Det sägs ofta att Donald Trump och Benjamin Netanyahu är mänsklighetens fiender. Det finns inte mycket att invända mot det, sett till vad dessa två har ställt till med under de senaste åren. Men påståendet väcker samtidigt en annan fråga: Vad menas egentligen med ”mänsklighet”? Vilka har historiskt haft makten att definiera vad som räknas som ”människa”, och vilka har reducerats till objekt för erövring, exploatering och underordning?
Plattformen Afroféminas lyfter fram varför begreppet mänsklighet måste återerövras från den koloniala traditionen.
Kulturen|Alex Fuentes
Den extremt konservativa regionpresidenten för Madridregionen, Isabel Díaz Ayuso, besökte nyligen Mexiko på inbjudan av landets högerpolitiker, oppositionspartiet Partido Acción Nacional. Redan före avresan hade hon hunnit beskriva Mexiko som en ”narkostat”, och väl på plats gick hon till angrepp mot president Claudia Sheinbaum, som hon kallade ”vänsterextrem”. Ingen bra start. Det finns politiker som bara kan existera inom det ideologiska ekosystem som skapat dem, och Ayuso är ett sådant fenomen. Men det verkliga haveriet kom när Ayuso försvarade och lovordade Hernán Cortés – mannen som ledde invasionen och förödelsen av det aztekiska riket på 1500-talet.
Cortés var en medeltida erövrare, en av de mest brutala gestalterna under den spanska erövringen. Ayuso beskrev honom som en central figur för ”mestizaje” – rasblandningen – och som bärare av mänsklighet i ett land där Cortés av miljontals människor betraktas som en massmördare av ursprungsbefolkningen. Utan Cortés ”skulle vi inte ha det här landet”, sade hon och hävdade dessutom att ”mestizaje” skapade ”hopp och glädje”. Claudia Sheinbaum konstaterade offentligt att Ayusos pladder helt enkelt var ett uttryck för ”okunnighet”.
Cortés var bland annat ansvarig för massakern i Cholula 1519, där spanjorerna mördade omkring 6 000 människor, för vilket han kritiserades redan under sin samtid av spanska juridiska myndigheter. Ville den spanska högern vinna legitimitet i Mexiko? Att hylla Cortés på mexikansk mark var inget annat än reaktionärt och historiskt efterblivet. Det var inget annat än en grej för nattugglor. Resultatet blev att Ayusos resa utvecklades till ett offentligt fiasko och att hon tvingades avbryta sitt planerade program i förtid. Väl hemma i Spanien möttes Ayuso av hård kritik för fiaskobesöket, medan den spanska vänstern fick be mexikanerna om ursäkt för hennes koloniala fadäser.
Begreppet ”mänsklighet” framställs ofta som något universellt och neutralt. I praktiken har ”det mänskliga” emellertid ofta likställts med det europeiska, vita, kristna och västerländska subjektet – en eurocentrisk och imperialistisk människosyn. Under kolonialismens framväxt från 1400-talet och framåt skapade de europeiska imperierna en hierarki mellan folk och civilisationer. Europas erövrare beskrev sig själva som rationella, civiliserade och fullt mänskliga, medan koloniserade folk framställdes som ”barbariska” eller ”mindre utvecklade”. Denna logik användes för att rättfärdiga slavhandel, kolonial plundring, folkmord på ursprungsbefolkningar och imperialistisk dominans.
Det som ofta glöms bort är att många tänkare också har definierat mänsklighet utifrån ett icke-eurocentriskt och därmed antikolonialt perspektiv.
Plattformen Afroféminas lyfter exempelvis fram varför begreppet mänsklighet måste återerövras från denna koloniala sedvanliga tradition. Rasism handlar, menar de, inte bara om fördomar utan om vem som överhuvudtaget erkänns som fullt mänsklig. Kolonialismen skapade en systematisk avhumanisering av svarta människor och ursprungsfolk, samtidigt som västvärldens härskande eliter medvetet ignorerat rasismens och kolonialismens avgörande betydelse.
I denna typ av analys blir kampen för mänsklighet inte abstrakt utan högst konkret: rätten att definiera sig själv, rätten till sin historia och kultur, rätten att sörja sina döda och rätten att betraktas som subjekt snarare än objekt. Afroféminas betonar att ”mänsklighet” aldrig kan skiljas från maktfrågor. Vem får tala? Vems lidande räknas? Vilka liv anses värda att skydda?
Afroféminas hänvisar till tänkare som Frantz Fanon, Aimé Césaire, Angela Davis och Sylvia Wynter.
Särskilt Sylvia Wynter har argumenterat till exempel för att den västerländska moderniteten skapade en extremt snäv definition av ”Människan”, där den vite europeiske mannen gjordes till norm för hela mänskligheten. Wynter är filosofen som försökte omdefiniera själva innebörden av att vara människa.
Syliva Wynter
Hon föddes 1928 på Kuba i en jamaicansk familj och återvände till Jamaica redan som tvååring, där hon växte upp under brittiskt kolonialstyre. Denna dubbla erfarenhet – att vara född i ett territorium och uppvuxen i ett annat, att internalisera den europeiska kanon samtidigt som vardagens verklighet motsade dess anspråk – kom att prägla hela hennes intellektuella framtida arbete.
