När Nobelkommittén 2025 valde att ge fredspriset till Venezuelas högerextremist María Corina Machado väckte beslutet uppmärksamhet långt utanför Norge. Priset har mötts av omfattande kritik från forskare, fredsorganisationer, solidaritetsrörelser och internationella bedömare. Hur rimmar Nobels ursprungliga fredsideal och kärnprinciper med valet av en högerpolitiker som tidigare förespråkat – och förespråkar än idag – utländsk intervention i sitt eget land?
Kommentar|Alex Fuentes
När Alfred Nobel i sitt testamente 1895 fastslog att ett av hans priser skulle tillfalla dem som ”verkat mest eller bäst för folkens förbrödrande, för avskaffande eller minskning av stående arméer samt för bildande och spridning av fredskongresser”, gjorde han mer än att skapa ännu ett hederspris. Han formulerade ett politiskt projekt tänkt som ett medel för att förändra Europas säkerhetssystem i grunden.
Priset skulle stärka dem som arbetade för avrustning, internationell konfliktlösning och uppbyggnad av institutioner som kunde ersätta krig med rättsordning. Nobels vision var djupt präglad av den tidens fredsrörelse. Den fredliga samlevnaden mellan nationer var enligt Nobel inte ett idealistiskt drömscenario utan en praktisk nödvändighet – en uppgift att utföras av dem som vågade utmana de militära och geopolitiska strukturer som höll Europa i ett järngrepp. På så sätt skulle Fredspriset användas som ett radikalt verktyg, avsett att belöna konkret handling: nedrustningsinitiativ, diplomatiska genombrott, internationella institutioner och andra insatser som faktiskt minskade risken för krig.
Mot denna bakgrund är det inte att undra på att årets fredspris ifrågasätts. När Nobelkommittén 2025 valde att ge utmärkelsen till Venezuelas högerextremist María Corina Machado väckte beslutet uppmärksamhet långt utanför Norge. Priset har mötts av omfattande kritik från forskare, fredsorganisationer, solidaritetsrörelser och internationella bedömare. Hur rimmar Nobels ursprungliga fredsideal och kärnprinciper med valet av en högerpolitiker som tidigare förespråkat – och förespråkar än idag – utländsk intervention i sitt eget land?
Det är här kontroversen tar form och det är här den internationella kritiken börjar. Det finns främst tre kritiska argument.
För det första, Machado har vid flera tillfällen uttryckt stöd för en nordamerikansk militär intervention i Venezuela. Det står i direkt konflikt med Nobels idé om fred genom avrustning och diplomati. Norska Klassekampen har beskrivit priset som ett steg mot att “legitimera krig”, medan ekonomiprofessorn Jeffrey Sachs har varnat för att utmärkelsen kan användas för att stärka argumenten för ett USA-lett regimskifte, en praktik som både strider mot internationell rätt och riskerar att destabilisera regionen ytterligare. Den principiella frågan är: Kan en person som öppnat för militär intervention i sitt eget land vara mottagare av ett pris vars syfte är att minska risken för krig?
För det andra handlar det om internationell maktpolitik. Internationella bedömare menar att valet av Machado är ett geopolitiskt ställningstagande. Norge och väst tar genom detta beslut ett aktivt stöd för Venezuelas högeropposition vilket ligger helt i linje med Donald Trumps nuvarande militära offensiv mot Venezuela. Ett ideologiskt missilskott snarare än någon fredsgest.
Det tredje argumentet är kanske det mest grundläggande. En rad fredsforskare och aktivister menar att årets pris inte uppfyller Nobels kriterier. Machado är förvisso en högervriden politisk ledare, men hon har inte arbetat med internationell medling, nedrustning eller institutionellt fredsbyggande. Följden blir att priset riskerar att förvandlas till något helt annat än vad Nobel efterfrågade. Det är mot denna bakgrund som Norges Fredsråd – för första gången på många år – valt att bojkotta det traditionella fackeltåget på Nobeldagen.
Det är i denna konfliktfyllda atmosfär som organisationer som Latin-Amerikagruppene i Norge, Stopp NATO, delar av fredsrörelsen, solidaritetsnätverk och studentvänstern planerar en manifestation i Oslo den 9 december – dagen innan priset delas ut. Protestens betydelse ligger inte i antalet demonstranter, utan i dess politiska laddning. Att protesten arrangeras av grupper med lång erfarenhet av antiimperialistiskt arbete signalerar en återkomst av en tradition som länge legat i skuggan av Norges officiella utrikespolitik. Den knyter samman kritik av NATO, internationell interventionism och stödet till självbestämmande i det globala syd, och placerar Nobelpriset mitt i denna debatt. Manifestationen är därför inte bara en reaktion på årets pristagare. Den är en protest mot hur fred definieras i en tid när imperialismens stater åter rustar upp. Den är en påminnelse om att Nobels fredspris ursprungligen var ett pris för avrustning, inte för geopolitisk positionering.
