Diagnosen adhd har ökat kraftigt bland barn och unga. Psykiatrin blivit överhopad av människor som söker hjälp för att få utredning och utifrån den hjälp och stöd psykologiskt och medicinskt. Att trycket har ökat så pass har gjort att det kommit många privata aktörer som tar betalt för utredningarna. Det kostar runt 30 000 att få en diagnos via dem. Adhd har blivit en mångmiljonindustri.
Krönika|Maria Bratt
Det har skrivits och diskuterats mycket senaste åren om att ADHD diagnostiseringen har ökat mycket i samhället, både nationellt och internationellt. Jag tror inte att det har undgått någon att heta debatter, teorier, spekulationer även fyllt samtalsrummen med fördomar som har uppkommit från okunskap. Hos barn har diagnosen ökat med hela femtio procent mellan åren 2019 till 2022. Den har även ökat bland vuxna, och den gruppen bland vuxna är unga kvinnor. De flesta teorierna om varför det har ökat så kraftigt bland unga kvinnor är att vi genom forskning och vetenskap fått mer kunskap om hur vissa av symptomen skiljer sig från killar.
Tjejers symptom visar sig på ett annat sätt än killarnas. Hos flickor och kvinnor är symptomen mer subtila – i synnerhet med impulsivitet och hyperaktivitet. Killar är mer utåtagerande – flickor också bättre på att dölja symptomen. Kvinnors hormoner som östrogen ger också annorlunda tolkning och kan omtolkas som ångest och depression. Varför har den här diagnosen ökat mest jämfört med andra psykiatriska diagnoser? Bör även tillägga att autism har näst mest efter adhd. Adhd och autism är egentligen inte psykiska ”sjukdomar” eller ”störningar” utan är neuropsykatriska funktionsvariationer. Jag väljer medvetet att skriva ”funktionsvariationer” istället för ”funktionsnedsättningar”. Anledningen till det är helt enkelt att det är en bättre beskrivning och har en mindre nedsättande underton. Fast det finns en ännu bättre benämning som jag kommer till snart.
Då jag i mitt yrkesliv och privat mött många med adhd och att jag själv har diagnosen har jag fördjupat mig i detta fenomen – fenomen som med samtidens sett att se syns och hörs överallt. Jag har fördjupat mig i två olika områden: fördomar och vad adhd egentligen är – vad ny forskning visar.
Då diagnossättningen har ökat så pass mycket har psykiatrin blivit överhopad av människor som söker hjälp för att få utredning och utifrån den hjälp och stöd psykologiskt och medicinskt. Att trycket har ökat så pass har gjort att det kommit många privata aktörer som tar betalt för utredningarna. Det kostar runt 30 000 att få en diagnos via dem. Adhd har blivit en miljonindustri. Det har rapporterats om dessa att de inte är seriösa och att människor alldeles för lättvindigt kan ”köpa” sig en diagnos. Lägg därtill att det har blivit något av en trend att ha diagnosen och att då har en fördom uppstått om att många med diagnosen ”vill” ha den, kändisarna får adhd en efter en för att ”känna sig lite speciella” och får en ”coolhetsfaktor” som är bra för deras PR. Och som tidigare nämnt att diagnostiseringen ökat så kraftigt har tyvärr medfört att det finns mycket fördomar. Livsfarliga fördomar som forskning jag har tagit del av motsäger.
Att ha dåliga betyg i skolan på grund av koncentrationsproblem, dokumenterad samsjuklighet som depressioner och missbruksproblem, sociala problem, svårt att styra impulser och att vara överaktiv, kan vara ett helvete ibland. Det har jag själv erfarit och vet att dessa svårigheter drabbar de flesta med diagnosen. Dessa fördomar är inte de ända, det finns dom som tror att adhd kan ”växa bort” hos många när de blir äldre, eller att ökningen beror på processad mat och strålning. En annan är att det endast är bråkiga killar som inte kan sitta stilla i skolbänken och som senare hamnade på Säter och behandlingshem. Vidare finns det dom som tror att diagnoser som adhd (och autism) inte ens existerar. Andra fördomar är att det beror på dålig uppväxt, olycklig barndom eller dålig uppfostran.