Jamaica var en koloni där engelskan lärdes ut som civilisationens språk och där Afrikas och Karibiens historia i stort sett saknades i läroböckerna. Att vara svart innebar att placeras längst ned i en hierarki skapad av västerländsk modernitet. Wynter upplevde och lärde känna detta system inifrån. Hon gick rakt in i den europeiska humanismens hjärta och lärde sig att montera ned den med dess egna verktyg.
För Wynter har litterärt skrivande aldrig varit en estetisk verksamhet skild från politik. Sättet världen skildras på och den maktstruktur som bär upp denna skildring är, i hennes tänkande, oupplösligt förenade.
Mellan 1963 och 1974 upplevde Wynter den karibiska radikalismens stora intellektuella blomstring. Hon deltog aktivt i Grupo Nuevo Mundo, ett kollektiv som analyserade Karibien genom marxismens, det svarta tänkandets och beroendeteorins perspektiv. Det var där hon började formulera de frågor som senare skulle genomsyra hela hennes arbete: Vad innebär det egentligen att vara människa? Vem avgör vad som räknas som mänsklighet och vad som exkluderas? Varför är rasism inte ett undantag från västerländsk humanism, utan snarare en av dess logiska konsekvenser?
Högern hävdar ofta att Spanien förde civilisation, språk, kristendom och välstånd till Amerika. Det är ungefär som att hylla Netanyahus ockupationsmakt och massmördande i Gaza. I verkligheten handlar den spanska högerns historieskrivning om ett kolonialt nostalginarrativ som försöker försköna ett brutalt erövringskrig.
Det handlar dessutom inte bara om historia, utan om levande strukturer: rasism, klassamhälle, markstöld och fortsatt diskriminering av ursprungsfolk. Socialisters antikoloniala perspektiv försöker därför bryta med den eurocentriska självbild där Europa framställs som mänsklighetens universella centrum och resten av världen reduceras till periferi eller råmaterial för imperier.
Wynter menar att västerländsk humanism inte beskriver människor, utan konstruerar dem efter bilden av en mycket specifik modell. Hon delar upp det hon kallar ”Mannen” – som filosofisk kategori – i två historiska gestalter. ”Människa 1” är den kristna mannen i det medeltida Europa, definierad genom sin relation till Gud och frälsningen. ”Människa 2” är den moderna borgerliga mannen som växer fram genom renässansen och upplysningen, nu definierad genom förnuft, vetenskap och marknad. Han framställs som vit, europeisk, manlig och heterosexuell.
Denna figur presenteras som universell. I verkligheten, menar Afroféminas, handlar det om en överrepresenterad modell som upphöjs till norm för hela mänskligheten – som om detta vore det enda legitima sättet att vara människa. Där ligger kärnan i Wynters teori.
Allt som inte passar in i denna modell – koloniserade folk, kvinnor, svarta människor och ursprungsbefolkningar – förpassas till subhumanitetens sfär: något som ska civiliseras, korrigeras eller elimineras.
Afroféminas slutsats av Wynters tänkande är kristallklar: kolonialism, rasism och slaveri är inte avvikelser från västerländska framsteg. De är logiska konsekvenser av en civilisation som byggt sin makt på en exkluderande definition av mänskligheten.
Wynters styrka ligger i att hon formulerar detta genom att samtidigt hämta näring från filosofi, historia, litteratur, neurovetenskap och karibiskt tänkande. Det är detta som ger hennes skrivande dess särskilda kraft.
Men Wynters verk syftar inte till att förkasta begreppet mänsklighet, utan till att radikalt bredda det. Alternativet till ”Människan” är inte antihumanism, utan en mänsklighet som omfattar alla de mänskliga erfarenheter och ”genrer” som undertryckts av västerländsk hegemoni.
Hon sammanfattade detta i idén om ”människan som praxis”: mänskligheten är varken ett givet tillstånd eller en essens som vissa tilldelas och andra förnekas. Den är en ständig skapande och etisk process där alla kulturer deltar med samma legitimitet. ”Människan som praxis” är också titeln på en essäsamling sammanställd av akademikern Katherine McKittrick, som har blivit ett centralt referensverk inom svarta studier och dekolonial teori. Sylvia Wynter: On Being Human as Praxis publicerades av Duke University Press år 2015; en kritisk genealogi över hennes insikter om hur ras, plats och tid tillsammans formar vad det innebär att vara människa.
Att ställa frågan om vem som definierar mänsklighet, hur denna definition organiserar makt och varför detta spelar roll är med andra ord avgörande för att förstå dagens debatter om rasism, migration, representation och artificiell intelligens.
Slutligen, problemet är inte att västerländsk humanism misslyckats med sitt universella löfte. Problemet är snarare att den fungerat exakt så som den var avsedd att fungera. Enligt Afroféminas har uppgiften att bygga en verkligt pluralistisk mänsklighet därför länge legat i händerna på dem som exkluderats av systemet.
Övre bilden: Angela Davis