Imperialism – är det Rysslands invasion av Ukraina, Israels folkmord i Gaza och Trumps krig mot Iran och anspråk på Grönland?
Hur kan imperialism förstås, i både nutida och historiskt perspektiv? Internationalen fortsätter här studieserien om imperialism med den moderna industrikapitalismens drivkrafter som i flera avseenden skilde sig från den äldre kolonialismen.
Fokus | Alex Fuentes, Håkan Blomqvist
Den moderna imperialismen Som en följd av kolonialismen, den industriella revolutionen och slavhandelns rikedomar var kolonialmakt från 1700-talet på väg att omvandlas till den moderna imperialismen. Denna präglades inte främst av slav- och militärexpeditioner för att genom handelsstationer, koloniala utposter och regelrätt plundring erövra rikedomar, utan av ett system för global arbetsdelning i en världsekonomi av dominerande och dominerade. Och av växande befolkningar som från sina imperialistiska moderländer strömmade till kolonierna.
I Nord- och Sydamerika liksom i Australien och det ryska tsardömets besittningar i Kaukasus och Sibirien kom imperiemaktens invånarna att tränga undan de inhemska folken eller bli till en bosatt överklass. Under de år som det brittiska imperiet på 1800-talet erövrade den indiska subkontinenten och Berlinkonferensen 1885 inledde ”the Scramble for Africa”, jakten på uppdelningen av Afrika mellan de europeiska stormakterna, var det vita Europa på väg mot sin höjdpunkt av världsherravälde.
1830 omfattade de brittiska besittningarna 126 miljoner människor. På tröskeln till 1900-talet var de nära fyrahundra miljoner och inneslöt en fjärdedel av jordens invånare. Att solen aldrig gick ner över ”Her Majesty’s Empire” var ingen överdrift. Tillsammans med franska, belgiska, holländska, portugisiska, spanska och senare italienska och tyska besittningar plus de ryska i öster och Kaukasus, styrde de europeiska kolonialmakterna imperier med huvuddelen av jordens befolkning.
På den ideologiska nivån utvecklades från 1700-talet rasistiska idéer med vetenskapliga anspråk i Europa och det unga USA. Hur kunde underkuvandet av ursprungsfolk världen över, slaveri och erövringar, förstås och motiveras. Med naturvetenskapernas genombrott och moderna teorier om evolutionen och antropologin, läran om människan, rangordnade den vita vetenskapen mänskligheten i lägre och högre där vita européer (inklusive vetenskapsmännen själva) tronade i evolutionens topp medan de ”lägre raserna” antingen skulle komma att selekteras bort eller genom ”the white man’s burden” fostras till vad som propagerades som mer civiliserade nivåer.
Föreställningen om den ”västerländska civilisationens” mission skulle tillsammans med rasbiologin bli normerande för den världsordning som tog form med 1800-talets imperialistiska tidsålder på väg in i 1900-talet.
Den s k rasbiologin kom att utvecklas till ”vetenskapligt” svar på den europeiska imperialismens världsdominans. Här dess svenska variant, från rasbiologiska institutets illustrationer tidigt 1920-tal.
Världskartan hade från den europeiska kolonialismens födelse ritats om.
I slutet av 1800-talet inleddes också Japans imperialistiska era när det gamla kejsardömet övertog teknologi, organisation, ekonomiska och militära metoder från de europeiska imperialistmakterna. Genom segern i kriget mot Tsarryssland (1904) vann Japan överhöghet över Korea och i samband med första världskriget befäste Japan sin roll som växande stormakt i kampen mot bl a tyska ekonomiska intressen i Asien.
Imperialistisk rivalitet skulle komma att prägla det tidiga 1900-talet, från dragkamper mellan Storbritannien, Frankrike och Tyskland om intressen i Afrika, över försök att erövra fördelar och tillgångar i Kina, till kampen om världshaven där USA sedan länge genom den s k Monroedoktrinen (1823) förklarat den ”nya världen” – Nord- och Sydamerika – som sitt eget intresseområde och Storbritannien i övrigt ”ruled the waves”.
Marxistiska förklaringar Betydelsen av den gamla kolonialismens övergång till 1800-talets och det tidiga 1900-talets imperialism diskuterades av både dåtida samhällsforskare och politiska ideologer. Genom den industriella omvandlingen och kapitalismens snabba utveckling mot slutet av 1800-talet började marxistiska tänkare använda begreppet ”imperialism” inte bara för erövringar utan för att känneteckna den samtida expansionen av koloniala imperier samt erövringspolitikens drivkrafter.
