Den viktigaste frågan Vänsterpartiet går till val på 2026 och det hårdaste kravet i partiets valmanifest är den rödaste av röda linjer: ” Vänsterpartiet är redo för att ta politiskt ansvar i regeringsställning. Om våra röster behövs för att bilda regering så ska vi också ingå i den. Det betyder att vi inte kommer att stödja eller släppa fram en regering som vi inte ingår i.”
Svagheten i att gå till val på kravet att ingå i en regering är att det är ett opolitiskt krav och att det kan komma från vilket parti som helst. Alla partier går till val på att bilda eller ingå i en regering. Vänsterpartiets eventuella framgång i valet 2026 kommer istället bygga på politiska frågor och förmåga att bygga rörelse.
Kommentar|Patrik Olofsson
Frågan om hur en samverkan med Socialdemokraterna ska se ut är naturligtvis en viktig fråga. I riksdagen har Vänsterpartiet kallats dörrmatta och runt om i kommuner och regioner agerar Vänsterpartiet ”stödparti” till S-ledda styren och får bara en bråkdels utväxling för sina mandat.
Problem som ”samarbetsparti”
Att Socialdemokrater, Miljöpartister, Centerpartister, Liberaler och t o m Kristdemokrater kan gå runt och titulera sig kommunalråd eller regionråd och i detalj styra den politiska inriktningen – baserat på Vänsterpartiets mandat! – har nästan blivit en naturrätt som inte går att ifrågasätta.
Oftast inleds mandatperioderna med fagra löften till Vänsterpartiet om vad de ska få i utbyte mot att släppa fram ett S-styre. Runt halvvägs brukar Vänsterpartiets frågor stöta på problem, som inlindas i massa tekniska och formella ursäkter, och när Vänsterpartiet sedan utvärderar ”samarbetet” känner man sig besviken och lurad. Sedan är det nytt val och en ny mandatperiod och så börjar samma cykel om igen. Och igen. Och igen.
Så det är absolut relevant att diskutera vilka former som är acceptabla i samarbetet med Socialdemokraterna, vilka former som bäst tillvaratar våra väljares intressen och ger oss mest politisk utväxling.
Men det är inget vi går till val på! Att formerna för politiken övertrumfar innehållet i politiken säger något om vår tid och den (i allmänhet) låga politiska nivån.
V och regeringsfrågan historiskt
Det här med Vänsterpartiet och regeringsfrågan är inte en jätteny fråga.
På Lars Werners tid var frågan om regeringsdeltagande död. Man definierade bort den genom att slå fast att det inte var aktuellt för ett parti på 5-6% att kräva ministerposter i en regering.
Strategin var istället att:
”Genom politisk kamp i riksdagen och i massrörelser skall arbetarklassen och dess allierade vinna inflytande över samhällsutvecklingen.”
Det som uttrycktes var en ”indirekt regeringsposition” – att påverka S-regeringen genom rörelser och parlamentarisk vågmästarställning
Under Lars Ohly fanns en tydlig ambition att ingå i en S-ledd regering. Inför valet 2010 gick också Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet till val på ett gemensamt valmanifest. Ett halvår före valet sa Lars Ohly i en intervju:
”Jag känner ingen som helst tvekan. Jag är hundraprocentigt säker på att samarbetet kommer att hålla fram till valet och att vi kommer att klara av att bilda regering om vi vinner.”
Vi vet ju hur det gick; det vart fyra år till med Reinfeldt. Och även om vänstra sidan vunnit är det nog tveksamt om Vänsterpartiet hade fått ministerposter. Men det är inget fel på ambitionen. Det är inget fel att köra lite tufft snack i valrörelsen. Problemet är väl om det skapar illusioner om vad man kan åstadkomma och hur man kan åstadkomma det.