Den 9 december kommer inget uppror att utspela sig på Oslos gator. Men manifestationen kommer att blotta en spricka under den norska konsensusytan, en spricka som handlar om mer än Venezuela. Vad står på spel? Den handlar om Norges roll i världen. Om hur fred ska förstås. Om vilket arv Alfred Nobel verkligen lämnade efter sig. Och om vem som har tolkningsföreträde när stormakterna tar sig allt större friheter. När facklorna tänds – i protest snarare än i hyllning – blir årets fredspris en spegel av en större fråga: Är fred i vår tid ett projekt för avrustning och folkens självbestämmande, eller har det blivit ett redskap för internationell maktpolitik? Det är en fråga som inte låter sig tystas. Och den kommer att följa Nobelkommittén långt efter att priset delats ut och manifestationerna klingat av.
Organisationer som Norges Fredsråd har valt att bojkotta årets traditionella Nobeltåg, vilket är mycket ovanligt, priset i år står inte i linje med deras fredsvärderingar. Latin-Amerikagruppene i Norge liksom Stopp NATO ser ”NATO:s mörka skugga over Nobels fredspris” och ifrågasätter kopplingen mellan NATO-politiken och fredspriset eftersom man anser att priset till Machado motsäger prisets fredsideal. Även andra progressiva grupper och rörelser i Norge kommer att delta: Norges Fredsråd och ForUM, Aksjonsgruppa for Palestina, Norges Fredslag, Föreningen för vänskap och solidaritet med Kuba. Manifestationen sammanför miljöorganisationer med kopplingar till Latinamerika, anti-NATO-organisationer, latinamerikanska solidaritetsnätverk, universitetsgrupper, medlemmar av Rødt-partiet, samt lokala socialistiska rörelser i Oslo. Den större organisationen Latin-Amerikagruppene är huvudarrangören och medlemmar från Fjärde Internationalen spelar där en framträdande roll.
Norge har historiskt haft en nästan rituell nationell konsensus kring Nobels fredspris. Oavsett vem pristagaren är brukar politiska partier, press och civilsamhälle sluta upp bakom ceremonin. En protest mot pristagaren – särskilt från norsk vänster – utmanar denna konsensus genom att framhäva att priset har blivit geopolitiserat, kritisera Nobelkommitténs västcentrerade förståelse av fred och ifrågasätta den norska internationella självbilden som neutral “fredsnation”. En sådan protest är alltså mer än en manifestation – det är en ideologisk utmaning av Norges egen självförståelse. Protesten visar att Norge inte längre är ett passivt åskådarland i Latinamerikas politiska konflikter. Valet av Machado som pristagare är ett utrikespolitiskt ställningstagande och protesten blir ett sätt att föra fram en antiimperialistisk kritik av USA:s och EU:s roll i Latinamerika. Den politiska betydelsen här är att norsk vänster återetablerar Latinamerika som ett centralt solidaritetsfält, kopplar regionens konflikter till globala klassmotsättningar och försöker bryta den liberala hegemonin över berättelsen om Venezuela. Detta knyter direkt an till traditionen från 1970- och 80-talen då Latinamerika var navet för radikal internationell solidaritet.
Att Norges fredsråd bojkottar fackeltåget är sensationellt. Det är första gången på decennier. Det innebär ett internt uppbrott mellan de “institutionella” fredsaktörerna och de radikalare delarna av civilsamhället och en kritik av hur fredsrörelsen i Norge har blivit mer NATO-vänlig, och mindre systemkritisk. Protesten den 9 december i Oslo kommer därmed att fungera som en markering mot Norges ökade NATO-lojalitet, ett uttryck för en fredsrörelse som vill tillbaka till antiimperialistiska rötter. När medlemmar från Rødt deltar i protesten lär det få politisk betydelse eftersom Rødt pressas mellan parlamentarism (Stortinget), där partiet vill undvika att associeras för starkt med kontroversiella utländska ledare eller konflikter, och gräsrötterna som vill ha ett mer tydligt antiimperialistiskt, socialistiskt och anti-NATO-inriktat parti. En protest där Rødt-profiler deltar kommer alltså att synliggöra vänsterpartiets interna spänningar, stärka den radikala basens position och skapa tryck på partiledningen att inte röra sig för mycket mot mitten.
Den norska vänstertidningen Klassekampen tar tydlig ställning: Pris till Machado ses som en farlig normalisering av militär intervention, snarare än som ett fredspris i ordets traditionella mening. I ledartexten ”Merkelig pris“ säger man bl a: ”Att ge ett fredspris till en politisk aktör som öppet förespråkar utländsk militär intervention i sitt eget land är ändå märkligt (…) det vi nu ser konturer av är en USA-stödd kupp till förmån för en nära allierad till Trump.” Genom sin kritik hjälper Klassekampen till att förvandla 2025 års Nobelfredspris från en ceremoniell händelse till en politisk brytpunkt. Den signalerar att det finns en betydande del av norsk vänster och solidaritetsrörelse som ser priset som kontroversiellt, och att priset riskerar att undermina traditionella fredsprisideal.
Det gör också att manifestationen i Oslo har en mediadimension: kritiken kan bidra till att mobilisera och ge legitimitet åt protester.
