus i opinionen. Så sent som vid årsskiftet verkade valet avgjort, men genom en nästan imponerande insats lyckades den socialdemokratiska ledningen tappa i stort sett hela försprånget. Partiet gör sitt sämsta val till och med från tiden före den allmänna rösträtten. Istället för att hårt driva krav som kunnat väcka entusiasm i den breda arbetarklassen har de ägnat energi åt att skälla på vänstern och flirta med högern.
Det är viktigt att inte gå bort sig i valgrafik och prat om block och regeringsunderlag. Det är ett sorgligt faktum att valet, återigen, har givit uttalat borgerliga partier en tydlig majoritet i riksdagen. Det är bara Centerpartiets inriktning på att profilera sig som anti-SD som gör att det alls finns någon diskussion om vilken regering som ska styra. De partier som på något sätt baserar sig på arbetarklassen, S och V, har bara fått en dryg tredjedel av rösterna.
Socialdemokraterna verkar fortsätta sin kräftgång i arbetarklassen, enligt Valu har de gått ner från 42,4 procent 2022 till 38,7 procent i detta val. Och trots att SD backat något lyckas detta djupt arbetarfientliga parti fortfarande utmana socialdemokraterna som största parti bland arbetare och med hjälp av rasism och högerpopulism fortsätter det att slå splittrande kilar långt in i arbetarklassen.
Trots det dramatiska läget i opinionen gick valdeltagandet ner från förra valets redan låga siffra, en oroande trend av minskad tilltro till politik och demokrati men också en avspegling av de politiska partiernas professionalisering och ökade avstånd från de flesta människor.
Valkampanjen har präglats av ett fyrverkeri av vallöften med entydlig inriktning på ”om du röstar på oss så får du så här mycketpengar”-frågor. Alltså i stor utsträckning individualistiska argument som förstärker uppfattningen att valet är en fråga om privatekonomi, inte om i vilken riktning samhället ska utvecklas. TCO:s tidning har räknat ut att partierna tillsammans har lagt fram 75 sådana förslag i valrörelsen. Inte ett ord om demokrati, makten på jobbet, tryggare anställningar och andra saker som stärker arbetarklassens ställning och möjlighet att kämpa för sina villkor.
Klimatfrågan – själva förutsättningen för vår existens – har varit nästan helt frånvarande i valet. Det är framför allt Miljöpartiet som verkar ha kanaliserat den opinion som visat sig i de stora demonstrationerna veckorna innan valet medan övriga ägnat sig åt ”plånboksfrågor” och, vad gäller högern, åt straffrabatter och utvisningspolitik.
Ännu mer frånvarande än klimatet har frågor om krig och fred varit – trots att storkrig med hundratusentals offer rasar mitt i Europa. Den parlamentariska enigheten om militär kapprustning har tystat fredsröster mot inte bara Rysslands krig i Ukraina utan även mot svenskt NATO-medlemsskap och det s k DCA-avtal som gör svenska militärbaser underordnade Trumps krigsdepartement.
Slående är också hur frånvarande LO-facken har varit i valrörelsen trots LO:s paroller om minskad arbetstid och bort med karensen. De fackliga kampanjerna har nästan bara riktats till de egna medlemmarna och även där varit lam. Inte att undra på. Efter socialdemokratins inledande stöd har S-ledningen bit för bit backat från reformer som skulle stöta på motstånd från ”breda överenskommelser”, i första hand från Centern.
Vänsterpartiet har ökat mest av alla partier och gjort sitt bästa val på ett kvarts sekel, lokalt i vissa förorters arbetarområden med närmast sensationella ökningar. Men när det gäller storstädernas mer centrala och ”vita” delar, som i Göteborg och Stockholm, tycks en viss nedgång skett och väljare gått till Miljöpartiet, kanske just på grund av Vänsterpartiets mer ensidiga satsning på en ekonomiskt omfördelande klasspolitik. Här finns en skillnad mot Malmö där V gjort ett storartat resultat.
De olika valsamarbeten som uppstått ur brytningar med V, som Framtidens Vänster och Enad Röst, tycks inte ha inverkat på Vänsterpartiets valframgångar annat än marginellt, i några lokala valdistrikt.
Ett valbakslag kan kortvarigt stuka högerns självförtroende men en S-ledning som fortsätter att vrida politiken högerut riskerar att återge dem detta. Att beskriva ett samarbete med Centern, det mest extremt nyliberala partiet i riksdagen, som “mittenpolitik” kommer att leda till ytterligare förluster för S i arbetarklassen och riskerar att kratta manegen för en brutal återkomst av SD och en radikaliserad höger i nästa val.
Att Vänsterpartiet lyckats dra till sig en del av de väljare S stött bort är viktigt och något att bygga på för framtiden. Det är inte genom anpassning till S utan genom opposition mot all högerpolitik, även om den är S-märkt, som det går att ge människor hopp om att en annan samhällsutveckling är möjlig. Ska vi lyckas bryta och vända den stora högerdominansen räcker det nu inte att hoppas på uppgörelser i riksdagen. Styrkeförhållandena avgörs i vardagen ute i samhället. På jobbet och i fackföreningarna, i klimatrörelsen, försvaret av välfärden och kampen för en human migrationspolitik.
Högern bygger sina framgångar på individualisering, rädsla och splittring. Arbetarrörelsens grund är den motsatta: solidaritet och sammanhållning. Inte genom moralisk överlägsenhet utan av nödtvång, bara tillsammans kan vi hävda vår rätt, det som skadar dig skadar också mig. Det är inget ideologiskt påhitt utan den erfarenhet hela arbetarrörelsen bygger på.
Idag är mycket av dessa erfarenheter borta och behöver erövras på nytt. Det kan vi bara göra genom vår egen gemensamma aktivitet. Överallt behöver högern, rasismen och den arbetarfientliga miljardärspolitiken bemötas genom organisering underifrån. Vänsterpartiet har här en särskild uppgift och ansvar genom sin storlek och offentliga plattform. Låt oss tillsammans ta det ansvaret.