Dessa handlade inte i grunden om politik och ideologi eller den blotta viljan att erövra nya territorier utan om kapitalismens sk ”rörelselagar”, menade Rosa Luxemburg. Det handlade om den kapitalistiska ekonomiska logikens strävan efter profit och ”kapitalackumulation”, alltså förmerandet av kapitalet, som med tvingande nödvändighet krävde växande marknader. Det kunde ske genom att slå ut eller erövra existerande, som när britterna krossade världens största textilproducent, den indiska, för den egna textilindustrins avsättningsmöjligheter. Eller skapa nya marknader, som genom opiumkrigen på 1800-talet då britterna och fransmännen genom s k ”kanonbåtsdiplomati” påtvingade Kina obegränsad opiumhandel. Att driva bönder från jorden och slå sönder traditionella samhällen och levnadssätt för att tvinga dem till lönearbete tillhörde, menade Luxemburg, den växande kapitalismens hårda logik. De proletariserades löner skulle i sin tur användas till att köpa varor industriellt tillverkade i imperialismens hemländer. Därför, menade hon, företräddes imperialism inte bara av autokratiska regimer utan även av mer demokratiska former av kapitalism.
Den ryska revolutionären Vladimir Lenin sammanfattade 1916, mitt under första världskriget, sin syn på imperialism som ”kapitalismens högsta stadium” eller ”sista etapp”. Lenin menade att världskriget helt enkelt var en följd av att de olika imperialismerna i sin strävan efter ekonomisk dominans på internationella marknader drev staterna i krig. Imperialismen handlade, menade Lenin, om framväxten av vad han benämnde monopolkapitalismen där finans- och industrikapitalet flätats samman till en dominerande kraft som förvandlade staterna till sina agenturer och där den gamla laissez-fair – låt gå – kapitalismen övergått i en långt mer organiserad och centraliserad fas. 1900-talets imperialism handlade inte längre om koloniala raider och väpnade utposter utan om striden om världsmarknader där olika allianser eller block av stater sökte hävda sina intressen, inklusive med väpnad makt, mot de övriga.
För Lenin innebar kapitalismens imperialistiska stadium dess sista akt. I hans ord fanns ”ingenting mer reaktionärt” eller mer destruktivt än hos denna etapp som förslavade hela världsbefolkningar och drev in i närmast ändlösa krig inte bara mot de underkuvade folken utan även mellan olika imperialistiska intressen. Proletariatet i de imperialistiska centra och de underkuvade folken hade gemensamma intressen av att bryta imperialismens makt för att öppna vägar i riktning mot mänsklighetens frigörelse. Att bekämpa alla uttryck för imperialismen – världsdominans, krig och rasism – hörde till Lenins, Rosa Luxemburgs och den unga kommunismens budskap.
Annorlunda kunde det förhålla sig inom delar av dåtidens socialdemokrati, som exempelvis den tyska och holländska, som företrädde vad de själva kallade en ”socialistisk kolonialpolitik”. De såg också imperialismen som ett slags ”högre stadium” av kapitalismen men drog den motsatta slutsatsen. Förankrade i sina egna kolonialimperier där också betydande delar av väljarkårerna sympatiserade med kolonialintressen och chauvinism (aggressiv nationalism) understödde de inte koloniernas frigörelse. Istället skulle en socialistisk utveckling inom de imperialistiska stormakterna ”hjälpa” de koloniserade folken att utvecklas. Inte sällan motiverat av öppet rasistiska tongångar.
Vid den socialistiska Andra Internationalens kongress i Stuttgart 1907 talade de s k socialimperialisterna mot avveckling av kolonialvälden.
Så här kunde den holländske delegaten Henri van Kol argumentera på den socialistiska världskongressen i Stuttgart 1907 mot Karl Kautskys ord om att avveckla kolonialimperierna:
Om vi gav en maskin till Centralafrikas vildar, vad skulle de göra med den? Kanske skulle de börja dansa runt den eller lägga ännu en gud till det stora antal de redan har. Kanske ska vi också skicka européer som kan driva maskinerna. Vad de infödda skulle göra med dem, det vet jag inte…Kanske kommer de infödda att slå sönder våra maskiner, kanske kommer de också att slå ihjäl oss eller till och med äta upp oss… Om vi européer kom dit med verktyg och maskiner skulle vi vara vildarnas försvarslösa offer. Därför måste vi komma dit med vapen i hand, även om Kautsky kallar det imperialism.
Splittringen mellan den antiimperialistiska vänstern och de mer högerinriktade och ”socialimperialistiska” krafterna inom dåtidens arbetarrörelser skulle komma att bestå in i våra dagar.
Imperialistiska världskrig Under det första världskriget inledde den nordamerikanska imperialismen sin väg från uppstickare till att omspänna hela världen och bli betraktad som ”världens härskare”. Genom det första världskriget hade dåtidens världsmakter, Storbritannien och Frankrike, drastiskt försvagats medan det ryska imperiet störtade samman i revolutionerna. Den unga amerikanska imperialismens rivalitet med de äldre imperierna uttrycktes genom kampen för global frihandel där avsättningen för och profiterna från den amerikanska industrins överlägsna massproduktion inte skulle kunna hindras. Tillsammans med USA:s växande militära förmåga, som säkrat segern åt västmakterna i världskriget, kom en omfördelning av makt och inflytande mellan stormakterna att äga rum, där USA började inta de ledande forna imperiernas plats.
