Att AI kommer att ta våra jobb är numera en vardagsfras, något de flesta hört så många gånger att det förpassats till samma vi-tar-det-sen-låda som klimatkrisen. Hotet känns helt enkelt för avlägset för att riktigt tas på allvar. Det var först när jag berättade för vänner och familj att jag planerade att plugga journalistik, och möttes av varnande ord om branschens olycksbådande framtid som jag insåg att det där avlägsna hotet kanske redan står och väntar i dörröppningen.
Krönika|Lova Estling
Hur ska jag kunna konkurrera med en allvetande maskin som gör på sekunder vad som tar mig en hel dag? Och vad händer den dag AI
inte bara skriver våra texter, utan också avgör vilka av dem som publiceras?
Redan nu genererar AI nyhetsartiklar, översätter, faktagranskar, analyserar data och redigerar bilder och videor, vilket öppnar för en extrem effektivisering. Min första tanke var att det väl är toppen att avlasta överarbetade journalister, men efter att ha läst Omnis framtidsprognos bleknade min optimistiska bild snabbt. Omni beskriver en bransch som inom fem år kan ha totalt nya spelregler.
Nästan allt redaktionellt arbete utförs av AI, från produktion och research till verifiering. Sociala
medier blir den primära platsen för nyhetskonsumtion, dominerad av AI-skapat innehåll, samtidigt
som traditionella medier kämpar för sin överlevnad. En mindre lockande framtid för en 20-åring som precis klivit in i branschen.
Ändå är det inte AI som skribent som skrämmer mig mest, utan vad som händer när den tar steget från skribent till chefredaktör. Många ser AI som en neutral kunskapskälla, men glömmer att denna
”kunskap” bygger på majoritetens världsbild. Vi leker med tanken att AI både producerar och väljer ut nyheter. I samma ögonblick riskerar de radikala röster som inte speglar normen att raderas, och en av journalistikens mest grundläggande uppgifter, att utmana makten och skapa opinion, går förlorad. AI:s strävan efter den perfekta texten förgör alla spår av mänsklighet och vi får istället ett nyhetsflöde där varje artikel är lika polerad och förutsägbar som nästa. Journalistiken förvandlas från ett hav av röster till ett noggrant kalkylerat och skräddarsytt nyhetsflöde.
Och riskerna talar nästan för sig. Om mångfalden i media utrotas ger vi i praktiken någon, eller något, makten att bestämma vilken verklighet som får existera offentligt. Orwell beskrev det redan i romanen 1984: ett samhälle där sanningen inte bestäms av verkligheten, utan av de personer som kontrollerar informationsflödet. Det är svårt att inte se paralleller.
Journalistiken är inte död, men den är hotad. Om denna mörka prognos blir verklighet eller inte
återstår att se. Man kan tycka att jag, som aspirerande journalist, borde vara avskräckt vid det här
laget. Men jag har hopp. Det är fortfarande möjligt att lagstifta för att begränsa AI:s utrymme, och
försvara de arbeten och den demokratiska funktion som journalistiken utgör. Men det gäller att vara uppmärksam. Rättigheter försvinner sällan högljutt. Oftare suddas de tyst ut, och när du väl upptäcker att de är borta är det redan försent.
Lova Estling
Övre bilden: Från uppsättningen av Orwells 1984 på Backa teater.