I snart två år har nu Frankrike befunnit sig i en politisk kris, där fem premiärministrar har tvingats avgå efter att inte ha klarat av att driva igenom en nedskärningspolitiken med sänkta pensioner i centrum.
Under hösten har ett nytt namn trängt igenom debatten, både i parlamentet och på gatorna: Gabriel Zucman. Hans förslag, som fått namnet Zucmanskatten, är att de som äger mer än 100 miljoner euro ska betala minst två procent av sin förmögenhet i skatt per år.
Utrikes|Lars Henriksson
Det är inte någon ny kandidat till posten som premiärminister utan en yngre ekonom som lagt fram ett drastiskt förslag på hur statens ekonomiska bekymmer ska kunna lösas. Zucman är liksom många i den franska offentligheten utbildad på en av de traditionella elitskolorna men till skillnad från de flesta av sina kollegor riktar han blicken uppåt i samhällspyramiden. Hans förslag, som fått namnet Zucmanskatten, är att de som äger mer än 100 miljoner euro ska betala minst två procent av sin förmögenhet i skatt årligen. Det skulle beröra väldigt få,1 800 hushåll eller 0,01 procent av befolkningen men kunna kunna dra in mellan 10 och 25 miljarder euro till statskassan per år. Att beskatta miljardärerna istället för att minska pensionerna för dem som har det sämst har snabbt blivit en populär idé, opinionsundersökningar visar att 86 procent av befolkningen stödjer en sådan skatt.
Inte så konstigt, sedan 1996 har de 500 största förmögenheterna i Frankrike ökat 14 gånger, från 80 till 1 128 miljarder euro. Det är en ökning som är tre gånger snabbare än BNP och deras förmögenhet utgör idag 40 procent av BNP jämfört med 6 procent för 30 år sedan. Samtidigt som den politiska debatten hela tiden handlar om åtstramningar för vanligt folk betalar de rikaste i genomsnitt 0,3 procent av sina förmögenheter i skatt.
Det är heller inte någon vid akademisk idé eller något som bara drivs av små vänstergrupper, de stora facken CGT och CFDT för båda fram kravet, Socialistpartiet har även gjort förslaget till sitt och nu tvingas även den senaste premiärminister Lecornu förhålla sig till Zucmanskatten, både i media och i parlamentet.
Förslaget har givetvis skapat panik bland de rikaste. Tanken att de som under så många år vant sig vid att se sina förmögenheter växa närmast automatisk nu skulle tvingas dela med sig till samhället är naturligtvis fruktansvärd för dem. Miljardärerna och deras talespersoner har med tusen ord förklarat hur omöjlig och skadlig en sådan skatt skulle vara för samhället. Och i sista hand mer eller mindre öppet hotat med att lämna landet om den skulle införas.
NPA, systerorganisation till Socialistisk Politik, stödjer Zucmanskatten, inte bara för att den skulle förbättra statens finanser utan för att den pekar på de verkliga samhällsproblemen och hur de skulle kunna lösas. I sin tidning l’Anticapitaliste skriver de:
”Denna skatt har återfört frågan om ojämlikhet och omfördelning av rikedom till den politiska dagordningen. Och kapitalisterna inser att denna skatt är ett trojanskt häst. Att den är en språngbräda som gör det möjligt att gå längre och ställa frågan om vem som producerar, för vem, varför och hur. Att den visar på legitimiteten i våra krav: löneökningar och jämlika löner, utvidgning av den kostnadsfria sfären och socialförsäkringsområdet, pension vid 60 års ålder, minskad arbetstid och så vidare.”
Internationalens Kjell Östberg är på väg till Frankrike och kommer i nästa vecka att ge oss en skildring på plats av debatten kring Zucmanskatten.