I en tidigare artikel skrev Johan Lönnroth om tullavtalet mellan USA och EU. Avvisa tullavtalet! – Internationalen Här följer han upp med några reflektioner om tullar i allmänhet, marknaden och den så kallade beroendeskolan.
Opinion | Johan Lönnroth
Utöver mina dagspolitiska synpunkter på tullavtalet Avvisa tullavtalet! – Internationalen vill jag också fundera lite generellt kring vänsterns syn på frihandel och tullar.
När den stora striden om handelspolitiken rasade i Sverige kring sekelskiftet 1900 var det vänstern – socialdemokrater och liberaler – som stod för frihandel och högern för protektionism. Vänstern kritiserade också kolonialmakterna, som tvingade kolonierna att ensidigt satsa på export av råvaror till låga priser. Samtidigt som industrivaror från USA och Europa såldes dyrt i kolonierna. Det hade ju också hänt att kolonialmakterna tvingat på kolonierna sina exportvaror, Det räcker med att påminna om opiumkriget i Kina.
EU hade en gemensam tullmur utåt och skaffade sig så småningom en gemensam inre marknad. När vi vänsterpartister röstade nej till svenskt medlemskap i EU var ett argument jag använde att vi skulle tvingas köpa våra skjortor från Portugal i stället från det fattigare Indien. Ett annat argument var att EU:s jordbrukspolitik innebar att överskott dumpades till låga priser i fattiga länder vilket förstörde deras egna producenters möjlighet att konkurrera. Det ledde exempelvis till att man enbart kunde köpa danskt smör i Nairobi.
Men i synen på den inre marknaden uppstod oenighet. Jag var för min del för fri rörlighet för arbetskraft, varor och tjänster men emot fri rörlighet för kapital, som EU borde reglera. Men det fanns också de som motsatte sig den fria rörligheten generellt. Vi var dock överens om att det var rätt att skydda sig från import av varor som var skadliga för miljön eller socialt.
Som ett försök att skapa ett alternativ till den västliga frihandelsdoktrinen internationellt växte den så kallade beroendeskolan fram. Ledande namn var Samir Amin, Andre Gunder Frank och Immanuel Wallerstein. Staterna i det som före Sovjetunionens sammanbrott kallades Tredje Världen skulle koppla sig loss från världsmarknaden och ersätta importen av industrivaror från Väst med en inhemsk statligt stödd industri. En slags planhushållning light. Sovjeterna kallade det för ”icke-kapitalistisk utveckling”.
Beroendeskolan fick särskilt starkt genomslag i Latinamerika och i delar av Afrika. I Indien fanns en inhemsk variant. Den mötte kritik från både höger och vänster. Från höger hävdades den kapitalistiska marknadens obönhörliga logik. Från vänster åberopades Rosa Luxemburgs nästan lika doktrinära påbud: Kapitalismen skulle överleva så länge det fanns kvar en icke-kapitalistisk omvärld. Marxisterna kunde ju också citera Kommunistiska Manifestet:
”Bourgeoisien har genom sin exploatering av världsmarknaden givit alla länders produktion och konsumtion kosmopolitisk gestalt. Den har till reaktionens stora sorg undanryckt industrin dess nationella grund. … I stället för den gamla lokala och nationella självtillräckligheten och avskildheten träder en allsidig samfärdsel, ett allsidigt nationernas beroende av varandra. Den nationella ensidigheten och inskränktheten blir mer och mer omöjlig.”
När Sovjet kollapsade stod det klart att kritikerna fått rätt: De så kallade ”fyra tigrarna – Taiwan, Singapore, Sydkorea och Hongkong – som satsat helhjärtat på kapitalism och världsmarknad, hade blivit långt rikare än stater som försökt följa beroendeskolans recept.
Planekonomierna i Östeuropa, Sovjet, Kina och på Kuba byggde ju också på att staterna skärmade av sig från världsmarknaden. Kineserna insåg redan i slutet av 1970-talet att om ekonomin skulle växa måste man utsätta sig för marknadslogiken. I motsats till Sovjet införde kineserna marknaden gradvis medan en statligt kontrollerad privatkapitalismen kom först när marknadskonkurrensen etablerats. I Ryssland däremot genomfördes den vansinniga utförsäljningen av statliga företag redan i början av 1990-talet innan marknadskonkurrensen fanns på plats. Resultatet blev oligarker, som skaffade sig monopol- eller oligopolmakt över marknaden.
Lärdomen för vänstern är att det är kapitalmakten som är problemet, inte marknaden. Kapitalister gillar normalt inte marknadskonkurrensen. Den vill kunna kontrollera marknaden. Så att kapitalisten Trump är emot frihandeln är fullt logiskt. Ingar Solty har således fel när han skriver i nättidningen Jakobin att frihandel är en sorts imperialism. Det är kapitalisterna som är imperialister. Inte marknaden. Solty tycks leva kvar i beroendeskolans tänkande.
På bilden illustration till beroendeteorin som varit betydelsefull i bla Latinamerika.