Samma position hade Vänsterpartiet inför valet 2014. I Almedalen 2014 sa Jonas Sjöstedt ordagrant att ”Vi kommer inte att rösta för en regering som vi inte själva sitter i”. Och villkoret att sitta i en regering var att vinsterna i välfärden skulle avskaffas:
”Vi kan prata om hur fort vi ska göra det och hur vi ska göra det, men vinsterna i välfärden ska bort”, var Jonas Sjöstedts uttryckliga krav.
Vi kommer alla ihåg hur det slutade; Vänsterpartiet blev ett budgetförhandlande stödparti. I och för sig inte dåligt för ett parti som fått 5,72% av rösterna.
Inför valet 2018 var Sjöstedt i o f mindre kategorisk, men det var ändå tal om en rödgrön regering där Vänsterpartiet ingår:
”Vi vill ha en vänsterregering och vi är beredda att regera om politiken är den rätta. Vi kan också tänka oss att som idag samarbeta om budgeten med en rödgrön regering om vi får igenom bra politik.” (vänsterpartiet.se, 10/8 2018)
”Vi är beredda att ingå i en regering och vi är beredda att förhandla kring en budget. Vi har hållit bägge vägarna öppna hela tiden och de kommer fortsätta att vara öppna.” (SVT 12/9 2018)
Ulla Andersson drev däremot på lite mer om regeringsfrågan dagen efter valet:
”Vi har gjort ett bra val och vi tycker att Sverige skulle bli bättre om Vänsterpartiet ingick i en regering.” (P4, 10/9 2018).
Teorin 2018 var alltså att mandatperiod 2018-2022 skulle bli samma som 2014-2018, men med ännu större genomslag för Vänsterpartiet. Möjligtvis i regeringen, men minst som en senior partner i utformningen av budgeten och den konkreta politiken.
Januariavtalet
Men vi vet ju alla hur det slutade. Det slutade med Januariavtalets bestämmelse – förnedringsklausulen – om att: ”Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.”
Detta var alla fyra partierna; Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och Liberalerna rörande överens om.
Och det slutade med att Vänsterpartiet lade ner alla försök att få inflytande och röstade ”gult” i riksdagen, d v s lade ned sina röster och tolererade en ny Stefan Löfvén-regering på januariavtalets grund. Man sa att man hade två röda linjer; Stefan Löfvén fick inte försämra LAS eller införa marknadshyror.
Försämringen av LAS släpptes igenom riksdagen i juni 2022. Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna röstade för försämringarna, medan den samlade oppositionen röstade emot. Rent matematiskt skulle den samlade oppositionen vunnit omröstningen, men det fanns en twist; M, KD och SD var emot LAS-försämringen för att den inte gick långt nog och då; för att inte riskera att det inte skulle ske någon försämring alls, så var 77 ledamöter ”plötsligt” frånvarande under omröstningen (vilket vida överskred kvittningen) och gjorde att den samlade oppositionens styrka understeg Januaripartiernas.
Det blev dock ingen proposition kring marknadshyror, även om utredning och konkreta förslag togs fram, p g a misstroendeförklaringen mot Stefan Löfvén. Det kan vara bra att sätta lite ljus på misstroendeförklaringen eftersom eftermälet ofta handlat om att ”Vänsterpartiet fällde Stefan Löfvén” och det är en kraftig förenkling.
För att väcka misstroendeförklaring mot en statsminister krävs minst 35 ledamöter. Vänsterpartiet har inte haft 35 ledamöter de senaste 25 åren, så Vänsterpartiet kan inte självt ta initiativ till en misstroendeförklaring.
Rösta med Katja Nyberg (SD)
Istället var det Katja Nyberg (SD), för dagen troligtvis inte kokainpåverkad (vad vi vet), som lämnade in en misstroendeförklaring med mer än 35 Sverigedemokratiska underskrifter till talmannen, som därefter utlyste omröstning i kammaren.
