Den 14 december står Chile inför ett val som ekar genom hela kontinenten. I den andra valomgången (den första hölls den 16 november) möts vänsterns Jeannette Jara och extremhögerns José Antonio Kast – en kandidat som försvarar Pinochets militärkupp 1973 och som bär på ett familjearv med rötter i 1900-talets fascism. Frågan är inte bara vem som vinner, utan vilket Chile som föds ur valurnorna: arbetarrörelsens eller oligarkins.
Kommentar|Alex Fuentes
Många ställer sig i dag samma fråga: Hur är det möjligt att ett land som 1970 valde socialisten Salvador Allende till president – en president som störtades och mördades i en USA-stödd militärkupp, och vars död följdes av en av världens brutalaste diktaturer under Augusto Pinochet – nu riskerar att välja José Antonio Kast i den avgörande andra valomgången den 14 december? Här talar vi om en politisk figur som öppet försvarar kuppmakarna från 1973. Utan omsvep har Kast deklarerat att de väpnade styrkorna “inte använde våld för att ta makten, utan för att återta Chile”. Retoriken är inte bara historieförfalskning – den är en legitimering av massmord, tortyr och systematisk statsterror utförd av militärjuntan.
Låt oss höra kandidaten själv.
Kast har gång på gång gett prov på en politik som förenar social ultrakonservatism, auktoritär statssyn och rå kapitalvänlig dogmatik. När han tillfrågats om kvinnors rätt till abort svarade han: “Det är en intellektuell manipulation att säga att kvinnor har rätt till sin egen kropp.” Dagen-efter-pillret har han kallat “själviskhetens piller”, och om sexualiserat våld har han slagit fast: “Det enda oskyldiga i en våldtäkt är det barn som ska födas.” Han har dessutom varit tydlig med sina sympatier: “Om Pinochet levde i dag skulle han rösta på mig”. Helt utan ironi. Man kan också vända på det, Kast skulle kunna säga: Och om Pinochet levde i dag, skulle jag rösta på honom.
Kast är en del av den globala vågen av starkmanna-nationalism, där sådana som Jair Bolsonaro, Giorgia Meloni, Javier Milei, Nayib Bukele och Donald Trump fungerar som öppna förebilder. Bakom den bombastiska retoriken om “ordning och framsteg” finns ett tydligt klassprojekt: en ekonomisk agenda skräddarsydd för överklassen. Kasts program syftar till att sänka skatterna för de superrika, försvaga anställningstryggheten och minska arbetsgivares skyldighet att betala avgångsvederlag, begränsa strejkrätten och försvåra facklig kamp, höja pensionsåldern för kvinnor, avskaffa delar av det sociala stödet till pensionärer, riva upp rätten till samkönade äktenskap, montera ned miljölagstiftning och i praktiken göra naturens existens till en marknadsvara.
Joe Antonio Kast
I en kommentar som illustrerar denna nyliberala dystopi har Kast sagt att natur och djur måste “betala för sin rätt att existera i händerna på sina väktare” – ett samhällsprojekt där marknaden prissätter själva livets grundförutsättningar. Den kanske tydligaste symbolfrågan är hans vilja att privatisera den del av kopparindustrin som ägs av chilenska staten genom det statliga gruvbolaget Codelco, och sälja ut den till privata företag. I dag kontrollerar privata ägare – däribland internationella jättar som Anglo American – cirka 70 procent av landets gruvor. Men för Kast är även de återstående statliga andelarna ett hinder. Han vill krympa statens roll i ekonomin till ett minimum – och renodla den offentliga sektorn till att i praktiken enbart vara en repressiv apparat.
Kasts politiska bana går inte att förstå utan hans familjs historia. Hans far, Michael Kast Schindele, kom till Chile efter andra världskriget. Han var medlem i Hitlerjugend och gick med i Nazistpartiet 1942. Han ingick i ockupationstrupperna i Frankrike och stred senare både mot Sovjetunionen och mot amerikanska styrkor i Italien. Efter Tysklands kapitulation lyckades han fly och tog sig till Bayern och därifrån vidare via de så kallade “råttlinjerna” – ett nätverk av flyktrutter som hjälpte tusentals nazister att undkomma rättsligt ansvar.
Familjen etablerade sig i Paine i södra Chile under Gabriel González Videlas regering, som kännetecknades av en USA-främjad antikommunism. I detta politiska klimat förbjöds medlemmar i Kommunistpartiet, förföljdes och internerades för att befästa Chiles proamerikanska inriktning. I Paine blev Michael Kast jordägare – en samhällsposition som senare visade sig passa väl ihop med Pinochets diktatur efter 1973. Michael Kast i Chile blev medskyldig med de som begick brott mot de mänskliga rättigheterna i Chile men åtalades aldrig och dog innan den rättsliga sanningen kring hans inblandning kunde fastslås.
