I våra tidigare tre avsnitt har vi speglat hur den europeiska kolonialismen från sent 1400-tal utvecklades till den industriella imperialismens tidevarv från 1800-talet till neoimperialismen efter andra världskriget. Då ersattes regelrätta kolonier av beroenden genom transnationella bolag och internationella system för handel, lån och andra regleringar under de forna imperialistmakternas kontroll.
Fokus | Alex Fuentes, Håkan Blomqvist
Förskjutningen mellan olika system för världsdominans är inte lika med de äldres slut och de nyares avgränsning. De senare formerna bygger på de tidigare och inkorporerar äldre maktförhållanden i nyare uttryck.
Enligt en rapport från norska Fredsforskningsinstitutet i Oslo eller Fredsforskningsinstitutet Prio, låg antalet konflikter i världen under 2024 på den högsta nivån på nästan åttio år: 61 konflikter i 36 länder – Afrika är den kontinent som enligt rapporten drabbats hårdast med 28 pågående konflikter. Därefter följer Asien med 17, Mellanöstern med 10, Europa med 3 och Nord- och Sydamerika med 2.
Medan Putinregimen i Ryssland för sitt imperiekrig mot Ukraina som drar in stormakterna med vapenleveranser och sanktioner kan Palestina ses som en brännpunkt inte bara i världspolitiken utan även vad gäller imperialismens olika uttryckssätt. Som brittiskt NF-mandat efter första världskriget, Osmanska rikets upplösning och Turkiets nederlag underkastades Palestina modernt imperialistiskt styre, politiskt, militärt och ekonomiskt i hjärtat av fossilkapitalismens oljeregion. Det skedde när oljan blivit livsförutsättning för 1900-talets kapitalistiska utveckling i moderländerna och efterhand globalt. Som kolonial bosättarstat för utblottade judiska massor från den europeiska fascismen och Förintelsen kom Palestina under 1930- och 40-talet att uttrycka även den klassiska kolonialismens karaktär av folkfördrivning (Nakban för palestinierna) och folkmord för att bereda plats åt nya invånare och nya samhällen.
Denna typ av imperialistiska bosättarprojekt låg en gång i tiden till grund för en stor del av jordens nuvarande statliga organisering; USA, Kanada, Latinamerika, Australien, Nya Zeeland, ryska Kaukasus, Sibirien och Ukraina för att nämna några, när vi annars gärna hellre minns Sydafrika och Rhodesia (nuvarande Zimbabwe) med dess vita bosättarkolonialism i modern tid. I själva verket utgjorde bosättarkolonialism en huvudfåra i sekler av världshistoria som format den politiska, ekonomiska, sociala och kulturella värld vi lever i. Den israeliska bosättarkolonialismen utgjorde endast ett av de senaste exemplen.
USA var en av alla koloniala bosättarstater som format den statliga organiseringen av vår planet.
Brännpunkt Palestina handlar på så sätt om striden kring både klassisk kolonialism och imperialismens senaste uttryck där militär hyperteknologi, kulturell utradering samt ideologisk demonisering av allt motstånd förenas med äldre former av etnisk fördrivning, internering och segregering. Det är som om århundradenas skiftande uttryck för imperiell dominans och förtryck kondenserats till ett nu där seklernas olika metoder löpt samman till ett enda imperialistiskt kluster.
När de gamla kolonialsystemen avvecklades efter andra världskriget under trycket av antikoloniala befrielserörelser bestod alltså koloniala bosättarstater världen över medan Israel tillkom. Historien om motstånd mot imperialismens olika uttryckssätt handlar därmed inte bara om de nationella befrielserörelsernas kamp från 1800-talet, utan även om inhemska folk och ursprungsbefolkningars strävan att återvinna kultur, politisk representation, ekonomisk och social jämlikhet, kort sagt vad vi idag kallar mänskliga rättigheter.
Det är därför det palestinska motståndet inte bara uttrycker den klassiska anti-imperialism som präglat vänsterinriktade nationella befrielserörelser under hundrafemtio år, utan även ursprungsrörelsers kamp mot äldre kolonialt förtryck – från Mapuches i Chile och maoris på Nya Zeeland till samer i Skandinavien. Ja, den ideologiska benämningen ”postkolonial” istället för ”postimperialistisk” handlar om att utmana den värld av imperialistisk över- och underordning som kommit att prägla allt från politiska och ekonomiska globala relationer till kulturella förhållanden och värdesättning av människan själv.