Det här reser två frågor:
- Dels frågan om vi kan samarbeta med SD? I partiets riktlinjer står det: ” Vänsterpartiet samarbetar aldrig med SD, vare sig politiskt eller valtekniskt, inte heller i frågor som är okontroversiella. Det betyder t ex att vi aldrig har några gemensamma motioner, yrkanden, yttranden eller andra dokument.” I och med detta är det ju legitimt att ifrågasätta om vi kan rösta på ett yrkande från SD? Personligen tycker jag det var riktigt, och att det är problematiskt med beslut som stipulerar att partiet ”aldrig” ska göra si eller så. Det innebär ofta att man ”aldrig” tänkt igenom alla tänkbara politiska scenarion partiet kan ställas inför.
- Kan vi alltid räkna med att andra partier rycker ut och hjälper oss om vi i framtiden skulle behöva fälla Magdalena Andersson (eller en framtida S-ledare)? 35 ledamöter kräver minst 10% av rösterna i valet för att ens väcka frågan. Det är ingen kanin man kan dra ur hatten så fort samarbetet med Socialdemokraterna gnisslar.
Ska man köra regeringsfrågan i botten kommer man också potentiellt vara tvungen att hantera ett nyval. För socialdemokraterna kommer vara beredda att ställa frågan på sin spets, på samma sätt som man ställde misstroendeförklaringen på sin spets; kommer Vänsterpartiet löpa linan ut? Stefan Löfvén satt kvar och väntade ut att Vänsterpartiet de facto röstade för SD:s misstroendeförklaring. Och Socialdemokraterna kommer fortsätta syna korten.
De kommer definitivt synas under statsministeromröstningarna efter valet. Efter 2018 års val var det en omständig regeringsbildning. Talmannen har fyra försök på sig att föreslå en statsminister. Det kommer av regeringsformen 1975.
Talmansrundor och nyval
Anledningen till att talmannen får fyra försök på sig är att det fanns fyra partier i riksdagen som var ”demokratiska” och ”regeringsdugliga”; Socialdemokraterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna. Vän av ordning kanske vill hävda att riksdagen då faktiskt bestod av fem partier; att också VPK faktiskt var med. Men VPK ingick inte i det gäng som skulle kunna vara med och bilda regering. Aldrig. Någonsin. Det var Socialdemokraterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna rörande överens om.
Så; efter valet 2026 kommer vi stå där i fjärde och sista omröstningen – kanske utan löften om ministerposter eller något annat – i valet mellan Magdalena och nyval. Kommer vi kunna välja att löpa linan ut och välja nyval? Eller gör vi som vid fjärde omröstningen efter valet 2018 och viker ned oss och släpper fram en regering baserat på Januariavtal. Eller vågar vi ta ett nyval, med risk för att folkets ilska naturligtvis drabbar det parti som anses skyldiga till nyvalet.
Att ses som det partiet som är orsak till ett nyval kommer givetvis kosta. Många som röstat på Vänsterpartiet kommer straffa partiet och de väljare som främst vill se ett regeringsskifte kommer flockas runt Socialdemokraterna.
Vi får inte underskatta stämningarna bland väljarna; många vänsterväljare vill 1) ha ett regeringsskifte i första hand, och 2) hur exakt regeringen ser ut kommer i andra hand.
Vänsterpartiet kanske inte klarar 4%-spärren vid ett nyval. Med nyval så riskerar Vänsterpartiet sina riksdagsledamöter och de partiskatter de inbringar, de 30-någonting anställda i riksdagskansliet och riksdagens partistöd, som finansierar större delen av den centrala apparaten. Medlemsavgifterna står bara för 4-5% av partiets intäkter.
En ny hemlig lapp
Ingen vettig partiledning riskerar detta. Det kommer sluta med att Vänsterpartiet i fjärde omröstningen kommer att släppa fram en Socialdemokratisk regeringskonstruktion och Nooshi kommer stå på presskonferensen och vifta med en lapp med en hemlig överenskommelse mellan henne och Magdalena som ursäkt för att man kröker rygg.
