Visst är ett bra valresultat viktigt men inflytandet för Vänsterpartiets politik avgörs inte av om V får 6 eller 9 procent. Det avgörs av hur framgångsrikt Vänsterpartiet kan samspela med rörelser utanför riksdagen, och det perspektivet saknas nästan helt i valplattformen, skriver Kjell Östberg i en analys. Att V ”inte kommer att stödja eller släppa fram en regering som vi inte ingår i” reducerar också politiken till spel och öppnar för Jimmie Åkesson som justitieminister.
Kommentar|Kjell Östberg
Vänsterpartiets styrelse har presenterat sitt förslag till plattform infö riksdagsvalet nästa höst, En ny inriktning för Sverige. Det finns all anledning att bejaka plattformens utgångspunkter: Sverige behöver en ny regering och en annan politik. Och Vänsterpartiet bör sträva efter att ingå i ett framtida rödgrönt styre för att driva på för en så radikal politik som möjligt. Valplattformen redogör också målande för varför det är nödvändigt: de ökade samhällsklyftorna, de höjda priserna och hyrorna, nedskärningarna i vården, urholkade socialförsäkringar, infrastruktur som faller samman, bostadsbristen, otrygga arbetsförhållanden, ökad arbetslöshet och urgröpt a-kassa.
Gång på gång återkommer man till att det avgörande är att få igenom en ny politik och att det inte kan ske utan att Vänsterpartiet är med och utformar den. Men det paradoxala är att plattformen är så gott som renons på varje konkret försök att presentera en sådan politik. Bostadsbristen måste byggas bort. Jo, men hurdå? Löntagarna ska ha goda villkor. Hur får de det? Klyftorna måste minska. Med vilka redskap då? Här tiger programmet. Hur kan man förstå det? Jo, orsaken är att valplattformen inte är något försök att skissa den radikala alternativa politik som man hävdar är nödvändig för att bryta med den nuvarande samhällsutvecklingen. Det är ett ansökningsbrev för poster i en framtida regering. Då gäller det att undvika att binda sig för krav som kan äventyra det helt överordnade projektet. Så tokigt tänkt. Självklart ska Vänsterpartiet utnyttja valrörelsen till gå fram med ett eget tydligt program utan att i förväg anpassa sig till andra partiers ställningstagande. Vad skulle ett sådant program kunna innehålla? Några förslag:
För att minska klyftorna och få pengar till välfärden: Beskatta de rika. Gör som vänstern i Frankrike, kräv Zucmanskatt. För att få ytterligare pengar till välfärd och infrastruktur: Avbryt den vansinniga militära upprustningen. För att skapa rimliga arbetsförhållanden, i vården och på andra håll: Använd politiken till att ge personalen makt över sina arbetsvillkor. I stället för att vagt tala om arbetstidsförkortning: Kräv 6 timmars arbetsdag. För att få bukt med bostadsbristen: Inrätta en statlig finansieringsfond, låt allmännyttan åter bli bostadspolitikens centrala axel, socialisera mark som ligger i träda i spekulationssyfte. Det handlar inte om att före valet sätta upp några ”röda linjer”. Det handlar om att klart och tydligt lyfta fram centrala krav som V vill mobilisera kring, i eller utanför regeringen.
Ett bra valresultat för Vänsterpartiet är en garant för en ändrad inriktning för Sverige är en central tes i plattformen. Visst är ett bra valresultat viktigt men inflytandet för Vänsterpartiets politik avgörs inte av om V får 6 eller 9 procent. Det avgörs av hur framgångsrikt Vänsterpartiet kan samspela med, och finnas i, rörelser utanför de tjocka murarna på Helgeandsholmen, på arbetsplatser och i fackföreningar, med klimatorganisationer och asylgrupper, med fredsrörelsen och hyresaktivister, finnas med, fånga upp deras krav och bli deras språkrör i Riksdagen. Detta perspektiv saknas i stort sett (allt som finns är en kort formulering om att ”Vi samarbetar med breda folkrörelser och organisationer som delar våra mål”). Palestinarörelsen, den rörelse som mer än någon annan bidragit till att förändra opinionen de senaste åren och som i stor utsträckning burits upp av vänsterpartister, nämns över huvud taget inte. Plattformen lyfter, med all rätt, fram partiets roll när förslaget om marknadshyror i nyproduktion stoppades för några år sedan. Men man glömmer att nämna att det skedde i symbios med hyresaktivister som mobiliserade på gator och torg.
Det finns ytterligare ett problem med valmanifestet. Det kritiserar tydligt de sociala konsekvenserna av Tidöregeringens politik, men är oroväckande tyst när det gäller andra aspekter av den reaktionära högeroffensiven: Att barn sätts i fängelse. Försöken att inskränka demonstrationsfriheten. Den exkluderande nynationalismen. Rustningsraseriet och NATO-vurmen. Manifestet saknar helt förslag riktade mot den repressiva kriminalpolitiken, mot inskränkningar i asylrätten för att inte tala mot den groteska upprustningen och militariseringen. Att ducka inför detta är problematiskt i sig, här borde Vänsterpartiet ständigt befinna sig i frontlinjen. Men en orsak är dessvärre antagligen också att många reaktionära krav idag också backas upp av Magdalena Andersson och kommer att bli en del av en framtida socialdemokratisk regeringspolitik, något som eventuella vänsterpartistiska statsråd vackert får svälja.
Mest medial uppmärksamhet har följande rader i plattformen väckt: ”Vänsterpartiet är redo för att ta politiskt ansvar i regeringsställning. Om våra röster behövs för att bilda regering så ska vi också ingå i den. Det betyder att vi inte kommer att stödja eller släppa fram en regering som vi inte ingår i.” Det är en obegriplig och ansvarslös inställning. Dels för att det öppnar för Jimmie Åkesson som justitieminister. Dels för att man reducerar politiken till ett spel där, för att citera Tomas Ramberg i Dagens Nyheter, Nooshi Dadgostar vill att partikongressen surrar henne vid masten och klargör att regeringsdeltagande är ett ultimatum. Det här en skyldighet gentemot våra väljare heter det i plattformen. Struntprat. Vänsterpartiets skyldighet är att på alla sätt kämpa för att bryta högerpolitiken och dagens destruktiva maktstrukturer och försöka mobilisera till stöd för det. Om man kan driva delar av en sådan politik inom ramen för ett röd-grönt regeringssamarbete, utmärkt! Att lägga ner sina röster och släppa fram en socialdemokratisk regering, med miljöpartiet och kanske centern, innebär förhoppningsvis en första försvarslinje mot en ohämmad högerpolitik, viktigt nog. Men den ger samtidigt Vänsterpartiet fria händer att driva sin politik, i Riksdagen och mobilisera bland alla som drabbas av högerpolitiken utanför.
Bilden: V:s partiledare Nooshi Dadgostar och partisekreterare Maria Forsberg