När Chile går till val den 16 november står mycket på spel. Åtta kandidater tävlar om presidentposten – men allt tyder på att kampen kommer att stå mellan vänsterns Jeannette Jara och en kandidat från högern eller extremhögern. I ett land där minnet av militärkuppen 1973 fortfarande är levande kan valet 2025 bli en historisk kraftmätning mellan folkrörelsens Chile och den reaktionära revanschismens.
Kommentar|Alex Fuentes
De ideologiska spökhistorier som nu sprids inför presidentvalet i Chile påminner slående om skrämselkampanjerna inför valet den 4 september 1970. Då hävdade högern att sovjetiska stridsvagnar skulle invadera Santiago och att barnen skulle skickas till Kuba om folket valde socialisten Salvador Allende. Topparna i Sovjet skickade inga stridsvagnar och inga barn skickades till Kuba. Allende vann valet och genomförde i stället ett omfattande reformprogram som förbättrade levnadsvillkoren för arbetarklassen och väckte hopp hos de marginaliserade.
Den 11 september 1973 krossades denna dröm i en militärkupp ledd av general Augusto Pinochet, orkestrerad av CIA och sanktionerad av USA:s president Richard Nixon och utrikesminister Henry Kissinger. Kuppen följdes av 17 år av terror och därefter tre decennier av nyliberal politik under kristdemokratiska och socialdemokratiska regeringar. Men till slut sa folket ifrån. I oktober 2019 reste sig miljontals chilenare – med studenterna i spetsen – mot den nyliberala förödelsen och hela det politiska etablissemanget. ”El estallido social” (Det sociala utbrottet) blev en explosion av vrede och värdighet. En mobiliserad befolkning skakade den gamla ordningen i grunden och banade väg för en ny epok.
År 2022 valdes Gabriel Boric till president, den yngste i Chiles historia, endast 35 år gammal. Trots nederlaget för förslaget till en ny konstitution, framtaget av gräsrötterna, och ett högerdominerat parlament lyckades Boric upprätthålla stabilitet i ett tufft kapitalistiskt ekonomiskt läge och genomföra flera viktiga reformer: 40-timmars arbetsvecka, höjda minimilöner, en pensionsreform och stärkta mänskliga rättigheter. Den olösta konflikten med mapuchefolket (ursprungsbefolkningen) kvarstår dock som en svart fläck, och Boric har ibland kritiserats för att sätta pragmatism före ideologi. Sociologen Lucía Dammert menar att Boric ”har prioriterat resultat framför symbolik”, medan andra lyfter fram hans anpassningsförmåga som en styrka, särskilt i miljöpolitiken och satsningen på grön energi.
Internationellt har Boric profilerat sig som en tydlig röst för mänskliga rättigheter. Han har kritiserat regimernas autoritära inslag i Nicaragua, Venezuela och Kuba – men framförallt tagit ställning mot Israels folkmord. När Boric nu lämnar presidentposten framstår han som en symbol för en ny, demokratisk vänster, en bro mellan den historiska vänstern och socialdemokratins ”socialismo democrático”. Man kan nog våga påstå att Boric-eran har varit en balansgång mellan hopp och kompromiss.
Nu står denna vänster inför ett avgörande ögonblick. Den 29 juni vann Jeannette Jara vänsterns primärval överraskande stort och blev koalitionen Unidad por Chiles presidentkandidat. Till skillnad från högern, som splittrats i interna strider, står vänstern samlad bakom henne. Om ingen kandidat får egen majoritet den 16 november går de två främsta vidare till en andra omgång den 14 december, och mycket tyder på att Jara blir en av dem.
Bilden: De åtta presidentkandidater som ställer upp i valet
Men vem är Jeannette Jara?
Till skillnad från den mördade president Allende, som kom från övre medelklassen, växte Jara upp i ett arbetarhem utan rinnande vatten eller el. Hon gick med i Kommunistpartiet som 14-åring i protest mot diktaturens förtryck. Senare blev hon studentledare, jurist och arbetsmarknadsminister i Borics regering, och arkitekten bakom 40-timmarsveckan. Jara är karismatisk, spontan och skarpsinnig, med glimten i ögat och en tydlig folklig förankring. Hon talar till dem som utgör landets ryggrad: arbetare, kvinnor, unga och pensionärer. Jara är en utmanare från folket. Till och med motståndare erkänner att hon är den mest trovärdiga kandidaten.
