Ett antal kända vänsterpolitiker i Storbritannien, bland annat förre Laborledaren Jeremy Corbyn, har gått ut med planer på att starta ett nytt vänsterparti. Simon Hannah från Anticapitalist Resistance, systerorganisation till Socialistisk Politik i Storbritannien, skriver om vilka utmaningar ett sådant parti måste ta itu med.
Utrikes|Simon Hannah
Den djupt rotade nyliberalismen och rasismen inom Labourregeringen kan bara bana väg för en koalitionsregering mellan Reform-Tory och Labour 2029. Det skulle vara en katastrof. Förväntningarna på denna Labourregering när den kom till makten var otroligt låga, och de har inte ens lyckats uppfylla dem.
Labourregeringen har gått till attack mot pensionärer, fattiga familjer, funktionshindrade och jordbrukare. Den har angripit välfärdsstatens grundläggande principer om allmänna förmåner och gynnat storföretagen och finanssektorn i City of London istället för arbetarna och sin egen väljarkår.
Det finns utrymme för ett politiskt alternativ, ett alternativ som kan ta itu med nyliberalismen, beskatta de rika och storföretagen, återuppbygga välfärdsstaten och bidra till att göra Israel till en pariastat för sina folkmordshandlingar.
Sedan början av juli har det funnits en spänning men också förvirring när olika initiativ för att bilda ett nytt vänsterparti har tagits upp, dragits tillbaka och sedan tagits upp igen.
Alla ögon var riktade mot den före detta Labourledaren Jeremy Corbyn, som uteslutits ur Labour och sitter som oberoende parlamentsledamot. Det finns också en grupp Labour-parlamentsledamöter (till exempel Zarah Sultana och John McDonnell) som har uteslutits ur parlamentsgruppen för att ha röstat mot regeringen i frågor som begränsningarna av barnbidragen.
Till detta kommer nyckelpersoner som den tidigare borgmästaren i Newcastlområdet, Jamie Driscoll, och Andrew Feinstein, som ställde upp mot Labourledaren Keir Starmer i sin valkrets och fick 18,9 % av rösterna. Dessutom valdes fem parlamentsledamöter 2024 på en plattform för solidaritet med Gaza.
En annan faktor är Transform Party, som grundades av vänsteraktivister 2023 och som har väntat på att ett nytt, bredare initiativ ska tillkännages. Vänsterorganisationen Socialist Workers Party har också lanserat ett nytt initiativ som heter We Demand Change, som kanske eller kanske inte kommer att ställa upp i nästa års lokalval. Det finns också en hemlig grupp som kallas Collective, som består av höga personer från Corbyns tid i Labour som arbetar bakom kulisserna.
Många väntade på att Corbyn skulle göra ett uttalande, men han var tveksam, utan tvekan ovillig att leda ett nytt parti. Under de senaste veckorna har han dock börjat tala om ett ”politiskt alternativ” till Labour.
Torsdagen den 3 juli meddelade Zarah Sultana att hon lämnade Labour och skulle grunda ett nytt parti tillsammans med Corbyn, även om Corbyn inledningsvis inte kommenterade detta. Detta ledde till rykten i pressen om att det pågick en kaotisk kamp om positioner bakom kulisserna och att konkurrerande grupper och personligheter var oeniga om man skulle bilda ett nytt parti nu eller vänta, och om ett sådant parti skulle bildas, om det skulle vara en lös sammanslutning av lokala initiativ eller ett ordentligt organiserat parti från början.
Sedan kom pinsamma läckor till mainstream-tidningarna om de interna diskussionerna, vilket bara ökade förvirringen.
Trots allt detta har två opinionsundersökningar visat att ett nytt vänsterparti skulle kunna få mellan 10 och 18 procent av rösterna i ett val. Stödet är särskilt starkt bland yngre väljare. Det finns en hunger efter något trovärdigt.
Demokrati
Anticapitalist Resistance är för ett nytt vänsterparti, men den strategi som verkar ha valts är odemokratisk och bådar inte gott för hur ett sådant initiativ skulle kunna fungera.
Det är uppenbart att politiken är febril och att vad som helst kan hända under de närmaste åren. Det finns en genuin entusiasm för ett vänsteralternativ till Labour. Vi måste dock göra det rätt, eftersom det finns en lång lista över misslyckade projekt som sträcker sig tillbaka över de senaste 35 åren, däribland Socialist Labour Party, Socialist Alliance, Respect och Left Unity. Över hela Europa har det också funnits nya vänsterpartier som i vissa fall uppnått betydande politiska framgångar, men som sedan hamnat i politisk kris, oftast efter att ha lovat radikala förändringar men sedan misslyckats med att genomföra dem eller till och med aktivt infört den åtstramningspolitik de kämpat mot, som Syriza i Grekland.