Ska man då kräva plats i en regering? Ja, men bara om man förbereder sig.
Men partiet har ju förberett sig, invänder någon! Partiet har ju utbildat sina ”toppkandidater” i en ”regeringsskola” där de drillats av Jacob Wallenberg och Anders Borg (det låter fejk, men är sant) och vi har ju alla pressbilder klara med ”toppkandidater” där de går in och ut genom dörrar i maktens korridorer.
Men det är inte den typen av förberedelser som behövs. Är man inte beredd att ta den politiska striden som kommer att krävas för att vidmakthålla kravet och har man inte förberedelse för att det kan leda till nyval, ja då har man inte musklerna att backa upp kravet. Då blir kravet på att ingå i regering… bara tufft prat.
Konkreta vallöften behövs
I en valrörelse måste andra, konkreta, politiska frågor skjutas i förgrunden. Tyvärr är de flesta vallöften i valplattformen bara i formen av: ” Vänsterpartiet går till val på ett löfte om att en förändring är möjlig och med den tydliga insikten om att samhällsproblem kräver politiska lösningar.”
På nästan alla områden pekar man ut riktningar som man vill att politiken ska ta. Men det saknas konkreta reformförslag.
Socialdemokraternas valplattform har mera av punkt för punkt reformförslag som t ex: höjt barn- och studiebidrag, billigare mediciner, avgiftsfri tandvård för unga, tak mot höga elpriser, ta bort karensdagen (som överraskande inte finns med i Vänsterpartiets valplattform), vinstförbud i skola och förskola, förbud mot religiösa friskolor – det är långt ifrån tillräckliga åtgärder för att vända den orättvisa utvecklingen, men det är en effektivare kommunikation att illustrera sin politiska vilja i konkreta reformförslag.
Men om sanningen ska fram har Socialdemokraterna också mycket text om saker som ska bli ”bättre”, ”billigare”, ”tryggare”, ”starkare” o s v, utan att direkt säga hur det ska konkretiseras i reformförslag.
”Köp fler kaffekoppar”
Därutöver behöver Vänsterpartiet bygga mera på de rörelser som finns utanför parlamenten. I utvärderings-strategin inför kongressen 2024 skrev PS att Vänsterpartiet måste vara ”rörelsens röst i parlamenten; prioritera att bygga långsiktiga, stöttande och lyssnande relationer med lokala progressiva rörelser, lyfta utomparlamentariska organisationers kamp i parlamenten genom enkla frågor, interpellationer och motioner, bli bättre på omvärldsbevakning genom att lyfta erfarenheter och information från kamrater aktiva i andra delar av progressiva rörelser.”
I teorin finns det en ganska bred förståelse för det här. Och så här sa Jonas Sjöstedt på en kongress för några år sedan:
”Vi måste växa och bli fler, vi måste välkomna nya medlemmar. När människor kommer till oss förändras också vi och vårt parti, men det är något gott. Gamla och nya, vi lär oss av varandra. Jag vill uppmana er: köp in fler kaffekoppar till partilokalen! För det är bara genom en växande rörelse som vi kan göra det vi behövs för.”
Det är en sund inställning; att bygga en rörelse ändrar partiet. Ju fler vi blir och ju bredare partiet blir desto fler personer som är olika dig själv kommer du att stöta på; människor kommer ha annan bakgrund, andra erfarenheter och andra sätt att driva politiska frågor.
Men ändå, i praktiken, har inte det inom- och utomparlamentariska gift sig. Det har tvärt om blivit en källa till allt fler konflikter.
Förhoppningen att ha ett strömlinjeformat folkrörelseparti är en självmotsägelse, en oxymoron, en sammansättning av motstridiga termer. Ett folkrörelseparti är till sin natur brokigt, kanske lite bråkigt också, men det kan vi leva med också.