I boken A la sombra de los cuervos (I korparnas skugga – av journalisterna Javier Rebolledo och Nancy Guzmán) skildras en familj som stod Pinochets terrorapparat nära. Utredande journalisten Mauricio Weibel hittade och offentliggjorde bl a Michael Kasts medlemskort i Nazistpartiet, trots att José Antonio Kast fortsatt förnekar nazistkopplingen.
Familjemedlemmar deltog aktivt i samarbetet med diktaturen i regionen: de försåg militären med fordon och mat och deltog i operationer där 70 civila avrättades. José Antonio Kasts bror, Christian Kast, följde med militärpatruller och närvarade vid flera avrättningar. Michael Kast och en annan av hans söner, Miguel Kast (född i Tyskland), var knutna till diktaturens underrättelsetjänst CNI – den enhet som efterträdde chilenska Gestapo DINA – och medverkade i gripandet och försvinnandet av minst en arbetare i Paine.
Miguel Kast var även ekonom och tillhörde Chicago Boys-gruppen, som under diktaturen experimenterade med Milton Friedmans nyliberalism i Chile. Han blev både minister och president för Centralbanken. Bröderna Pablo och Felipe Kast gick senare vidare till parlamentet. José Antonio Kast själv gick i skolan på Colegio Alemán, ett av den chilenska elitens historiska fästen, tätt förknippad med diktaturens maktstrukturer.
2021 anklagade Chiles nuvarande president Gabiel Boric honom för hyckleri i migrationsfrågan med orden: “Migration är en rättighet – och ibland en tragedi. Din egen far var invandrare efter att ha stridit i nazistarmén.” Samma år avslöjade Chilevisión Noticias att Kast aktivt lobbat för benådning av diktaturens fångar i Punta Peuco – ett lyxfängelse byggt specifikt för dömda militärer, bland dem den ökände DINA-chefen Manuel Contreras. Contreras dömdes till slut till över 500 års fängelse för brott mot mänskligheten, med krav om att avtjäna straffet i en bekväm specialanläggning där vakter i praktiken fungerade som tjänstefolk.
Gabriel Boric och José Antonio Kast
Genom en medialt förstorad hotbild har Kast under den senaste tiden vunnit stöd, trots att hans krav på ”hårdare tag” mot kriminalitet och migration saknar verklighetsförankring i ett Chile som redan har ett av de lägsta mordtalen i Latinamerika. Landets våldsbrottslighet är låg internationellt, men den mediala bilden av otrygghet – gödd av politiker och en höger som nu enat sig bakom honom – har blivit hans trampolin mot makt.
I den första valomgången den 16 november blev Jeannette Jara den kandidat som fick flest röster. José Antonio Kast kom tvåa – och har därefter samlat hela den parlamentariska och ekonomiska högern bakom sig: partier, kapitalintressen och landets tyngsta opinionsmaskiner. Frågan som Chile och omvärlden står inför är därför större än politisk strategi. Det är en historisk, ideologisk och existentiell konflikt: Ska landet som bar Latinamerikas första demokratiskt ”socialistiska” projekt – och som därefter levde under brutal statsterror – nu rösta fram en president som hyllar diktaturen, driver ett överklassprojekt och för 1900-talets fascistiska arv vidare, inifrån den liberala demokratins egna mekanismer?
Om Jeannette Jara inte lyckas mobilisera en massiv folklig kraft i den andra omgången kan landet stå inför sin egen Milei-, Bolsonaro- eller Trump-variant: ett scenario där demokratin går igenom en metamorfos inifrån och där “marknaden” och “nationell ordning” blir legitimerande täckbegrepp för ett auktoritärt, socialt och ekonomiskt högerskifte.
Jeanette Jara och José Antonio Kast
Det finns en påtaglig risk att presidentvalet blir ett uttryck för tragisk realism. Den 14 december kan bli dagen då Chile åter kliver in i ett mörkt kapitel – denna gång inte via stridsvagnar på gatorna, utan genom valsedlar i urnor. Ett val som kan prägla epoken. Historien varnar oss – men påminner oss också om att det var folklig mobilisering och kollektiv politisk handling, aldrig uppgivenhet, som en gång bar Allende till seger. Nu återstår att se om Chile väljer oligarkins och historieförfalskningens väg – eller åter knyter an till arvet från den breda social- och arbetarrörelse som drömmer om att ett annat samhälle är möjligt.
Övre bilden: BRÅDSKANDE!
Nazisterna står utanför din dörr.
Släpp inte in dem.
NEJ TILL KAST
(Säg det till alla)