Sorgligt nog stämmer den bild som beskrivs av distriktsstyrelsens möten. Härskartekniker, mobbning, personangrepp, rasism och mikroaggressioner har blivit lika självklara inslag som själva sakfrågorna. Att Daniel Riazat nu pekas ut som antagonisten är för oss obegripligt.
Det skriver tre tongivande vänsterpartister i Stockholm, varav två lämnar partiet helt.
Det går inte längre att kalla sig för varken antikapitalist eller antiimperialist och bedriva den politik ledningen valt, hävdar de. Palestina blir ett tydligt exempel på denna brist av ideologisk kompass.
Opinion|
Allan Ahmad, FD ersättare i styrelsen för Vänsterpartiet Storstockholm
Lova Marcusdotter, FD ersättare i styrelsen för Vänsterpartiet Storstockholm
Dali Kovacevic, FD ledamot i styrelsen för Vänsterpartiet Storstockholm
Precis som vi ser i USA, där kongressledamöter publicerar inlägg enligt ett förskrivet manus och
schema för att hylla folkmordets framgångar, ser vi nu samma mönster i Vänsterpartiet. Strax
efter Distriktsstyrelsens möte fylls sociala medier av samordnade inlägg från både Partistyrelsen
och Distriktsstyrelsen, trots att den skrivelse som skickades in från detta möte till slut kom med
åtta skriftliga reservationer. Det är långt ifrån en klar majoritet som målas upp i texterna från
ledamöter som hellre kastar sig på svärdet och lämnar granaterna åt medlemmarna efter sig.
Sorgligt nog stämmer den bild som beskrivs av distriktsstyrelsens möten. Härskartekniker,
mobbning, personangrepp, rasism och mikroaggressioner har blivit lika självklara inslag som
själva sakfrågorna. Att Daniel Riazat nu pekas ut som antagonisten är för oss obegripligt.
Redan på det första distriktsstyrelsemötet under mandatperioden utsattes han själv för just
dessa övergrepp och det av flera av de personer som idag försöker lägga skulden på honom.
Allt detta skedde utan att mötesordföranden, distriktsordföranden eller någon av dem som säger
sig vilja motverka mobbningskulturen ingrep. Daniel påpekade då att just detta är skälet till
varför vi måste fortsätta delta på möten: att ensam bekämpa dessa mönster är svårt, vi behöver
stå tillsammans oavsett våra åsiktsskillnader.
Didier Eribon beskriver i sina böcker och forskning om hur familjer som präglas av vänstern i
decennier nu väljer att helt gå över det politiska fältet till högerextremismen gör det för att
vänsterrörelsen runtom i Europa misslyckas med något väldigt enkelt. Att tala till sina väljare.
Idag räcker inte frågan om klasskamp, folket är splittrat och heterogent. Internationell solidaritet,
avkolonialisering, klimatet, feminism och intersektionalitet är viktigare än någonsin. Att prata om
klasskamp utan att prata om kolonialismens historia och påverkan idag är att prata om samma
socialism som 1975. Tydligt är att det inte funkar längre,
Att splittringen tagit så stor fart har nog främst att göra med att väldigt många inte känner sig
representerade i politiken. Förtroendet finns för enskilda personer, inte längre ett parti. Sorgligt
nog har splittringen varit påtaglig sedan långt innan. Hade Vänsterpartiet haft ett starkt
ledarskap i alla led hade vi istället haft ett parti som kunde representera alla, ett som växer
större och tar tillvara på alla olika medlemmars styrkor. Istället har ledarskapet undergrävt
partiet som ett kollektiv genom att skapa en hierarki och tillåtit splittringen att växa sig större.
Genom att skapa en internkultur där organisationens medlemmar förväntas agera nästintill
sekteristiskt har de banat väg för likasinnade och målar upp illusionen av att vi inte har någon
gemensam grund att stå på, ett vi mot dem.
Utöver det så har nog Vänsterpartiet slagit ett historiskt rekord i att ha den Partistyrelse som läckt information till media flest gånger. Sen blir syndabockarna återigen alla andra och inte ledarskapet. Enat ska folket stå obesegrade, splittrade kan vi alla tävla om att få stå på riksdag-, region- och kommunlistor.
Många nya vänner har vi hittat genom våra år av arbete i Vänsterpartiet. Till er vill vi säga,
hoppas vi ses i kampen!
Vi ser dock nu utvecklingen i partiet, i dialogerna med partisekreterare, partistyrelse,
distriktsordförande och distriktet. Vår tid i distriktsstyrelsen har kantats av brandkårspolitik där
merparten av bränder kommit från partistyrelsens håll. Deras förhastade beslut i hand med
bristande kommunikation har underminerat och nästintill handlingsförlamat distriktstyrelsen.
Situationen har blivit ohållbar och inte gett oss något annat val än att kliva av och tacka för vår
tid och den tilltro vi fick av medlemmarna som röstade på oss. Det är omöjligt att förvalta det
förtroende distriktets medlemmar gav oss. Vi hoppas att framtiden blir ljusare än vad det ser ut
nu.
Likt många andra medlemmar väljer två av oss att lämna partiet helt och hållet. Våra val
grundar sig som för många andra i den allmänna brist på ideologi som Vänsterpartiet uppvisar.
Det går inte längre att kalla sig för varken antikapitalist eller antiimperialist och bedriva den
politik ledningen valt. Palestina blir ett tydligt exempel på denna brist av ideologisk kompass.
Folkmordet och ockupationen är ett resultat av kolonialism och den USA-ledda imperialismen
där Israel fungerar som en proxy för USAs makt i mellanöstern. Oviljan att konfrontera den
västerländska hegemonin ekar i Vänsterpartiets tomma ställningstaganden, och när kamrater
vågar ta steget att lyfta de koloniala aspekterna hotas de med sin roll i partiet. Detta speglas
vidare i partiets avståndstagande från Palestinarörelsen och de återkommande attackerna
partiet riktat mot denna. Något som inte går att kompenseras för med inlägg i sociala medier
som kommer alltför sent. Kampen för Palestina är en kamp för avkolonisering och för
suveränitet. Vi, som ett politiskt parti i Sverige, kan endast stå i solidaritet med det Palestinska
folket, vi kan aldrig berätta för dem hur deras frihetskamp ska föras.
Det behövs ett alternativ i svensk politik som fyller upp det tomrum som finns på vänster sida i
politiken. Vänsterpartiet har gjort det tydligt att man istället för att bedriva egen politik hellre
följer övriga partier mer åt höger istället för att vara den motvikt som drar det politiska samtalet
vänsterut. För varje steg som tas slutar organisationen vara den vi kan representera
rakryggade.
Bilden: Daniel Riazat tillsammans med Lorena Delgado Varas på pressträffen i söndags.