Ryssland invaderar Ukraina och deklarerar att flera regioner annekterats. Israel lägger Gaza i ruiner, genomför etniska rensningar och folkmord mot den palestinska befolkningen. Trump deltar i Israels anfallskrig mot Iran, NATO och EU rustar…
Anklagelser om ”imperialism” riktas mot nya och gamla aktörer. Men hur kan imperialism förstås, i samtida och historiskt perspektiv? Internationalen publicerar under sommaren ett antal bidrag om imperialism, tänkta som input i studie- och diskussionsgrupper tillsammans med aktuell nyhetsrapportering och fördjupande litteratur.
Fokus | Alex Fuentes, Håkan Blomqvist
Kolonialismen Under lång tid har begreppet imperialism associerats till stormakt och förtryck. Ett exempel från 1970-talet är Vietnamkriget då miljontals människor protesterade mot USA:s skoningslösa aggressionspolitik. Att vänstern pekat och pekar på USA som något av världens värsta imperialistiska ont är i sig inte konstigt, USA har en nästan oändlig historisk meritlista av militära interventioner runt om i världen. Det rör sig om cirka fyrahundra attacker, räder, invasioner och ockupationer på främmande mark sedan USA:s tillkomst 1776. Hälften av dessa genomfördes efter andra världskriget och 250 efter Sovjetunionens och östblockets upplösning 1991. (Allt enligt USA:s Congressional Research Service data, som inte inräknat hemliga CIA-operationer).
Även borgerlig media har nu börjat tala om ”imperialism”, inte bara vad gäller Putinregimens krig mot Ukraina utan även för att beskriva Donald Trumps tullkrig och utspel om amerikansk kontroll över Grönland, Mexiko, Panama och ukrainska naturtillgångar.
Själva ordet imperium härrör från latinets ”befallning”, ”makt”, ”herravälde”. När de styrande i en stat använder tvång för att utöka sin politiska och ekonomiska makt över andra länders befolkningar och tillgångar används gärna i vardagligt tal termen ”imperialism”. Denna typ av dominans har funnits långt före den moderna världens uppkomst i form av forntida riken som lade under sig främmande territorier och befolkningar. Men med det sena 1400-talet talar vi från europeisk horisont om framväxten av den tidiga kolonialismen då europeiska stormakter på jakt efter handelsvägar, guld, silver och kryddor genom militära expeditioner tilltvingade sig skatter, råvaror och privilegier från underkuvade befolkningar. Avsikterna var till en början snarare byte och plundring genom väpnade expeditioner än att befolka nya territorier med stora grupper människor från moderländerna.
Medan kungamakterna Spanien och Portugal under 1500-talet erövrade stödjepunkter för kolonisering i Syd- och Mellanamerika, innebar 1600-talet den franska och engelska koloniseringen av Nordamerika, de holländska, portugisiska och engelska handelskompaniernas kontroll över afrikanska, indiska och indonesiska kuststäder fram till den regelrätta erövringen av växande områden i Nordamerika och Australien på 1700-talet, i Sydasien (indiska subkontinenten), Sydostasien och Afrika på 1800-talet.
För svensk del handlade perioden främst om en ”inre kolonialism” inom det svenska rikets gränser samt deltagande i den transatlantiska slavhandeln. ”I Norrland hava vi ett Indien”, förklarade drottning Christinas förmyndare Axel Oxenstierna på 1600-talet som inledning till en accelererande kolonisering av Sàpmi, först på jakt efter ädelmetaller genom silvergruvan i Nasafjäll för att efterhand handla om hela Norrlands naturtillgångar, från skog och vattenkraft till järnmalm. Samer, kväner, tornedalningar och andra påtvingades den svenska statens lagar, regler, språk – och statsreligion, för att, likt kolonialismens följder på andra håll i världen, se sina traditionella samhällen och näringar raseras och trängas undan av storindustrins krav och råvaruutvinning.
Vad gäller den transatlantiska kolonialismen utgjorde svenska besittningar i Nordamerika en mycket kort parentes. Den svenska kolonin Saint Barthélemy i Karibien (1784 – 1878) utgjorde dock ett viktigt centrum för slavhandeln och svenska slavskepp mellan Afrika och Västindien transporterade tusentals kidnappade slavar till slavmarknader och plantager. Först 1847 avskaffades den svenska slavhandeln, fyrtio år efter den brittiska, och kolonin övergick tjugo år senare till Frankrike.
Den svenska kolonin Saint Barthélemy i Karibien utgjorde ett viktigt centrum för slavhandeln och svenska slavskepp mellan Afrika och Västindien transporterade tusentals slavar till slavmarknader och plantager ända fram till 1847.
De koloniala expeditionerna mötte efterhand på många håll hårt motstånd från koloniserade folk och samhällen men oddsen var extremt ojämna. Européerna hade, som en författare uttrycker det, blivit mästare på att ”döda på håll”. Skeppskanonen och musköten som utvecklats under de många europeiska krigen kunde ofta krossa allt motstånd, Europas bakterieflora muterad genom århundraden av folkvandringar gjorde resten. Det handlade om sjukdomar som urinvånarna saknade motståndskraft mot, medan européerna vunnit viss resistens. Exempel utgörs av mässling och förkylningsinfluensa som orsakade höga dödstal bland Amerikas invånare.
