▶ Konservativt historiskt bråte
▶ Finns inga etniskt gemensamma värderingar
▶ Klasstillhörigheten viktigast för medvetandet
Ledare|Vecka 39
År 1851 tvingades den svenska författaren Carl Jonas Love Almqvist, efter att han mördat en ockrare, i landsflykt. Som många andra emigranter hamnade han i USA där han – i längtan efter sitt tidigare hemland – myntade uttrycket ”blott Sverige svenska krusbär har”. Visst är det också naturligt att vi som svenskar känner en stark koppling till det egna språket, naturen och de marker där vi lekt som barn – och visst håller vi tummarna för de svenska idrottsstjärnorna i olika internationella mästerskap. Men det är en helt annan sak när det hävdas att alla vi svenskar är bärare av en uppsättning gemensamma värderingar.
I många länder stärks idag ett konservativt nationalistiskt och auktoritärt synsätt: i Trumps USA, Putins Ryssland, Modis Indien, Orbans Ungern, och så vidare – liksom även i Tidölagets Sverige. En hörnsten här är just dogmen att det i det egna landet finns en för alla ursprungliga medborgare gemensam uppsättning av värderingar. De som inte omfattar denna värdegrund är inte riktiga amerikaner, ryssar, ungrare eller svenskar. Donald Trump säger det rent ut; att de som inte skriver under på MAGA-rörelsens sätt att se på världen är inga ”riktiga amerikaner”.
Här i Sverige tar sig denna trend inte minst uttryck i form av att det lanseras en kulturkanon och i ett projekt där invandrares värderingar ska kartläggas, med den uttalade meningen att de ska omskolas till att omfatta ”svenska värderingar”. Men låt oss tydligt slå fast att det inte finns några ”svenska värderingar”, att det är ett av Tidölaget – med Sverigedemokraterna som pådrivare – knäsatt ideologiskt påfund.
Många av oss är förvisso anhängare av yttrandefrihet, allmän och lika rösträtt, en sekulär författning, jämställdhet mellan män och kvinnor, ökad jämlikhet, ett socialt skyddsnät, etc. Men dessa, och en uppsjö andra framsteg som uppnåtts, är inte specifikt svenska. Det är demokratiska landvinningar som blivit verklighet i många länder där franska revolutionen i slutet av 1700-talet nog kan ses som ett historiskt genombrott. Men dessa framsteg omhuldades sannerligen inte av alla – det krävdes kamp! De besuttna i exempelvis vårt eget land motsatte sig varenda reform. Man kämpade mot allmän rösträtt, kvinnlig rösträtt, kungamaktens inskränkning, dödsstraffets avskaffande, barnbidrag, ATP, etc. Vi kan se att det inte alls fanns någon gemensam strävan bland svenskarna.
I varje samhälle existerar alltid skilda värderingar, främst baserade på klasstillhörighet. Och vi kan se att dagens borgerliga makthavare inte står främmande för att upphäva reformer som många i vårt land trodde var just typiskt ”svenska”. I nuläget föreslås kraftiga försämringar för de fattigaste barnfamiljerna och ojämlikheten ökar. Privatiseringar av skolor och sjukvård speglar också ett tydligt klassintresse och går helt emot den ideologi om jämlikhet och samhällsansvar som tidigare dominerat inom dessa områden. Sverige var länge präglat av en fredssträvan med en alliansfrihet som sträckte sig bakåt i tiden ända till 1818. Men idag är det hejdlös militär upprustning, medlemskap i Nato och DCA-avtalet som gäller, i en tid när kriget normaliseras som politiskt verktyg. Att dessa försämringar blivit möjliga speglar just arbetarklassens försvagade position gentemot överheten.
En låginkomsttagare har inga gemensamma intressen med bratsen på Stureplan, med finansspekulanter och miljardärer. Inte heller med den överklass och övre medelklass som med sin abnorma livsstil utgör klimatkatastrofens viktigaste drivkraft. Idag blir Sverige allt mer ojämlikt. Lösningen ligger självklart inte i att arbetare och låginkomsttagare underordnar sig de besuttnas värderingar. Det som måste till är tvärtom ett brott med dessa värderingar, en solidaritet mellan alla oss arbetare som bär dagens globala samhälle på våra axlar – oavsett om farmor är född i Ludvika eller La Paz!