▶ Inga bindande åtaganden
▶ Verkningslöst slutdokument
▶ Fossila bränslen nämns inte ens
Ledare|Vecka 48
I fredags i förra veckan avslutades FN:s trettionde klimattoppmöte, COP-30, i Belém, Brasilien. Inför mötet fanns det – för första gången på länge – grogrund för en viss optimism. Mötet hade av den brasilianska regeringen förlagts i Belém för att betona närheten till regnskogen och dess ursprungsbefolkning, något som kunde tolkas likt en markering och signal om nödvändigheten av bindande, rättvisa avtal. Det förstärktes också av att toppmötet var det första på flera år där värdlandet upplät offentliga rum för omfattande rörelseorganisering. En alternativ ”People’s Summit” – med tiotusentals aktivister – organiserades parallellt med det officiella COP-30. Därtill fanns det stora förväntningar från såväl civilsamhälle som flera av de deltagande länderna att mötet skulle kunna värka fram en bindande ”färdplan” i riktning mot utfasning av fossila bränslen. Att USA inte ens skickade någon delegation sågs också av vissa som hoppingivande, då landet tidigare utgjort ett betydande hinder för bindande avtal och meningsfull förändring.
Optimisterna fick dock se sig svikna av mötets resultat, även om det avtal som ingicks tar upp ämnen och frågor som klimataktivister diskuterat i decennier. Det talas exempelvis om att medlen i fonden för drabbade länders i Syd klimatanpassning ska tredubblas, och om att det ska finnas mekanismer för att säkerställa en rättvis omställning, Men språket i avtalet förblev mycket vagt och utan tydlig ansvarsutkrävning eller bindande åtaganden. Mest uppmärksamhet rönte det slutgiltiga avtalets brist på utfasningsplaner, och att det inte ens nämner ord som ”olja”, ”kol” eller ”naturgas”. Det som en följd av att de oljeproducerande länderna unisont vägrade skriva under ett avtal med sådana formuleringar samt av att det på mötet närvarade minst 1600 oljelobbyister. Med andra ord kan avtalet som bäst betecknas som ett i stort verkningslöst dokument, men som i alla fall ger partiellt erkännande åt några av klimatrörelsens mer betydande prioriteringar. Som sämst är det att betrakta likt en vägkarta rakt ner i klimatkatastrofen, dirigerat av samverkande oljenationer och fossillobbyister.
Reaktionerna från klimatrörelsen lät inte vänta på sig. Friends of the Earth International beskrev toppmötet som “kapat av rika länder”; Hands Off Mother Earth Alliance kallade mötet för ”djupt misslyckat”, som ett ”svek mot ursprungsbefolkningar, klimaträttviserörelser, och civilsamhället” där ”åtaganden för att bekämpa klimatkrisen saknas och där en mängd falska lösningar återigen förespråkas utifrån en ny typ av kolonialism och fortsatt utvinningspolitik”; Greenpeace beskrev hur mötet slutade ”utan några konkreta färdplaner för att få slut på skogsskövling och förbränning av fossila bränslen” men att rösterna från ”de tusentals människor som på Beléms gator krävde handling fortfarande ljuder högre än passiviteten och kommer att bestå tills klimaträttvisa skipas”.
Kanske kan mötet i Belém utgöra spiken i kistan för vad som varit en av klimatrörelsens mest framträdande strategier under de senaste tre decennierna, men som rörelsen gradvis allt mer ifrågasatt under 2010-talet och framåt; att försöka påverka multilaterala förhandlingar på FN-nivå. Redan efter det misslyckade toppmötet i Köpenhamn 2009 insåg stora delar av rörelsen att toppmötena är verkningslösa sammankomster som alltid ger företräde åt fossilkapitalisters och oljenationers intressen. Denna insikt har löpt parallellt med en tilltagande radikalisering av rörelsen, där allt fler nu uppfattar klimatkrisen som oupplösligt förbunden med det kapitalistiska systemets profithunger och tillväxtnorm och därmed som olösbar utan en genomgående systemförändring.
Det är sant; de politiker och lobbyister som tjänar på systemets fortlevnad kommer aldrig förse oss med en lösning på kapitalismens ekologiska problem. Klimatrörelsen vet det, därför har man, åtminstone sedan 2009, insett att det främst är mobilisering underifrån och massaktioner som kan bana väg mot substantiella förändringar. Vi kan inte förlita oss på den härskande klassens institutionella utrymmen och sammanhang utan måste istället skapa en egen global motkraft som kan mobilisera runt alternativ bortom kapitalismens rovdrift. Med metoder som strejker, massdemonstrationer, folkbildning, och direkta aktioner – där konkreta krav om avgiftsfri kollektivtrafik, rättvisa produktionsförhållanden, och skuldavskrivning för det globala Syd vävs samman med systemöverskridande ambitioner – kan denna motvikt byggas. Toppmötet i Belém, där initialt hopp snabbt kom att övergå i gränslös besvikelse, understryker det tydligare än någonsin.