När Columbus anlände till ”västindien” 1492 räknar man med att Europa och Amerika (både syd och nord) omfattade ungefär lika stora befolkningar, 70 miljoner. Under kolonialismens följande trehundra år ökade Europas befolkning med bortåt 500 procent medan den amerikanska ursprungsbefolkningen minskade med mellan 90- och 95 procent. Ön Hispaniola (nuvarande Haiti och Dominikanska republiken) beräknas ha rymt omkring 1 miljon ursprungsinvånare när Columbus anlände, fyrtio år senare återstod 11 000. I nuvarande USA levde mer än fem miljoner människor när den första spanska kolonisationen inleddes på 1500-talet för att följas av den engelska och franska under det följande århundradet. Vid 1891 års folkräkning räknades USA:s ursprungsbefolkning till 250 000, fem procent av det ursprungliga antalet…
Orsaken till ursprungsbefolkningarnas dödlighet och demografiska undergång var dock inte bara sjukdomar utan även regelrätta avsiktliga folkutrotningar. I Tasmanien genomförde britterna på 1800-talet regelrätta skallgångar för att utrota urinvånarna för fårskötselns skull. Holländarna inledde utrotning av San-folket i Sydafrika från slutet av 1600-talet, general Rosas blodiga rensningar av argentinska pampas finansierades av sk ”indianobligationer” som gav rätt till mark för boskapsskötsel där urinvånarn mördats. Under guldruschen i norra Kalifornien från 1849 gällde skottpengar som belöning för skalper från urfolket ”diggers”, den tyska militärens utrotning av Herero- och Namafolken i sydvästafrika (nuvarande Namibia) 1904 har i vår tid lyfts fram som skräckexempel.
Sådana regelrätta ”etniska rensningar” kunde kosta tiotusentals, ja hundratusentals människor livet men miljonerna gick under genom de traditionella samhällenas upplösning och levnadsvillkorens drastiska försämring. Klassiska exempel är här präriefolkens, sioux, cheyennes och dakotas tillbakagång genom utrotningen av Nordamerikas bufflar eller cherokeefolkets öde när militära straffexpeditioner utplånade de majs- och fruktodlingar som utgjort grunden för deras kultur. Folkomflyttningar till reservat i andra klimat med få förutsättningar för folkens tidigare liv höjde dödstal och sänkte födelsetal.
”Gummifolkmordet”, har den belgiske Kung Leopolds exploatering av gummi i Kongo kallats. Invånare som inte samlade in tillräckligt med sav från gummiträden kunde få sina händer avhuggna.
Ofta handlade folkminskningen om en kombination av alla dessa faktorer: avsiktligt dödande för att bestraffa eller etniskt rensa, sjukdomar och samhällsupplösning. Ett av de mest skrämmande exemplen utgörs av Kongo som övertogs av Belgiens kung Leopold 1879 och drevs som dennes privata företag, ”Internationella Kongoassociationen”, för att bl a utvinna gummi. Genom britten John Dunlops uppfinning av det luftfyllda gummihjulet blev utvinningen av gummiträdets sav en mycket lukrativ affär och påtvingades den infödda befolkningen med mycket brutala påtryckningar. Mellan 1885 och 1908, då Leopold tvingades överlämna Kongo till den belgiska staten, halverades Kongos befolkning från tjugo till tio miljoner invånare. Än idag kan kolonialmuseet med stulna föremål från Kongo i ett av Leopolds slott besökas av turister.
De europeiska s k ”upptäckarna”, kolonisterna och exploatörerna var inte i första hand ute efter att utplåna ursprungsbefolkningar utan att sätta dem i arbete inom de nya ekonomiska och politiska ramarna. Ett exempel utgörs av silvergruvorna i Potosi, nuvarande Bolivia. Från år 1545 då de spanska erövrarna inledde exploatering av silverfyndigheter som skulle berika det spanska kungadömet mer än något annat, växte en stad fram till 160 000 invånare, större än London och Paris. Arbetskraften utgjordes av ursprungsbefolkning som förbrukades under stora umbäranden i snabb takt. Under tvåhundra års gruvbrytning beräknas bortåt fyra miljoner ha omkommit i gruvbrytningen, fyrtio per dag.
Med förstörelsen av de ursprungliga befolkningarnas livsförutsättningar och den europeiska industriella revolutionens krav från slutet av 1600-talet utvecklades den transatlantiska slavhandeln mellan Afrika och Amerika. Den beräknas under sina nära trehundra år ha omfattat 15 miljoner människor som rövades från Afrika för att sättas in som arbetskraft inom den nya plantageekonomin i Västindien och södra Nordamerika. Miljontals andra drogs in i råvaruproduktion, gruvbrytning och annat kroppsarbete för att förse de koloniala stormakterna med ädelmetaller, bomull, socker och annat som krävdes för Europas industrialisering och modernisering.