Internationalens artikelserie om imperialism underskattar hur den globaliserade kapitalismen är sammanbunden med USA:s unika imperialistiska hegemoni där en av hörnstenarna utgörs av dollarns dominans. Det menar Johannes Malmgren i en kritisk reflektion. Alex Fuentes och Håkan Blomqvist svarar.
Opinion | Johannes Malmgren
Roten till världens stora problem, en utdaterad beskrivning av världsekonomin eller blott en förolämpning mot mindre trevliga stormakters agerande? Uppfattningarna om vad imperialism är går isär och det är därför bra att Håkan Blomqvist och Alex Fuentes reder ut begreppet i Internationalens artikelserie.
Angreppssättet i artikelserien är en genomgång av främst europeisk kolonialism, därefter imperialism. För många marxister för lite mer än hundra år sedan var det uppenbart att någonting avgörande förändrats med den kapitalistiska ekonomin och dess politiska ordning. Det var en period som präglades av en uppdelning av världen mellan stormakter och hårdnande internationell konkurrens mellan stater och mellan monopolbildande kapital. Detta kallade man för imperialism. För det tidiga 1900-talets marxister menades med imperialism något helt annat, något mer specifikt, än imperiebyggande i allmänhet, nämligen de historiska villkor som leder till de utvecklade kapitalistiska ländernas imperiella ambitioner. Att imperialism i ett marxistiskt sammanhang innebär en särskild form av kapitalism, inte imperiebyggande, är den första svårighet som möter den som vill förstå flertalet marxistiska imperialismteorier.
Jag vill i denna artikel argumentera för en syn på imperialismen som i stället för att fokusera på kontinuiteten i europeisk exploatering av resten av världen över tid lägger tyngdpunkten vid det säregna i den epok som kallades imperialistisk kring förra sekelskiftet, och som vi fortfarande lever i. Jag vill vidare visa hur imperialismens ekonomiska särdrag kan användas för att förstå USA:s unika roll i världen. En roll Blomqvist och Fuentes i min mening inte betonar tillräckligt.
Blomqvist och Fuentes summerar Lenins uppfattning som följer:
”Imperialismen handlade, menade Lenin, om framväxten av vad han benämnde monopolkapitalismen där finans- och industrikapitalet flätats samman till en dominerande kraft som förvandlade staterna till sina agenturer och där den gamla laissez-fair – låt gå – kapitalismen övergått i en långt mer organiserad och centraliserad fas.”
För det första är alltså imperialismen monopolkapitalism. Det finns det inget att invända emot. För det andra är monopolkapitalismen en sammanflätning av finans- och industrikapital. Mot denna beskrivning skulle emellertid både Lenin och Hilferding, vars imperialismteori Lenin var beroende av, invända. Under perioden Lenin skrev spelade de stora bankerna en mycket aktiv roll i de imperialistiska ländernas ekonomier. Bankerna hade gått från att framför allt erbjuda penningkapital till att också direkt ingripa i industrins utveckling. Detta på grund av att banken ”förvandlats till industrikapitalist” genom att stora delar av allt bankkapital var investerat i industrier. Denna sammansmältning av bank– och industrikapital är det Lenin och Hilferding kallar för finanskapital. Det är viktigt att ta fasta på, eftersom deras imperialismteorier båda byggde på framväxten av en särskild grupp finansiärer, en finansoligarki, som i kraft av sina investeringar socialiserade företagandet och starkt bidrog till monopolisering av sektor efter sektor. Ett problem finanskapitalet behövde hantera var det överskott på profiter man lyckades generera. Därför pressades de länder där finanskapitalet var starkast till kamp om ett större yttre ekonomiskt territorium för att kunna exportera kapitalöverflödet.
Efter andra världskriget ansåg en del marxister att Lenins-Hilferdings betoning av finanssektorns roll i imperialismen var förlegad. Under vår egen tid, då investmentbolag som Blackrock och Vanguard spelar en enorm roll i världsekonomin, en ekonomi som i sin tur i domineras av ett fåtal techmonopol i USA, är det lätt att se den fortsatta relevansen av att fokusera på kopplingen mellan finansinstitutioner och imperialism. Även om de institutionella förhållanden som präglade storbankseran förändrats flera gånger sedan dess har finanssektorns tyngd i världsekonomin blivit större. Finansialisering och globalisering har gått hand i hand.
Den samtida globaliserade kapitalismen är sammanbunden med USA:s hegemoni. En av hörnstenarna i denna hegemoni är dollarn, ett effektivt verktyg för att binda upp andra ekonomier vid USA. Oavsett vilken uppfattning ett land har om USA:s många krig blir det tvunget att bidra till att finansiera den amerikanska militären i den mån landet är integrerat via dollarn i den monetära och finansiella ordning USA skapat.
Det är en internationell ordning som leder till skuldsättning. USA var den drivande kraften bakom Internationella valutafondens och Världsbankens bildande. Dessa institutioner bistår USA i att tvinga fram frihandel. De två institutionerna använder lån till skuldsatta fattiga länder för att tvinga dem att privatisera naturtillgångar och offentliga tillgångar och för att hålla lönerna nere. På så sätt skapas investeringsmöjligheter för kapital från de rika länderna. Det är utmärkt för den amerikanska finansoligarkin, men för de fattiga länderna leder det till ekonomisk stagnation. Det är vidare ett exempel på hur frihandel är detsamma som de starkaste investerarnas och långivarnas ekonomiska planering.