Maoris kräver mänskliga och jämlika rättigheter på Nya Zeeland.
Dagens imperialistiska världs(o)ordning kan, vid sidan av politiska och kulturella yttringar, beskrivas genom siffror över bland annat fördelning av jordens ekonomiska tillgångar, handelsrelationer, militär och politisk makt, folkhälsa, välfärd, ekologiska klimatavtryck och resursförbrukning:
Enligt Oxfams senaste rapporter om global ojämlikhet är fördelningen av jordens ekonomiska tillgångar extremt ojämn. Några uppgifter främst från rapporterna Survival of the Richest från 2023 och uppföljande analyser 2024: De rikaste 1 % äger nästan dubbelt så stora tillgångar som de resterande 99 % av världens befolkning tillsammans. De 5 rikaste männen i världen (som Elon Musk, Jeff Bezos, Bernard Arnault m.fl.) har fördubblat sin förmögenhet sedan 2020, medan nästan fem miljarder människor blivit fattigare. Över 700 miljoner människor lever i extrem fattigdom (på mindre än 2,15 dollar per dag). Oxfam varnar för att fattigdomen inte bara består – utan förvärras – i många delar av världen, särskilt i låginkomstländer som pressas av klimatkris, skuldkris och efterverkningar av pandemin.
De ekonomiska skillnaderna slår igenom på alla områden som folkhälsa och tillgång till vård, livsmedel, utbildning, vatten, sanitet, el, boenden, social välfärd och levnadsmöjligheter generellt. FN-organ som UNICEF, UNESCO, UNRWA, WHO med flera publicerar dagligen översikter och djupstudier som belyser utveckling och ojämlikhet i livsvillkor jorden runt – både när det gäller omedelbara katastrofer som i Gaza och Sudan och strukturellt, som skillnaderna mellan länder i Nord och de beroende i Syd. I en aktuell rapport från UNICEF speglas effekter av dagens imperialistiska världsordning bortom medias nyhetsrapportering. Även om framsteg gjorts för att minska barnadödlighet konstaterar rapporten:
”Varje dag dör ungefär 13 400 barn under fem år runt om i världen. Nästan hälften dör redan under sin första månad i livet. De flesta dör av orsaker som går att förhindra. Undernäring och brist på rent vatten och sanitet försvårar situationen. Idag dör årligen 4,9 miljoner barn innan de hinner fylla fem år, varav 2,3 miljoner av dessa barn dör redan under sin första månad i livet.
I låginkomstländer dör mer än hälften av de små barnen av infektionssjukdomar som går att förebygga, som lunginflammation, diarré, malaria, mässling, stelkramp och aids. Undernäring och brist på rent vatten och sanitet försvårar situationen ytterligare och bidrar till de höga dödstalen. Många barn dör också av komplikationer vid förlossningar på grund av brist på nödvändig utrustning och utbildad personal. Andra dödsorsaker är olycksfall, krig och konflikter.”
De hisnande samhällsklyftorna och skillnaderna mellan rikedom och armod är inte givna av naturen eller ödet. De produceras av ekonomiska och politiska beslut för att upprätthålla och vidareutveckla de globala förhållanden vi kallar imperialism.
Transnationella storbolag med bas i de rika, industriellt utvecklade länderna i det globala Nord (t.ex. USA, EU-länder, Japan) – spelar en central roll i dagens globala maktordning. De är inte bara ekonomiska aktörer, utan även politiska maktcentra som påverkar arbetsvillkor, miljö, lagstiftning och hela nationers utvecklingsvägar.
Fossilkapitalets transnationella jättebolag omsätter motsvarande hela staters BNP.
