Sent i höstas genomgick Sverige ett paradigmskifte som det så vackert brukar heta. Ändå passerade det nästan obemärkt förbi oss. Som en så kallad ”idiot” på avdelningen för de ”obildbara” på vårdanstalten Vipeholm i Lund, när rasbiologerna var som mest i farten. Minimal uppmärksamhet.
Vad var det som skedde sent i höstas?
Krönika|Gay Glans
Jo: när svenska Jas Gripenplan deltog i Natos årliga kärnvapenövning, Steadfast Noon, blev Sverige, vad som än påstås, i praktiken en kärnvapennation. Att det rörde sig om attrapper är betydelselöst. Övningen gav signalen till omvärlden att Sverige står på tårna för att aktivt medverka i Natos kärnvapenprogram. Något medlemskapet i Nato inte kräver. Det var ett medvetet beslut av regeringen.
Därmed var den framgångsrika kampen mot en svensk atombomb på 1950- och 60-talen eliminerad.
Detta är värt att stanna inför. Kampen mot kärnvapen var ingen marginell företeelse i modern svensk historia. Den var en massrörelse. Hundratusentals människor, inte bara i Sverige, protesterade, organiserade sig och intog gatorna. Svensk socialdemokrati tog en framskjuten position, med Alva Myrdal, Inga Thorsson och Olof Palme. Men också Liberalen Elin Wägner var betydelsefull. Samtliga var de övertygade om att kärnvapnen utgjorde ett existentiellt hot mot mänskligheten. Något Hiroshima och Nagasaki 1945 var ett bevis på.
Merparten av den svenska kultureliten, med bland annat Artur Lundkvist och Vilhelm Moberg, betraktade atombomben som civilisationens sammanbrott, att den stred mot humanismen och demokratin. Ivar Lo-Johansson ansåg att bomben var oförenlig med arbetarrörelsens och demokratins värdegrund. Även Landsorganisationen och kvinnorörelsen tog ställning mot ett svenskt kärnvapen.
Bombens förespråkare fanns inte på fabrikerna, inte heller bland de intellektuella och minst av allt på gatorna. De fanns bland militärer, bland byråkrater, högerpolitiker och andra reaktionärer. Argumenten känner vi igen – vi måste ha bomben för att inte stå försvarslösa. Fienden har ju den. En svensk bomb skapar fred genom avskräckning.
Men de förlorade. Massrörelsen segrade. Det är en av de viktigaste politiska segrarna i modern svensk historia.
Allt detta ignorerades när Sverige gick med i Nato. Ignorerades när Sverige upplät 17 baser på svensk mark till USA:s krigsmakt, ignorerades när Jas Gripenplanen deltog i Steedfast Noon-övningen. Men också när medier avstod att ställa de grundläggande frågor som exempelvis: Gör kärnvapen Sverige säkrare – eller blir vi ett mål?
Förutom organisationer som Svenska Freds, Kvinnor för fred, var det bara V och MP som kritiserade beslutet om ett svenskt Natomedlemskap, DCA avtalet och transformeringen av Sverige till en kärnvapennation.
Det 1950- och 60-talets höga militärer och högerparti misslyckades med – att göra Sverige till en kärnvapenstat – har 1900-talets kanske mest framgångsrika högerregering lyckats med.
Det är en katastrof för arbetarrörelsen.
För demokratin.
För humanismen.
Och just därför: en katastrof som måste bekämpas.
Och alla ni som gillar Gay Glans texter, köp nyutkomna ” En illojal medborgares betraktelser” . Endast 120 kronor. Sätt in på Swish 1230524934 eller PG 39 691-1, Skriv namn o adress i meddelandefältet.
Vi har också ett specialerbjudande för er som vill ha både Gays bok och ”Vårt Gaza – berättelser inifrån ett folkmord”, 400 kr inkl frakt för bägge.