Högerns alternativ är i huvudsak tre: den konservativa Evelyn Matthei, extremhögerns José Antonio Kast och Johannes Kaiser Barents-von Hohenhagen, högerextremisten som står längre till höger än extremhögern. Matthei, stödd av den ekonomiska eliten, har gjort sig känd för ogenomtänkta uttalanden, okunskap och ett halvhjärtat – misslyckat – försök att distansera sig från Pinochet, trots att hennes far satt i militärjuntan. José Antonio Kast, ledare för det republikanska partiet, försvarar öppet diktaturen. Hans far var medlem i nazistpartiet i Tyskland, och själv ser Kast Donald Trump som en ”frihetens symbol”. Johannes Kaiser representerar högerns yttersta rand, en nynazistisk libertarian som förespråkar en minimal stat, föraktar kvinnor, hetsar mot migranter, förlöjligar klimatpolitiken och hotar med en ny militärkupp. Gemensamt för dem alla: de är av tysk börd, tillhör den ekonomiska eliten och försvarar det oförsvarbara; militärdiktaturens brott mot mänskligheten.
Valet den 16 november avgör om drömmen till att en annan värld är möjlig får leva vidare eller om de gamla spökena återvänder till presidentpalatset La Moneda. Återigen står Chile vid ett vägskäl. Idag försvarar extremhögerns presidentkandidater med näbbar och klor de officerare som tjänstgjorde som torterare under Augusto Pinochets diktatur. En av dem, Miguel Krassnoff, avtjänar just nu ett straff på 1 047 års fängelse (!) i ett lyxfängelse, långt ifrån de förhållanden som hans egna offer fick utstå. För den chilenska extremhögern är Krassnoffs fängslande inte ett uttryck för rättvisa, utan ”revansch” som går emot de mänskliga rättigheterna. Bland de otaliga människor som föll offer för Krassnoffs sadism fanns en ung kvinna, Lumi Videla. Han torterade henne med sina egna händer. Han slog och våldtog henne, bröt ett av hennes revben, slet av hennes bröstvårtor med en tång, injicerade henne upprepade gånger med gift och försökte till slut kväva henne – innan han avrättade henne genom elchocker. Därefter beordrade han att hennes kropp skulle kastas över stängslet till Italiens ambassad i Santiago, som en grotesk varning till alla som vågade stå emot diktaturen. Kast och Kaiser är öppna beundrare av Krassnoff. De besöker honom, talar väl om honom och kallar honom ”patriot”. Om någon av tyskättlingarna når regeringsmakten kommer detta monster att frisläppas. Samtidigt framställer högern Jeannette Jara som den ”farliga extremisten” vilket i verkligheten bara är ett försök att kamouflera högerns eviga klassförakt och djävulusiska perversitet.
Med Jeannette Jara öppnas en historisk möjlighet; att stoppa extremhögerns framfart och samtidigt öppna för ett uppbygge av en trovärdig vänsterkraft som kan återupprätta förtroendet bland de fattiga och desillusionerade. Jara själv har betonat att enhet måste byggas i handling, inte bara i ord. Hennes program, som inkluderar en levnadsinkomst och progressiva sociala reformer, är socialdemokratiskt snarare än socialistiskt, men i dagens Chile är det i sig en möjlighet att parera nyliberalismens arbetarfientliga recept. För den radikala vänstern gäller det att förstå ögonblickets betydelse. Att stödja Jara betyder inte att överge den nödvändiga antikapitalistiska kampen, utan att försvara marken på vilken den kan fortsätta växa. En ny historisk möjlighet.
Högerns hetskampanj mot Jara är en repris av 1970-talets antikommunism, antikommunismens återkomst. Sociala medier flödar av trollfabriker, desinformation och fake news om ”kommunistisk infiltration”. Men faktum är att även kristdemokraterna har anslutit sig till Jaras koalition. Att kalla denna karismatiska kvinna”extremvänster” är inget annat än ideologiskt skräckkackel. Det är samma visa som högerfundamentalister sjunger i Sverige när de pratar om Vänsterpartiet, men i Chile finns ett blodigt facit. Den chilenska högern för ett ideologiskt krig, inte bara om röster, utan om historien själv.
Borgarna i Chile hotar med kommunismens spöke
Ekonomer som Klaus Schmidt-Hebbel, tidigare chefsekonom vid OECD, kallar Borics regering ”den sämsta sedan 1990” och försöker redan demonisera Jara som ”en arvtagare till Allende”. Att högerfundamentalister fruktar den jämförelsen säger mer om dem än om henne.
Som Henry Kissinger som tilldelades Nobels fredspris 1973 sade om Allende 1970: ”Rädslan är inte att de misslyckas, utan att de lyckas – och det kan vi inte tillåta.”
Fem decennier senare ekar orden i Marco Rubios och den samlade högerns korståg mot Jara. Men Chile 2025 är inte Chile 1973. Det är ett land där folket har rest sig, där kvinnorna, ungdomen och arbetarna inte längre tiger.
Som poeten Raúl Zurita uttryckte det: ”Jeannette Jara representerar ett Chile som inte slutar drömma.”
Huvudbilden: Jeanette Jara