Den amerikanska finansoligarkins framgångar internationellt avspeglas på ett intressant sätt av framgångarna på hemmaplan. I USA och i norra Europa präglas ekonomierna av skuldsatta befolkningar och en allt större koncentration av kapital hos den rikaste procenten. Nuförtiden är inte normen i exempelvis USA att banker lånar ut pengar för konsumtion eller för industriell produktion. De flesta lån utfärdas för att finansiera bostadsköp. Ibland sägs det att bostäder är en bra affär eftersom deras pris alltid kommer öka i det långa loppet. Men prisökningarna är bara en konsekvens av spekulation, av hur stora lån bankerna är villiga att ge för husköp. Eftersom prisökningarna grundar sig i skuldsättning kan de inte fortsätta för evigt, förr eller senare klarar för få ta tillräckligt stora lån och så brister bubblan. Skuldsättningen har lett till höga levnadskostnader och högre kostnader för att driva företag. Samtidigt tvingas företag anpassa sig för att prioritera avkastning åt investerare framför alla andra målsättningar. Exempelvis genom att stora delar av det egna kapitalet används till aktieåterköp och liknande manövrar. Det är skälet till USA:s avindustrialisering. Men det blir stora vinster för bankerna och finanssektorn i stort.
Å ena sidan har alltså USA-imperialismen bidragit till att skapa ett låglöneproletariat i det globala syd, å andra sidan till avindustrialisering på hemmaplan. Länder som försöker bryta med USA:s internationella ordning är ett existentiellt hot mot USA:s imperialism. Den amerikanska imperialismen bygger på fri tillgång till investeringsmöjligheter i andra länder. Det finansiella och monetära system USA upprättat rimmar illa med länder som präglas av omfattande statligt ingripande i ekonomin. Därför utsätter USA sådana länder för krig, statskupper och sanktioner. Samtidigt visar Kina att blandekonomier med statlig reglering av bankerna förmår utkonkurrera länder med svag offentlig sektor.
Blomqvist och Fuentes skriver att de breda folklagren inte ska sätta några förhoppningar till ”polycentrism”, det är inte bättre än USA:s supermaktsvälde. Men en framtid med ett svagare USA är en positiv utveckling för hela världen, framför allt för det globala syd. Inte främst för att USA är den starkaste imperialiststaten, utan på grund av dess unika typ av imperialism.
Idag slås även milda reformförsök för större ekonomisk självständighet i de fattiga länderna ner av ett globaliserat finanssystem som ser reformer som oacceptabla avvikelser från den imperialistiska världsordningen. För att vänstern ska kunna utmana den ekonomiska ordningen i världen är det nödvändigt att vi har en kristallklar bild av detta globala finanssystem. Annars kommer varje allvarligt försök att utmana systemet misslyckas.
Alex Fuentes och Håkan Blomqvist svarar
Stort tack för ditt inlägg om hur gårdagens och samtidens imperialism kan förstås. I den internationella diskussionen förekommer förstås många olika perspektiv. Här är inte plats att problematisera Hilferdings, Lenins och Luxemburgs analyser, utan ange några punkter där vi inte delar din kritik.
Jo, den us-amerikanska imperialismens dominans efter andra världskriget är förstås central för att förstå dagens imperialistiskt strukturerade ekonomiska och politiska maktförhållanden. Men USA:s ”unika roll i världen” har ju inte isolerat skapat denna globala ordning. Vi har velat visa hur den äldre kolonialismen (spanska, portugisiska, holländska mfl), industrialismens imperialism (brittiska, franska, tyska, belgiska mfl) och neoimperialismen – genom dess olika intressen, format världens socioekonomiska och politiska förhållanden av idag. Det är viktigt, som du skriver, att den globaliserade kapitalismen knutits samman med USA:s hegemoni där dollarn binder upp andra ekonomier till USA:s makt. Men det är inte samma sak som att bruten amerikansk dominans i sig utgör en ”positiv utveckling för hela världen” på grund av USA:s ”unika typ av imperialism.”
”Polycentrism” i meningen skärpt imperialistisk rivalitet mellan framväxande block och kapitalistiska stater är inte receptet för ”milda reformförsök” och större ekonomisk självständighet i fattiga nationer. Tidigare perioder av den typen drev istället fram två världskrig med utplåningen både av miljontals människor och sociala reformprojekt. (Men öppnade förstås samtidigt vägar till nya utvecklingar efter blodbaden).
Istället för att med en slags geopolitisk måttstock hoppas på ”länders” förändrade positioner vill vi fokusera på hur sociala rörelser av de undertryckta i alla länder kan sluta sig samman och kämpa även över gränserna för att bryta imperialistisk dominans oavsett färg. Det är inte ”vänstern” som kan utmana världens ekonomiska ordning utan de breda exploaterade befolkningarnas motstånd och erövring av inflytande, oavsett ”kristallklar bild av detta globala finanssystem.”
Men visst, viktigt att vänsterkrafter för sin förmåga att bidra till sådan kamp och lösningar lär sig mer om dagens finanssystems betydelse för dagens imperialism. Vi hoppas från vår kant att våra artiklar kan bidra något till sådant lärande – i dialog med bidrag såsom ditt.
Alla delar i Internationalens serie om imperialism:
Vad är imperialism (1)? – Internationalen
Vad är imperialism? (2) – Internationalen
Vad är imperialism? (3) – Internationalen