Lokala massmöten för att föra människor samman kan vara en bra start för att skapa grunden för nya partier, och det har talats om en process för att bygga upp det nya partiet. Hittills har dock allt detta beslutats bakom stängda dörrar av okända personer. Det är ingen lovande start.
Klimatkrisen
Alla nya partier måste göra klimatkrisen till sin centrala uppgift, vilket innebär massmobiliseringar och en tydlig antikapitalistisk syn på hur klimatförändringarna och miljöförstöringen ska bekämpas. Inledningsvis kan detta presenteras som en politik i stil med Green New Deal, men det som är viktigt mellan idag och det kommande valet är i vilken utsträckning ett nytt parti kan bidra till att främja och stärka sociala rörelser och fackliga initiativ som bygger förtroende för kampen mot den fossila kapitalismen.
Ett nytt parti måste också tydligt markera hur det skiljer sig från De gröna, särskilt mot bakgrund av Zack Polanskis [viceordförande för De Gröna och kandidat till ordförande 2025 ö.a. ] kampanj för ”vänsterpopulism”. En möjlig röd-grön allians i nästa regeringsval är inte otänkbar, med tanke på den aktuella politiska turbulensen i parlamentet. Detta beror dock också på om ett nytt vänsterparti enbart är baserat i England eller om det försöker samarbeta med den skotska och walesiska vänstern, med tanke på de olika utvecklinarna för vänstern i dessa länder.
Antikapitalism och revolution
En sak är dock klar – det finns inte mycket utrymme för reformistiska partier i senkapitalismen, och europeisk politik är full av misslyckade vänsterreformistiska projekt. Det är en illusion att tro att det nu finns utrymme för nya reformistiska partier bara för att socialdemokratin har övergett den ”reformistiska” strategin. Socialdemokratin övergav dessa positioner eftersom kapitalismens grundvalar förändrades och det utrymme där ”vänsterpolitik” kunde genomföras krympte i takt med nyliberalismens framväxt.
Ett parti lett av Sultana och möjligen Corbyn kommer utan tvekan att ha en politik som liknar den som skissades i Labours manifest från 2017. Ett sådant parti är långt ifrån vad som behövs när senkapitalismen rusar mot klimatkollaps. Den kapitalistiska staten är inte neutral i klasskampen, och inte ens en seger i parlamentsvalet 2029 kommer att räcka för att störta den fossila kapitalismen.
Därför är det så viktigt att upprätthålla en revolutionär ekosocialistisk organisation, oavsett vad som händer med det nya partiet. Det betyder inte att man ska avstå från att rösta eller fördöma partiet för att det inte har ”rätt politik”, utan att man ska engagera sig och konsekvent arbeta för att etablera det nya partiet på bästa möjliga grund och fortsätta bygga en revolutionär ekosocialistisk kraft som kan bidra till att störta kapitalismen.
ACR:s ståndpunkt
På vår senaste konferens i början av juli enades vi om följande punkter som vi anser utgör grunden för hur ett nytt vänsterparti behöver fungera och organiseras.
- Ett toppstyrt parti som leds av personligheter eller en kartell av befintliga vänsterströmningar är inte en framgångsrecept. Varje nytt parti måste bildas av medlemmar som är verksamma i sina lokala samhällen och dessa medlemmar måste vara de som beslutar om politiken och väljer ledningen – detta ansvar får inte skjutas upp medan en grupp personligheter eller strömningar etablerar sig i ledningen.
- Alla falska demokratiska strukturer där ledare använder internet/omröstningssystem bör undvikas. Det är vad Iglesias gjorde i Podemos för att marginalisera kritiska strömningar som Anticapitalistas. De ledare som har störst medieprofil bör inte tillåtas manipulera medlemmarna.
- Rättigheter för hbtq-personer, svarta, kvinnor och funktionsnedsatta medlemmar att organisera sig separat inom partiet bör erkännas. En falsk motsättning mellan identitetspolitik och klasspolitik måste undvikas. Ett parti som inte är inkluderande kommer att misslyckas.
- Det som kommer att göra ett nytt vänsterparti användbart är om det kan bidra till att bygga sociala rörelser och motstånd från gräsrotsnivå. Om det bara fokuserar på val kommer det att sluta som ett smalt valparti som inte kan bygga aktiva rötter i arbetarområden, på arbetsplatser och i sociala strider. Utan en aktivistisk inriktning kommer det att vara oförmöget att bidra till att bygga den typ av radikala rörelser som vi behöver kring klimatfrågan från och med nu och till nästa allmänna val.
