Bakom bilderna av brinnande barrikader, skadegörelse och sammandrabbningar med polisen finns en verklighet som alltför ofta hamnar i skymundan: flera decennier av åtstramningar, växande klassklyftor, rasism och en ungdomsgeneration som fått nog av att ha fått nog.
Frankrikes uppror är inte en plötslig explosion av irrationellt våld. Det är ett uttryck för en samhällskris där växande grupper inte längre accepterar att betala priset för en ekonomisk och politisk ordning som de upplever som alltmer orättvis.
Kommentar| Alex Fuentes
Frankrike skakas av en protestvåg vars omfattning saknar motstycke på många år. Den 17 oktober fylldes gatorna i Paris, Marseille, Lyon, Lille och ett stort antal andra städer av demonstranter. Enligt inrikesministeriet deltog 550 000 människor i 110 demonstrationer runt om i landet. Arrangörerna uppskattade antalet till 800 000. Men siffrorna berättar bara en del av historien. Bakom demonstrationerna finns en växande social vrede som under lång tid har ackumulerats och som nu har fått sitt utlopp. Gymnasieelever, universitetsstudenter, lärare, arbetare, pensionärer och aktivister från olika sociala rörelser har förenats i protester mot försämrade levnadsvillkor, nedskärningar, rasism och polisvåld.
Revolten har inte uppstått ur tomma intet. Den är resultatet av en politik som under lång tid har låtit de sociala klyftorna växa samtidigt som den offentliga välfärden har urholkats. Protesterna tog fart den 21 september vid gymnasiet Saint-Exupéry i Créteil, sydost om Paris. Elever och skolpersonal krävde större resurser till undervisningen och bättre förhållanden i skolan. Inom några veckor hade rörelsen spridit sig till hundratals gymnasier.
Den 6 och 13 oktober samlade demonstrationerna vardera närmare en halv miljon deltagare, enligt uppgifter från den antikapitalistiska vänstern och fackliga organisationer. Bakom protesterna ligger en skolvardag präglad av lärarbrist, överfulla klassrum, nedgångna byggnader och ojämlika utbildningsmöjligheter. Men missnöjet sträcker sig längre än så. Ungdomarna ifrågasätter ett utbildningssystem där den sociala bakgrunden i hög grad påverkar möjligheterna att studera vidare och där många unga från arbetarklassens bostadsområden upplever att deras framtid redan är utstakad.
Det är här som protesterna får en djupare politisk innebörd. Det handlar inte bara om fler lärare eller bättre skolbyggnader, hur viktiga dessa krav än är. Det handlar också om rätten till en framtid, om värdighet och om att vägra acceptera ett kapitalistiskt system där ungdomars möjligheter bestäms av klass, bostadsområde och ursprung.
Det franska Nouveau Parti anticapitaliste (NPA), knutet till Fjärde internationalen, har i flera uttalanden analyserat protesternas sociala och politiska innebörd. I ett uttalande publicerat den 19 oktober, med rubriken Le 17 octobre, le jour du dépassement pour le gouvernement (Den 17 oktober – dagen då regeringen överträffades), beskriver NPA mobiliseringen som ett uttryck för den samlade sociala vreden efter tio år av macronism.
Partiet framhåller att demonstrationerna förenat människor från olika generationer och samhällsgrupper: gymnasieelever, studenter, lönearbetare, jordbrukare och pensionärer, alla upprörda över försämrade levnadsvillkor, sociala orättvisor, rasism, miljöförstörelse och repression. En kvinnlig demonstrant sa den 17 oktober ”Idag finns det en punkt där många vredesutbrott, alla legitima och alla är mer eller mindre sammankopplade”. En ung läkare sa sig protestera ”mot de höga levnadskostnaderna, förstörelsen av offentliga tjänster, mot transporten av militär utrustning till Israel och för att stödja det palestinska folket”. Protesterna är inte en isolerad studentrevolt. De har blivit en samlingspunkt för missnöje med hela den politiska och ekonomiska utvecklingen under kapitalismen.
Redan den 14 oktober varnade NPA för regeringens försök att begränsa missnöjet till en fråga om skolans resurser. Ett löfte om att ersätta 3 000 lärare beskrevs som otillräckligt i förhållande till de tio miljarder euro som rörelsen kräver för utbildningen. Enligt NPA ligger problemet djupare: den ojämlika fördelningen av samhällets rikedomar och en åtstramningspolitik som drabbar skolor, universitet, sjukhus och andra offentliga verksamheter. Det är med andra ord inte bara regeringens enskilda beslut som ifrågasätts, utan ilskan mot hela systemet som ligger bakom.
Regeringens svar har i betydande utsträckning varit repression. Redan före den stora demonstrationen den 17 oktober hade tusentals ungdomar gripits eller frihetsberövats i samband med protesterna. NPA uppgav den 15 oktober att 6 877 polisingripanden med frihetsberövande hade registrerats fram till den 8 oktober, varav 5 890 gällde minderåriga. Uppgifterna är häpnadsväckande och illustrerar hur hårt myndigheterna har gått fram mot en rörelse som till stor del består av gymnasieelever.
