Jag har läst det senaste numret av tidskriften Röda Rummet (3-4/2025). Det är ett nummer som både är stort till omfång och rikt på innehåll. Dessutom är det vackert och sedan en tid i ett behagligt och läsvänligt format till glädje för oss som föredrar att (så mycket som möjligt) slippa läsa på skärm.
Kulturen|Anders Fraurud
Rubriken på numrets framsida är ”Romantik & marxism”. Men det som avhandlas under rubriken ”romantik” är bara en mindre del av det omfångsrika numret. Och inom detta ämne avhandlas väsentligt olika ingångar.
En artikel granskar dejtingmarknaden, något som alls inte är ointressant ifall det stämmer att ”i åldersgruppen 15-34 dejtar en tredjedel genom appar” och ”var femte person i en relation har träffat sin partner genom en dejtingapp”. Johansson-Wilén/Gunnarsson/Wermrell undersöker vad denna ”digitala kapitalism” innebär och får för konsekvenser, hur detta yttrar sig olika för män och för kvinnor samt hur det ”förstärker könskonflikten”.
Under romantiktemat återpubliceras också två artiklar från 1980-talet. En av Michael Löwy och en av Katarina Katz.
Löwy tar upp Marx förhållande till romantikens författare, sådana som Charles Dickens, som riktade en sorts kritik mot kapitalismen, inte i socialismens namn utan ”i vissa förkapitalistiska sociala och kulturella värdens namn”. Enligt Löwy så ansåg även Marx och Engels ”att dessa åldriga samhällsbildningar hyste samhälleliga kvalitéer som den moderna civilisationen förlorat”. Men istället för att sträva bakåt så menade de att dessa kvalitéer ”förebådade vissa drag hos det framtida kommunistiska samhället”. Han understryker att Marx kritik av kapitalismen ”inte inskränker sig till det privata ägandet av produktionsmedlen”. Både socialdemokratin och stalinismen har enligt Löwy förflackat marxismen till ”en snäv och inskränkt syn på social förändring, begränsad till att gälla enbart juridiska och ekonomiska frågor och till produktionen”. Han kallar den romantiska antikapitalismen för Marx ”bortglömda källa”.
Katz artikel inleds med frågan: ”Vad kan vänstern lära av feminismen?”, vilket väl delvis visar att den skrevs för nästan 40 år sedan. Trots detta innehåller den en hel del som fortfarande är tänkvärt som till exempel det här stycket: ”…en rörelses djupaste övertygelse avslöjas när den inte tänker sig för. Arbetarrörelsens själ låg i slagord som ´åtta timmars arbetsdag, åtta timmars vila, åtta timmars fritid´, som om all vaken tid som inte tillbringades på arbetsplatsen var ´fri´. Det ´osynliga´ arbetet i hemmet tänkte man inte på. Varför”?
Katz beskriver hur kvinnors erfarenheter har gjort att politik-begreppet utvidgats till nya områden, inneburit att man prövat andra organisationsformer och gjort det utopiska perspektivet praktiskt.
En mycket intressant och viktig artikel är skriven av Maria Persdotter och handlar om den nyliberala nationalismen och dess kvalificeringskrav i välfärden. Artikeln behandlar förslagen till lagändringar för att begränsa och villkora nyanländas tillgång till statliga trygghetssystem och välfärdstjänster. Hon ser dessa förslag som ett exempel på ”giftermålet mellan de forna allianspartiernas nyliberala åtstramningspolitik och Sverigedemokraternas etnonationalistiska välfärdschauvinism”. Dessa utpräglat ideologiska systemförändringar går Persdotter igenom i detalj. Hon visar också att klyftan till Reinfeldts ”öppna hjärtan” inte är så stor som det påståtts. Reinfeldts uttryck handlade om att betona att flyktingmottagandet skulle minska reformutrymmet i statsbudgeten. Med begreppet nyliberal nationalism vill Persdotter klargöra detta. Den nuvarande migrationspolitiken är inte främst en reaktion mot den globalt orienterade nyliberalismen utan ett införlivande och en tillämpning av nyliberalismens måttstockar ”för att markera gränsen mellan förtjänta och oförtjänta”. En annan viktig aspekt är att synen på migrationspolitiken inte bara är en fråga om värderingar utan också om villkoren för solidaritet då ”det som är bra för flyktingar påfallande ofta är bra för arbetarklassen i stort”.
En mycket stor del av tidskriftens skribenter befinner sig på olika positioner inom universitetsvärlden. Det är naturligtvis mycket bra att det forskas och skrivs utifrån olika marxistiska eller progressiva perspektiv i universitetsvärlden. Men ibland kan det också ha sina baksidor med vissa texter som blir väl svårtuggade. Jag tänker på något som Bodil Carlsson skrev i Internationalen i en recension av boken Halvjordssocialism:
”…..nästan alla andra marxistiska/socialistiska skrifter med anspråk på seriositet som jag känner till – är påfallande akademiska: läsaren behöver minst en universitetsutbildning, ett stort ordförråd och gott om ideologiska referenspunkter för att hänga med hela vägen. Som många andra gånger kämpar jag mig fram genom flerstaviga abstraktioner och ideologiska stamtavlor och undrar om poängen med dem är att klarlägga eller att imponera”.
Naturligtvis är detta olika även bland de akademiska skribenterna, och det här numret var ovanligt bra i detta avseende, men Carlssons ord borde vara viktiga att ha i huvudet för både redaktion och skribenter.
Av bland annat dessa skäl är det också välgörande att läsa tankar av människor som inte befinner sig på universitetet. Människor som tillhör den arbetarklass som avhandlas i många artiklar. Ett sådant inslag i tidskriftsnumret är ett utdrag från en bok av den mångåriga fackliga aktivisten Frances Tuuloskorpi. Hennes text kommenteras av tre olika fackliga aktivister, varefter Tuuloskorpi avrundar. En av flera diskussioner här är den om förhållandet mellan (den försämrade) lagstiftningen och (o)förmågan att organisera och slå tillbaka på arbetsplatserna.
Ett annat tema handlar om vad imperialism är och den nuvarande världsordningen. Torkil Lauesen går igenom kolonialismens och imperialismens historia och de väsentliga förändringar som skett på senare år. En sådan viktig förändring är att det överväldigande antalet industriarbetare i världen idag finns i det globala Syd. Och att priserna tenderar att globaliseras på alla varor, utom just på en vara, nämligen arbetskraft. Han beskriver också Kinas enorma ekonomiska tillväxt. Hans uppfattning är att politiken i Kina hela tiden stått över ekonomin och att man med hjälp av tekniköverföringen utvecklat ”förutsättningar för att röra sig mot socialismen”. I kontrast till detta perspektiv skriver Eli Friedman om ”Varför Kina är kapitalistiskt” och Anders Karlsson om Kina som en ”uppåtgående imperialistmakt”. Friedman menar att denna fråga är mycket viktig då den handlar om ifall vi tror att den kinesiska staten ”bidrar till en frigörande politik” eller inte.
Det senaste numret av Röda Rummet innehåller flera andra intressanta artiklar samt ett större block (Den röda tråden) med bokrecensioner.
Kort sagt: köp, prenumerera och läs!