Kulturen: Emma Lundström, dikt och illustration
Ni säger:
Det är över nu. Varför håller ni fortfarande på?
Och med det menar ni:
Att vi ska sluta höja våra röster för Palestina.
Vi svarar:
Därför att ingenting är över.
Och med det menar vi:
Att ett folkmord inte kan vara över.
Att de ansvariga inte har ställts inför rätta.
Att Israel fortsätter att förtrycka, förfölja och döda palestinier med omvärldens goda minne.
Att det internationella samfundet inte har fått stå till svars för sin delaktighet.
Att krigsförbrytare som Smotrich, Ben-Gvir, Katz, Gallant och Zamir inte har gripits och förts till Haag.
Att Gaza inte finns kvar.
Att Gaza är en kyrkogård.
Att Gaza är ett sönderbombat inferno där människor försöker överleva utan tillgång till adekvat sjukvård, mat, vatten, el och de mest grundläggande mänskliga rättigheterna.
Att det regnar ett iskallt regn över Gaza.
Att den livsnödvändiga humanitära hjälpen inte når fram.
Att Trumps fredsplan är ett kolonialt projekt och ett hån mot folkrätten.
Att världen av idag är ett hån mot demokratin, folkrätten och de mänskliga rättigheterna.
Att världen är en sorgemässa över en mänsklighet som har gått vilse i det kapitalistiska maskineriet och inte hittar ut.
Att utplånandet av Gaza är detta maskineri förkroppsligat.
Att Gaza har blivit en symbol för motståndet mot detta maskineri.
Att det som har tillåtits ske i Gaza och på Västbanken har visat oss alla vad så kallade ”demokratier” är villiga att skriva under på för att få göra affärer.
Att folkmordet har rivit Potemkinkulisserna och visat att de inte behövdes.
Att barbari är tillåtet.
Att freden inte finns.
Och med allt detta menar vi:
Att vi inte kommer att sluta höja våra röster för Palestina och för alla andra platser som just nu drabbas av krig och etnisk rensning.
Vi går till och med så långt att vi menar att vi överhuvudtaget inte kommer att sluta höja våra röster förrän
apartheid inte längre finns,
förtryck inte längre finns,
förföljelse inte längre finns,
krig inte längre finns,
kolonialism inte längre finns,
kapitalism inte längre finns.
Inte förrän vi alla är fria.
När den dagen kommer.
Då ska vi vara tysta.
Då ska vi sitta på en bänk i vårsolen och andas ut.
Men först då.