- Vi kommer att argumentera för en bred acceptans av ekosocialism – som integrerar klasskampen med den ekologiska kampen. Det kan inte finnas någon socialism på en död planet. Framväxten av De Gröna i Storbritannien speglar radikaliseringen kring ekologiska frågor. Ett nytt parti skulle inte bara behöva delta tillsammans med aktivisterna i Just Stop Oil eller Extinction Rebellion, utan också söka gemensamma aktioner med Labour-vänstern och De Grönas aktivister på lokal och nationell nivå.
- En flexibel inställning till internationella frågor som Ukraina eller Palestina kommer att vara nödvändig om vi vill ha en bred bas. Solidaritet med det palestinska folket mot den israeliska staten och deras rätt till motstånd, ett slut på ockupationen, avskaffande av all sionistisk diskriminerande lagstiftning och strukturer samt rätten att återvända måste vara minimikrav. Men ett nytt parti kan förbli öppet för en tvåstatslösning eller en enstatslösning. När det gäller Ukraina skulle en överenskommelse om Rysslands tillbakadragande, vapenvila och självbestämmande, men med vapenfrågan öppen för vidare debatt, vara acceptabel.
- Ett nytt parti bör tillåta olika tendenser att existera och ha rätt att uttrycka sina åsikter öppet, även i pressen. När de grundläggande principerna har fastställts måste debatter som går utöver detta – den typ av diskussioner som ett revolutionärt marxistiskt parti kan ha – läggas åt sidan. Annars får man en ständig debatt som vi hade i Left Unity om program och arbetarmiliser. Detta är en av de svåraste sakerna att hantera. Om man har ett öppet demokratiskt parti är det svårt att hindra revolutionära strömningar från att ansluta sig, men hur hindrar man deras ”räder” och oändliga propaganda? Man måste se till att det finns en tillräckligt stor genuin massbas och sunda lokala grupper där majoriteten inte redan är medlemmar i organiserade grupper.
- Att bilda ett nytt brett parti är ingen garanti för framtida framgång – det visar erfarenheterna från Podemos, Respect och Syriza. Risken att ledare och kadrer fångas upp av massmedia och institutionerna är mycket, mycket stor. Som vi har sett finns det många jobb och till och med karriärer att ta för aktivister om dessa partier når viss framgång. Stadgemekanismer måste finnas på plats för att förhindra detta genom att man kommer överens om vad som ska göras med kommunfullmäktiges eller parlamentsledamöters löner, hur organisationen ska bemannas och naturligtvis ledningens övergripande ansvar. Risken att integreras i etablissemanget och sedan politiskt kastreras är mycket reell.
- Även om strategin för ett nytt brett parti innebär att konfrontera Labour i val, betyder det inte att man ska inta en sekteristisk linje mot de kvarvarande vänsterparlamentsledamöterna i Labour. Varje nytt massparti kommer att behöva vinna över de socialister som för närvarande finns i Labour om det verkligen ska bli en utmanare om makten. Ett nytt parti måste därför arbeta kreativt med alla vänsteranhängare i Labour i enade aktioner. Det bör inte stå emot aktiva vänsterpersoner som McDonnell eller Abbott. Vi kan inte helt utesluta framtida splittringar eller radikalisering inom Labour, även om en upprepning av Corbynismen, där vänstern vann ledarskapet, verkar mycket osannolik.
- För att ett nytt vänsterparti ska få massiv genomslagskraft måste det vinna stöd inom fackföreningarna. Antagonismen mellan fackföreningarna och Starmer Labour är mer sannolik än en återuppstånden Corbynism. Att bygga upp klasskampströmningar inom fackföreningarna bör därför vara en prioritet för alla nya partier.
- En av svårigheterna för ett nytt parti kommer att vara att de flesta av dess initiativtagare inte kommer att tillhöra den yngre generationen. Ledarskapet för den radikala vänstern i Storbritannien är idag mycket äldre än vad det var på 1970-talet. Att fokusera på att vinna över yngre människor är därför en stor uppgift. Åtgärder bör vidtas för att få in dem i ledarskapet. Propaganda och agitationsmaterial måste också vara tillgängligt för ungdomar.
- Stöd för Skottlands och Wales rätt till självbestämmande, liksom ett enat Irland, bör integreras i alla nya partier.
- Ett nytt parti bör också ingripa kulturellt – detta kan vara ett sätt att nå en yngre demografisk grupp, men ett nytt parti måste avvisa en snäv, överpolitiserad syn och istället relatera till hela livet – kultur och sport. Det bör vara glädjefyllt och roligt att vara medlem. Partilivet och partikulturen bör i viss mån förebåda det slags socialistiska samhälle vi vill bygga.
Simon Hannah är socialist, fackföreningsaktivist och författare till A Party with Socialists in it: a history of the Labour Left, Can’t Pay, Won’t Pay: the fight to stop the poll tax och System Crash: an activist guide to making revolution.