Bland jordens mäktigaste transnationella bolag återfinns förstås fossilkapitalets jättar som Chevron, ExxonMobil, Shell och BP. Här är också de stora investerings- och finansbolagen som BlackRock (världens största kapitalförvaltare), Berkshire Hathaway, JP Morgan, Chase med flera. Och så naturligtvis techimperierna Apple och Microsoft, e-handelsbolaget Amazon, världens största livsmedelsföretag Nestlé och Unilever, agrobusiness’ Cargill och DuPont med omsättningar som överträffar hela staters ekonomier. Det amerikanska detaljhandelsbolaget Wallmart omsätter mer än Sveriges BNP. BlackRock kontrollerar (2025) tillgångar på 12,5 biljoner (12 500 miljarder) amerikanska dollar – mer än alla afrikanska länder tillsammans. Till världsbolagen inom finans-, handel och industri kommer de svårfattbart mäktiga vapenproducenterna. Enligt SIPRI (Stockholm International Peace Research Institute) inbringade världens hundra största vapenproducenter 632 000 miljarder dollar 2023 i en rasande ökningstakt. De fem största utgörs av de amerikanska stridsflygs- och missiltillverkarna Lockheed Martin, RTX, Northrop Grumman och Boeing samt General Dynamics, tillverkare av bl a kärnvapenbärande u-båtar och stridsvagnar.
Enligt en marxistisk eller världssystemanalytisk tolkning (t.ex Samir Amins, Immanuel Wallersteins eller Oxfam-inspirerad analys) investerar de transnationella jättebolagen i det globala Syd för billig arbetskraft, råvaror och skattefördelar och ”extraherar”, alltså utvinner, värde som flyttas uppåt i värdekedjan till kapitalägare och stater i det globala Nord. De kontrollerar hela globala försörjningskedjor – från gruvor i Afrika till fabriker i Asien och butiker i Europa. Lokala aktörer blir ofta underleverantörer utan inflytande eller vinstmarginaler.
De transnationella företagen påverkar i sin tur handelsavtal (via lobbying i världshandelsorganisationen WTO, EU och USA:s kongress), miljölagstiftning och arbetsrätt till fördel för företagens intressen, skattesystem, genom att pressa på för låg bolagsskatt och möjligheter till skatteflykt via skatteparadis.
Enligt Oxfam, internationella valutafonden IMF och FN:s organ för handel och utveckling UNCTAD, kontrollerar de 500 största transnationella företagen över hälften av världens BNP. Att beskriva de transnationella världsbolagen som moderna kolonialmakter tycks närmast som en underdrift.
De handelsrelationer mellan världens länder som pressas fram och upprätthålls av de transnationella ekonomiska makthavarna präglas av djupa strukturella ojämlikheter som ofta speglar den historiska koloniala fördelningen mellan globala Nord och Syd. Denna uttrycks i handelsöverskott respektive underskott, råvaruexport kontra industrivaror och vinstfördelningen i globala värdekedjor. Länder som Kina, Tyskland och Norge har stora handelsöverskott tack vare stark industriexport eller energiexport. Många länder i Afrika söder om Sahara, delar av Latinamerika, samt vissa länder i Sydasien,har däremot kroniska handelsunderskott. De importerar ofta industrivaror men exporterar lågförädlade råvaror.
Även USA har ett stort och långvarigt handelsunderskott, särskilt mot Kina – något som upprört Donald Trump som, när detta skrivs, planerar växande importtullar. Men en central bakgrund till den stora varuimporten från Kina är samtidigt den amerikanska kapitalexporten dit i form av amerikanska storbolags verksamhet där och i Sydostasien för billig varuproduktion till den amerikanska och andra marknader i Nord.
Från det globala Syd utgörs ännu en stor del av exporten av naturresurser och råvaror med exempel som olja och gas (Nigeria, Angola, Venezuela), mineraler och metaller (Kongo, Zambia, Chile, Peru) och jordbruksprodukter (Etiopien, Elfenbenskusten, Kenya), alltmedan Nord framförallt exporterar förädlade industriprodukter som bilar, maskiner, läkemedel och teknik vilka har betydligt högre vinstmarginaler per exportenhet. Tillverkningshubbarsom Kina, Vietnam och Bangladesh har börjat utmana mönstret, men gör det ofta med låga marginaler, där de stora vinsterna samlas hos varumärkesägare i väst. Enligt UNCTAD och Oxfam stannar endast 6-10% av priset på en färdig industriprodukt (t ex en iPhone) i produktionslandet i det globala Syd. Exempel: En bomullströja från Bangladesh som säljs för 300 kronor i Sverige kan ge endast 5–10 kronor i lönekostnad till textilarbetaren i Dhaka.