Ingen diagnos har blivit så ifrågasatt och omdiskuterad som adhd. Det är en salig blandning av att symptom är flytande, på grund av stigman samt ett psykologiskt och filosofiskt dilemma om vad som är ”normalt.” Att de privata aktörerna har blivit en miljonindustri är även det ett moraliskt dilemma; hur företag utnyttjar psykisk ohälsa i vinstsyfte. Det är ett faktum att psykisk ohälsa inte är lika tabubelagt numera, men jag tror att adhd varken handlar om en medicinsk diagnos eller ett sociokulturellt fenomen. Det är en typ av personlighet som har funnits i människans historia långt tillbaka i tiden. Att Socialstyrelsen beräknar att över en miljon i landet kommer ha diagnosen de närmaste åren – närmare bestämt 15% pojkar och män och 11% flickor och kvinnor berättar att vi kanske borde se om diagnostiseringssamhället och att det behövs ett nytt sätt att se på människan och omvärdera att det skulle handla om ”funktionsnedsättning/funktionsvariation” utan att vi har olika sätt att fungera och att många av de mindre bra sidorna av diagnosen (eller personligheten skulle jag vilja säga) är både en del av den andra sidan av myntet samt att dessa sidor inte var ett problem för människan när man tittar längre bak i historien.
Med det menas att dessa sidor i det moderna samhället inte kan användas lika framgångsrikt i vissa avseenden som i tidigare samhällstyper. Adhd- personligheten har varit viktig i grupper historiskt sett, den ena sidan av myntet är personlighetsdrag som driftighet, kreativitet, djärvhet och intiativrikedom. Utifrån detta faktum som det finns mycket forskning på kan man tillägga att det kanske är det nutidasamhället som inte är så hälsosamt? Att människor får domar på sig fast det i själva verket är samhället som är ”sjukt”? Vi kanske blir ”sjuka” av ett sjukt samhälle i vissa stycken? Eller mildare formulerat, samhället är inte anpassat för alla. Att kändisar och offentliga personer går ut med att de har diagnosen kanske är en bra grej, trots allt. För att de är förebilder för unga och bryter ner stigmat ännu mer. Men trots att de går ut med detta och biktar sig, finns trots allt de mindre roliga delarna. Det är en viktig sak att komma ihåg, som jag har tänkt på mycket, är vad vi uppfattar som ”normalt”. Vi har alla medicinska åkommor och psykisk ohälsa i perioder, DET är normalt. Att inte ha dom, är inte normalt. Jag är positiv till framtiden även om vi har lite saker att jobba med. Utvecklingen går fort nu och det leder till bra grejer.
Att det förr och även i viss mån nu fortsätter kallas för ”funktionsnedsättning” provocerar och är missvisande. Som jag nämnde tidigare har allt fler offentliga personer gått ut med att de har Adhd (samt andra diagnoser som autism och bipolaritet är vanligt) senaste tiden – och de ses som framgångsrika, är många gånger förebilder och drar in mycket pengar. Skulle då Adhd vara en funktionsnedsättning? Hur vi värderar framgång och karriär som något att sträva efter för att jaga pengar och status är motsägelsefullt i det här avseendet. En nedsättning innebär i stora drag att det kan vara svårt att fungera i olika kategorier. Hur definierar vi en person som har en nedsättning? Problem att fungera i vardagen såsom hemma , på jobbet och socialt. Det är något av en paradox – och det beror på att det egentligen är samhället som inte är anpassat för alla. Psykiatriska diagnoser handlar inte om sjukdom eller nedsatt förmåga – utan vi fungerar på olika sätt.
Bilden: Diagnosen adhd har blivit mångmiljonindistri, det har också blivit en ”kändis-diagnos”. Ett antal, både svenska och utländska kända artister, programledare och skådespelare har gått ut med att de har diagnosen, bland dem Pernilla Wahlgren och Jessica Almenäs, andra är Zara Larsson, Petter, Justin Timberlake och Bianca Ingrosso.