Den 17 oktober skadades en minderårig demonstrant i Saint-Étienne så svårt att han förlorade en hand. En utredning inleddes då en polisgranat orsakat skadan. Andra har stympats, flera har förlorat sina ögon. Händelserna har åter aktualiserat kritiken mot den franska polisens användning av vapen vid demonstrationer. Samtidigt går det inte att bortse från att protesterna också har åtföljts av omfattande skadegörelse och våldsamma sammandrabbningar. I Marseille trängde demonstranter in i stadshuset och välte en byst av Marianne, symbolen för den franska republiken. I Limoges sattes stadshuset i brand. Butiker plundrades och offentliga byggnader attackerades. Men det vore en grov förenkling att låta dessa händelser definiera hela rörelsen. Hundratusentals människor har demonstrerat utan att delta i våldsamheter.
Frågan är därför inte bara vad som inträffade under demonstrationerna, utan varför ett så omfattande missnöje har vuxit fram. Att fördöma skadegörelse är enkelt. Betydligt svårare är det att förklara varför så många unga människor upplever att deras krav inte blir hörda genom samhällets etablerade institutioner. President Macron har fördömt våldsamheterna och utlovat hårda straff. Inrikesminister Laurent Nuñez har pekat ut grupper inom den radikala vänstern som ansvariga för angreppen på polis och offentliga byggnader. Regeringens reaktion har därmed i hög grad kommit att handla om ordning, säkerhet och bestraffning.
NPA riktar skarp kritik mot detta sätt att bemöta protesterna. I sitt uttalande den 14 oktober hävdar partiet att regeringen försöker splittra rörelsen genom att ställa så kallade våldsverkare mot fredliga demonstranter och genom att utnyttja rasistiska föreställningar för att misskreditera revolten. Den kritiken berör en central politisk fråga: vad händer när en regering bemöter en växande social konflikt främst som ett polisiärt problem? Repressionen har ytterligare förstärkt den frustration som redan driver protesterna. För ungdomar som upplever diskriminering, social utslagning och bristande framtidsutsikter blir polisens brutalitet ytterligare ett bevis på att statens institutioner inte företräder deras intressen. Man släcker inte en brand med bensin.
En av de mest intressanta aspekterna av protesterna är att de har börjat överskrida gränserna mellan olika sociala grupper. Den 17 oktober demonstrerade gymnasieelever tillsammans med studenter, fackligt organiserade arbetare och deltagare från de gula västarnas tidigare mobiliseringar. Kraven handlade om utbildning, löner, pensioner, levnadskostnader, rasism och social rättvisa. För NPA är just denna möjlighet till förening av olika kamper avgörande. I ett uttalande den 16 oktober betonade partiets ungdomsorganisation, Jeunesses anticapitalistes, vikten av att stärka den demokratiska självorganiseringen genom stormöten på skolor och universitet samt samordning mellan olika städer och bostadsområden. Ungdomsorganisationen framhöll också att demonstrationen den 17 oktober inte fick bli en slutpunkt, utan måste följas av fortsatta mobiliseringar och en starkare förbindelse med arbetarklassens kamp.
Detta är en strategiskt viktig fråga. En ungdomsrevolt kan skaka ett samhälle, men om protesterna förenas med strejker och organiserad kamp på arbetsplatserna kan de också utmana de ekonomiska maktförhållanden som ligger bakom missnöjet. Det är denna möjlighet som nu öppnar sig i Frankrike. Protesterna i Frankrike äger inte rum i ett politiskt vakuum. I flera europeiska länder har människor mobiliserat mot höga levnadskostnader, försämrad välfärd och växande social ojämlikhet. Även om rörelserna skiljer sig åt i sina omedelbara krav finns gemensamma drag: en utbredd frustration över den ekonomiska utvecklingen, en misstro mot de etablerade politiska partierna och en oro inför extremhögerns frammarsch.
I Frankrike har protesterna dessutom en särskild betydelse mot bakgrund av presidentvalet 2027 och möjligheten att extremhögerns Nationell Samling ska erövra regeringsmakten. Den unga generationens mobilisering visar samtidigt att extremhögern inte har monopol på missnöjet med den rådande samhällsordningen. Det finns också ett växande motstånd från vänster, med krav på jämlikhet, antirasism och social förändring. Det innebär inte att alla som deltar i protesterna delar ett antikapitalistiskt perspektiv. Men rörelsen visar att den sociala vreden kan utvecklas i en annan riktning än den nationalistiska och rasistiska som extremhögern erbjuder.
När hundratusentals människor går ut på gatorna är det inte tillräckligt att fråga vem som kastade den första stenen eller vem som satte eld på en bil. Det är också nödvändigt att fråga vad som har hänt med deras skolor, deras arbetsvillkor, deras levnadsstandard och deras framtidsutsikter. Den franska regeringen kan skicka ut fler poliser, införa utegångsförbud och hota med hårdare straff. Men inget av detta undanröjer de sociala motsättningar som ligger bakom protesterna. Frankrikes uppror är inte en plötslig explosion av irrationellt våld. Det är ett uttryck för en samhällskris där växande grupper inte längre accepterar att betala priset för en ekonomisk och politisk ordning som de upplever som alltmer orättvis.
Det är inte de upproriska människorna som skapar samhällets grundläggande problem. Det är samhällets problem som föder upproriska människor. Och det är kanske just detta som makthavarna vägrar att inse. Våldet och den sociala förstörelsen är regeringarnas och arbetsgivarnas verk.