Ibland, när jag läser och läser böckerna och nyheterna som bara fortsätter att skölja in, ser jag som i en syn en bild av ett torn. Ett torn. Ett torn utan tak som ständigt växer uppåt mot himlen, byggt och byggt och byggt av allt som grävs upp ur jorden intill.
Bodil Carlsson är tillbaka med ännu en vindlande kulturessä för Internationalen .
Kulturen|Bodil Carlsson
Det bor ett par miljarder människor i det där tornet. De allra flesta bor på de nedre våningarna, många halvvägs upp. Allteftersom tornet skjuter i höjden hamnar halvvägsgästerna fler och fler våningsplan under de översta boende. De översta flyttar en våning och sen en våning till upp mot himlen. De längst ner sköter hissen som transporterar livets godsaker uppåt från hålet.
Högst upp är väggarna spegelglas. De som står där ser bara sig själva. Tittar man uppåt, ser man himlens gränslöshet.
Ingen ser hålet i marken som äter sig in under tornet. Eller människorna som går åt till att gräva det.
Den där bilden dyker upp i mitt huvud allt oftare och den ger mig sådan ångest att jag vill kräkas. Aleks Krotskis nyutkomna The Immortalists: the Death of Death and the Race for Eternal Life har jag inte läst och kommer inte att läsa, för hur bra den än kan vara orkar jag inte ta in mera galenskap. Men en recension berättar något, som fastnar. Föryngringsindustrin som siktar på USA:s rika tar fart. Medelåldringar som har pengar köper blodplasma från yngre som inte har pengar. Ett par som inte har någon annan försörjning än att sälja sitt blod bor i en bil med sina två barn någonstans i USA och letar ständigt på nätet efter tips om järnrika näringstillskott för att kroppen ska producera mera blod som kan ge plasma och tips om hur man kan kringgå begränsningarna för hur ofta man kan låta sig tappas. Men deras inkomster sjunker ändå, för det blod som säljer bäst är blodet från riktigt unga och själva har de hunnit fylla fyrtio, så slutet på karriären är inom synhåll. Dags för barnen att ta vid?
Det är snart tvåhundra år sedan Jonathan Swift skrev det som har kommit att bli den kanske mest kända politiska satiren någonsin. 1729 var fattigdomen bland irländarna sannerligen inte ny, men missväxt ledde till ren svält. A Modest Proposal, ett hovsamt förslag: hur undvika att de fattigas barn blir en börda för sina familjer och sitt land? Enkelt! Sälj dem som mört middagskött till de förmögna.
Kannibalerna är tillbaka, men var är Swift?
Nu är plasmaindustrin inte bara för föryngringssugna. Man kan tillverka viktiga läkemedel av plasma, till exempel antikroppar mot smittsamma sjukdomar, livräddande för den som har ett nedsatt immunförsvar. Några få stora företag har redan etablerat lokaler i fattiga delar av USA dit man kan gå för att ge ”donationer” – det heter så i deras språk – mot betalning. De som säljer sitt blod får en liten slant. Företagen som säljer blodet vidare till läkemedelsföretagen får en stor slant och läkemedelsföretagen, som säljer slutprodukten – till exempel antikroppar mot smittsamma sjukdomar – tjänar förmögenheter.
Idag handlar nyheterna om hangarfartyg på väg mot Venezuela. Trumps snackfasad om drogkartellerna som måste krossas får rubrikplats. Har ni sett många rubriker om att Venezuela har de största oljereservoarerna i världen? Gott om vatten dessutom. Gott om mineraler. Den som vill bygga nya stora datacenter för att lagra fakta i molnet, behöver energi för att driva jättarna och vatten för att kyla ner dem. Inte alla irländare är tacksamma över att Meta tar nästan 23% av deras elförsörjning; inte alla i Texas är glada för att ett nytt datacenter byggt i en het halvöken behöver så mycket vatten till avkylning att de själva uppmanas att duscha mindre. Det är nog smart att inte förtreta irländare och röstberättigade texasbor allt för mycket. Men vad har fattiglapparna i Venezuela att sätta emot, om skeppen kommer?
Nya techframsteg gör mera och mera nödvändigt. Inte sant? I väntan på det stora språnget som ska lösa alla våra problem kan man nu lagra data från sina kameraövervakade toalettbesök så att hälsoängsliga kan kolla sin avföring och chatbotta vad den säger om tarmhälsan. För samma köpargrupp finns smartbeds med förvald bäddtemperatur, inställbar sängställning och AI-sensorer som lagrar information om sömnmönster, hjärtfrekvens, andning. Tillverkaren Eight Sleep rekommenderas varmt av Zuckerberg och Bryan Johnson, dollarmiljonären som skapade rubriker när han använde sin tonårssons blodplasma för att föryngra sig. (Han har bytt upp sig i metod nu). Tråkigt nog pajade Amazons största samling data center, US-East-1, häromdagen, så det blev tvärstopp för runt 16 miljoner användare av olika tjänster i 60 olika länder. De hälsoängsliga vaknade av att sängens temperatur var för hög. De vaknade av att sängens temperatur var för låg. De vaknade för att sängen hade fastnat i upprest läge – och hur skulle de nu veta hur deras sömnmönster såg ut? AWS reparerade lyckligtvis snabbt skadan, så Zuckerberg, Johnson och övriga sömnövervakade kan vila i frid igen. När de vaknar och vill ut och springa – eller cykla eller gymma eller köra lite kampsport – går det bra att ta på ett par AIsportsolglasögon, nylanserade av Meta i samarbete med solglasögonföretaget Oakley. För bara 5 500:- får man en pryl som från minihögtalare på skalmarna ,levererar vald musik i öronen medan man rör sig, som ringer upp kompisar på tillsägelse, som via en minikamera fäst på näsan dokumenterar den omgivning man rör sig i och vilka sportkläder man har på sig, chatbotsvarar på ”Vad är det där för fågel?”, dokumenterar hur långt och hur fort man har rört sig och – givetvis, självklart – hur snabbt hjärtat slog och hur högt blodtrycket steg som mest och minst och allt däremellan. Plus en del annat. Glasögonen gör av med så mycket energi av de ofta behöver laddas. Laddaren går loss på runt 1 500. Efter 500 laddningar är batterierna slutkörda för gott. De kan inte ersättas av nya, så då köper man väl nya solglasögon. Meta publicerar inga uppgifter om glasögonens miljöpåverkan, säger recensenten i The Guardians sportsektion lite beklagande i en annars lyrisk skildring , men detta är ändå de bästa sportsolglasögon han någonsin har provat. Var är Swift?
På andra sidan tornet bor också några miljarder. De bryter mineralerna. De matar algoritmerna. De är osynliga. De lever i det som slängs ut från tornet. De lever av det som blir över.
Och under tornet gräver sig hålet längre in.