1940 ingick Japan en militär allians med Tyskland och Italien som sökte återerövra de imperialistiska positioner som gått förlorade genom första världskriget. Det tyska storkapitalet slöt en allians med Hitlers nazister för att erövra ”lebensraum” – livsrum – i öster och ta upp kampen inte bara med de forna fienderna Storbritannien och Frankrike utan också det kommunistledda Sovjetunionen och i förlängningen USA om världsherravälde. Mussolinis Italien försökte i sin tur återupprätta sitt kolonialvälde i Abessinien/Etiopien och på Afrikas horn.
Japan tillhörde den senkomna moderna imperialismen, invaderade Manchuriet 1931 och tog upp striden med USA om herraväldet över Sydostasien.
Japan förde ett aggressivt och framgångsrikt expansionskrig i Kina och Manchuriet med stora landvinster till priset av flera miljoner döda. USA hamnade, pga denna expansiva strategi på kollisionskurs med Japan om herraväldet över Ostasien. När Japan året därpå anföll den amerikanska flottbasen Pearl Harbor för att erövra övermakt i Stilla havet gick USA med i det krig vi kallar Andra Världskriget som inletts i september 1939 med Hitlertysklands angrepp mot Polen. Att det var samma Hitlertyskland som efter Pearl Harbor förklarade det mäktiga USA krig och inte tvärtom kan förefalla som ren dårskap. Men lika gärna just som uttryck för motsättningarna mellan imperialistiska maktblock. USA hade understött Englands försvar och efter sommaren 1941 även Sovjetunionens som invaderats av Nazityskland. I världskampen om politisk, militär och ekonomisk hegemoni spelade ideologiska skillnader en närmast betydelselös roll.
Med USA:s atombomber över Hiroshima och Nagasaki 1945 föregångna av Hitlertysklands kapitulation inför Röda Armén i öst och de västallierade i väst, trädde USA-imperialismen fram som segrare i de två imperialistiska världskonflikterna och som helt dominerande militärmakt beväpnad med kärnvapen beredda att användas. Men även det icke-kapitalistiska Sovjetunionen utgjorde världskrigets segrarmakt, huvudparten av striderna i Europa hade ägt rum på östfronten liksom de mänskliga och samhälleliga förlusterna. Bara Sovjetunionen hade förlorat bortåt tjugofem miljoner invånare i strider, avrättningar, svält och armod.
Var Sovjet imperialistiskt? För många i Östeuropa utgjorde Röda Armén en befriare efter den nazistiska terrorn, men för andra, inte bara dem som stått på fascismens sida, utgjorde de nya efterkrigsregimernas beroende av Moskvas stöd och bajonetter, de s k ”folkdemokratierna”, ett uttryck för ”rysk imperialism”. Och i ordets just konventionella innebörd agerade ockupationsregimerna som ombud för ”sovjetrysk imperialism”, med nedmontering och transport av industri som krigsskadestånd till Sovjetunionen, framtvingandet av politiska styren och samhällssystem som passade Moskva i symbios med den sovjetiska ekonomin, och förstås den yttersta politiska makten hos den sovjetiska stalinistiska parti- och statsledningen.
Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979 sågs som imperialism i stora delar av världen, inklusive i vänstern
Vad som för motståndarna till efterkrigstidens sovjetdominerade samhällsordning i öst var lika mycket, eller mer, ”imperialism” än de forna europeiska kolonialmakternas och USA:s praktik utgjorde för de flesta kommunister en motvikt eller barriär mot västimperialismen och en stödjepunkt för den antikoloniala och antiimperialistiska kampen. I marxistisk, även mycket kritisk, förståelse utgjorde dock Sovjetsystemet inte imperialism i meningen kapitalexport, kamp om världsmarknader, ”kapitalismens högsta stadium” eller liknande. Sovjetekonomin var långt ifrån kapitalistisk, istället för marknader för kapital och varor rådde en centraliserad statsekonomi där partistatens olika organ sökte planera och fördela investeringar, utbud och även konsumtion efter politiskt uppsatta planer och bedömningar. Snarare än att drivas till expansion av jakten på marknader och ”kapitalackumulation”, alltså förmerandet av kapital genom profit så som Rosa Luxemburg tänkte sig imperialismen, var sovjetsystemet en byråkratiserad och snarare konservativ ordning som vidtog imperialistiska åtgärder av politiska, inte främst ekonomiska skäl, för att säkra sin maktställning. Snarare än att berika centrum i Moskva innebar regimens kamp för geopolitisk kontroll astronomiska kostnader, från upprätthållandet av ett bälte av lydregimer till utrikespolitiska och militära insatser från Afrikas horn till Afghanistan. De sovjetiska interventionernas och förtryckens brutalitet var inte uttryck för styrka, utan för svaghet.
Alla delar i Internationalens serie om imperialism:
Vad är imperialism (1)? – Internationalen
Vad är imperialism? (2) – Internationalen
Vad är imperialism? (3) – Internationalen