När Mussolini styrde Italien ville han, tillsammans med futurismens centralgestalt Marinetti, förbjuda pasta. Den ansågs opatriotisk, förslappande och degenererande. Risotto och polenta däremot var den nya, stärkande framtidskosten. Bakom retoriken fanns förstås både Mussolinis magsår och landets beroende av importerat durumvete.
Krönika|Andreas Nyman
Det är märkligt hur ofta nationalismen angriper just det den påstår sig vilja försvara.
Nyligen hörde vi Tidöregeringen kräva att invandrare ska testas i sina kunskaper om svenska värderingar, samtidigt som det är de svenska nationalisterna som kan dem sämst.
Sverigedemokraterna har, under sin resa mot rumsrenhet, genomgått flera faser. Under 90-talet var de nazister. Femton år senare var de inte nazister, utan ”som Per-Albin”. Ytterligare femton år senare förklarar de att Per-Albin var nazist. Det känns som om cirkeln är sluten. Det alltmer öppet rasideologiska partiet håller i regeringens taktpinne, och det står med all önskvärd tydlighet klart att varken högern eller nationalisterna vill de svenska arbetarnas bästa.
När Tidöregeringen presenterar sin nya budget, förklarar statsministern att fler invandrare ska kastas ut ur landet. Kristerssons läppar rör sig, men det är Åkessons ord som hörs.
Tidöregeringen har varit den sämsta regeringen sedan allmänna rösträttens införande. Tre år in i deras mandatperiod har arbetslösheten ökat med 100 000 fler utan jobb. Klyftorna har vuxit, och även om de rika blir rikare så har de fattiga blivit allt fler. Våra gemensamma tillgångar plundras och säljs ut.
Regeringen vill tackla hushållens svårighet att klara vardagen genom en halverad matmoms. Priset för det är omkring 20 miljarder om året, och många är oroliga att pengarna kommer att hamna i matjättarnas vinster, precis som när restaurangmomsen sänktes.
Arbetarrörelsen byggde det moderna Sverige. Allmän och kvinnlig rösträtt, åttatimmarsdagen, betald semester och en gemensam välfärd.
Dess ideal om jämlikhet, tolerans och solidaritet kom att förknippas med Sverige, ungefär som pastan förknippas med Italien. Och på samma sätt som Mussolini rasade mot folkets mat, rasar Sverigedemokraterna mot folkets värden.
Nationalismen sätter alltid folket i andra hand. Det som tog 150 år att bygga upp har nyliberalismen kunnat urholka på några decennier.
Något pastaförbud blev det aldrig i Italien, matransoneringen gjorde det överflödigt. När Mussolini avsattes, 25 juli 1943, köpte en bondefamilj i Reggio Emilia pasta, smör och ost på krita hos den lokale handlaren och bjöd hela byn på fest. Traditionen med ”pastasciutta antifascista”, antifascistisk pasta, var född.
På spårvägen, i rastlokalen, har vi lyssnat på finansministern, och väljer billigare varor när pengarna inte längre räcker. I matlådan en enkel pasta, med smör och ost. En påminnelse om de strider vi behöver kämpa, de värden vi måste ta tillbaka, och att även vi ska segra en dag genom att åter bygga upp vad som raserats.