En bråkdel av konsumentpriset på textilvaror från exempelvis Bangla Desh går till lönekostnader för textilarbetarna.
Många länder i globala Syd sitter fast i rollen som råvaruleverantörer utan möjlighet att klättra i värdekedjan. Tullmurarna i rika länder är ofta låga på råvaror men höga på förädlade produkter – vilket straffar länder som försöker bygga upp egen industri.
Resultaten är handelsunderskott och beroenden av internationell skuldsättning och bistånd.
Militär makt. Denna ojämlika världsordning upprätthålls inte bara ekonomiskt genom handels- och produktionsrelationer utan i sista hand genom militär övermakt, något som dagligen demonstreras av folkmordet i Gaza där världens mest högteknologiska militära resurser används för att massakrera helt oskyddade civila och smula sönder deras hem, infrastruktur, skolor, sjukhus och samhällen.
Enligt SIPRI uppgick världens samlade militära kostnader 2024 till 2,443 triljoner dollar, det vill säga 2 443 miljoner miljoner dollar (eller 2 443 000,000,000,000 + en nolla om dollar omräknas till kronor). Det är den högsta siffran någonsin rapporterad från SIPRI som grundades 1966, mitt under kalla kriget. Och den årliga ökningen är den brantaste sedan 2009. De fem ledande vapenexporterande staterna är USA, Frankrike, Ryssland, Kina och Tyskland, men skillnaderna är stora. USA stod 2023 för 42 % av den internationella vapenexporten, Frankrike och Ryssland för respektive 11, Kina för 5,8 och Tyskland 5,6 %. USA:s årliga militärutgifter låg 2023 på drygt 900 miljarder US dollars, lika mycket som de nio nästföljande tillsammans och fyra gånger högre än Kinas samt nio gånger Rysslands. Israel har varit och är den överlägset största mottagaren av USA:s militära stöd både kvantitativt och vad gäller militärteknologi. Till de militära rustningarna och tillgångarna hör kärnvapen som offentligt innehas av åtta stater plus Israels ickedeklarerade.
USA:s militära utgifter är, enligt SIPRI, större än de nästföljande nio staternas tillsammans.
Till ekonomisk och politisk makt kommer alltså den militära – eller tvärtom, utgör den militära makten förutsättningen för den politiska och ekonomiska genom olika internationella organ och arrangemang som Internationella Valutafonden och Världsbanken, världshandelsorganisationen WTO, västmakternas G7 och OECD, för att inte tala om elitnätverk utan formell makt, men med reellt inflytande som World Economic Forum.
Det är dessa samlade globala maktförhållanden som bär upp vad marxister benämner imperialism, alltså inte endast militära attacker och regelrätta ockupationer utan dominans på ett bredare och djupare plan av systemherravälde.
Klimatkrisen. Detta globala herravälde handlar inte bara om exploatering och social, ekonomisk och politisk ojämlikhet utan i dödligt hög grad om klimatförändringarna. Enligt en rapport av Oxfam och Stockholm Environment Institute 2020 orsakade under kvartsseklet 1990 till 2015 den rikaste 1 % av världsbefolkningen dubbelt så stora utsläpp av koldioxid som de fattigaste 50%. Och en följande rapport (2023) visade på en galopperande ökning av skillnader då de rikaste 1% producerade mer koldioxidutsläpp än de fattigaste 66% medan den 10% rikaste stod för över hälften av utsläppen. Den fattigare hälften av världsbefolkningen står för mindre än 20% av ”fotavtrycken” från energiförbrukning och konsumerar mindre än 5% av energirelaterad till handel. Detta medan 10% av världsbefolkningen konsumerar 56% av fordonsbränsle och står för över 70% av fordonsköp… Och så här kan statistiken fortsätta på område efter område.
Även om också den rikaste procenten av världsbefolkningen drabbas av klimatkrisen – med förödande bränder bland Kaliforniens lyxvillor och stigande havsnivåer och stormar som dränker strandvillorna – slår klimatkrisen mest obönhörligt mot den fattigare majoriteten av världsbefolkningen. En artikel (i The Weather Channel 10 sept 2023) varnar för att en ökning av jordens medeltemperatur med 2 grader till år 2100, i första hand beroende av de rikaste befolkningarnas utsläpp av växthusgaser, kommer att orsaka omkring en miljard fattiga människors död.
Jordens majoritet av fattigare befolkningar drabbas hårdast av klimatkrisen medan den rikaste procenten står för huvuddelen av utsläpp av växthusgaser.
Ekonomisk, politisk och militär övermakt som bevakar, driver fram och vidmakthåller en global elits kontroll över jordens resursanvändning och fördelning, kan den överhuvudtaget motverkas, och ytterst ge plats åt jämlikare, demokratiska och mänskligare förhållanden? En värld grundad på alla människors lika värde och rätt till fred, välfärd och levnadsmöjligheter är den ens tänkbar?
Socialism framstod under hundrafemtio år som utvägen ur kapitalismens exploatering och kriser liksom ur imperialistiskt övervälde, utsugning och förtryck. Som vi visat i tidigare avsnitt kom delar av de socialistiska arbetarrörelserna i Europa och Nordamerika att acceptera och till och med understödja kolonialsystem och den modernare imperialismen. Ideologiskt kom arbetande massor i Nord att inte bara fostras i nationella – och ibland rent nationalistiska – tänkesätt utan även i etnocentrism, det vill säga i föreställningar om att den egna etniska eller nationella tillhörigheten stod högre civilisatoriskt än de koloniala folken och vad som kallades raserna. ”Eurocentrism” är termen för både den europeiska och anglo-amerikanska självuppfattningen att representera måttstocken för samhällelig och civilisatorisk utveckling.
Med den koloniala revolutionen efter andra världskriget, medborgarrättsrörelserna och den politiska radikalismens 1960- och 70-tal ifrågasattes både dåtidens imperialistiska förhållanden och eurocentrism. Trots motreaktioner har det ifrågasättandet fortsatt att underminera imperialismens överideologier för att inte tala om materiella förhållanden. Framväxten av Kina, Indien och Brasilien som ekonomiska (teknologiska och militära) stormakter har ännu inte i grunden omkastat de globala maktförhållandena trots att de s k Brics-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, Egypten, Etiopien, Indonesien, Iran och Förenade Arabemiraten) vuxit till allt starkare rivaler om globalt inflytande.
Men s k ”polycentrism” i världspolitiken och den globala ekonomin kontra supermaktsvälde utgör i sig inget hot mot imperialistisk dominans. Snarare kan världsscenen komma att domineras av rivaliserande imperialistiska block med tullkrig och även väpnade konflikter som följd. Trumps anspråk på Grönland och Panama, tullutmaningar mot EU och uppladdning mot Kina kring Taiwan, Rysslands imperiekrig mot Ukraina, Irans maktsfär och Israels folkmordskrig är några element i en polycentrisk geopolitik där ”interimperialistiska” motsättningar driver fram konflikter och krig mellan stater och block i likhet med de sena 1800-talets virrvarr och krig och konflikter.
De breda folklagren har ingenting att vinna på att fästa sina förhoppningar till den typen av ”polycentrism” utan istället söka samverkan tvärs över gränserna för gemensamma intressen. I vetskap om att planeten jorden är en enda, med ändliga tillgångar, resurser och artrikedom utgör enögd nationalism återvändsgränder. Tvärtemot krävs både gemensam internationell kommunikation, kunskapsutbyte och organisering av både aktioner för entydiga mål och varaktiga samarbeten för långsiktig förändring. Från Fridays For Future till solidaritetsrörelser för Palestina, från urfolkssamarbeten till gränsöverskridande fackliga gemenskaper, från klimatblockader till demokratiaktivism – stundligen nås vi av uttryck för motstånd och motkraft i det stora och lilla där nuets imperialistiska övermakter utmanas. Framgångar och bakslag är del av samma helhets förmåga att undergräva vad som tycks evigt – men liksom alla historiska maktsystem har ett slut när det inte längre kan erbjuda människorna en framtid. Det slutet förbereds i nuet.
Alla delar i Internationalens serie om Imperialism
Vad är imperialism (1)? – Internationalen
Vad är imperialism? (2) – Internationalen
Vad är imperialism? (3) – Internationalen