Det skådespel Donald Trumps utspel och presskonferenser bjuder på skapar både förfäran och häpnad. Liksom famlande efter förklaringar. De vanligaste är nog galenskap eller olika diagnoser. Vi utesluter ingalunda dessa förklaringar men de måste ses i kombination med andra faktorer.Så låt oss ge oss i kast med det aggressiva, arroganta och hänsynslösa beteendet som idag har sin utgångspunkt i Vita Huset.
Kommentar|Peter Widén
Den grundläggande faktorn är naturligtvis att den US-amerikanska ekonomin är kapitalistisk. Det betyder att den domineras av privata företag med profiten som mål i konkurrens med en omvärld av likaledes profitdrivna företag. Det företag som inte har framgång i kapplöpningen går under. Alternativet till det profitdrivna kapitalistiska systemet är ett system där företagen ägs av samhällsgemenskapen och där produktionen bestäms av vad som är bra för människor och natur. Ett socialistiskt system alltså. Socialism är som vi vet huvudfienden för den härskande klassen i USA och alla kapitalistiska länder.
I USA har kapitalismen nått en så avancerad nivå att den blivit imperialistisk. Det betyder att de US-amerikanska storföretagen inte kan maximera sina profiter om de inte utsträcker sin verksamhet till andra länder. Den behöver råvaror och marknader för avsättning av varor och kapital. Det leder till att dom vill kontrollera politiken i andra länder och det kan också leda till att de kommer i konfrontation med andra imperialistiska länder. Första Världskriget var ett typexempel på det senare.
Jakten på olja, jordartsmetaller och avsättningsmarknader är alltså förankrat i det ekonomiska systemet och ingalunda något påhitt av Donald Trump. Det imperialistiska beteendet är en produkt av det kapitalistiska systemet. Men det sätt som USA-imperialismen under Trumps ledning nu beter sej på har sin särprägel.
Trumps regim representerar det US-amerikanska storkapitalet. Men det har sannerligen tidigare regeringar också gjort. Det som är speciellt med den nuvarande regeringen är att den inte bara representerar utan har som mål kapitalistklassens direkta styrning av politiken.
Vi såg hur Elon Musk fick uppdraget att minska staten och att rensa bort regleringar. Ofta i Elon Musks egenintresse. Institutioner och regelverk som har haft som uppgift att skydda människor och natur mot effekterna av ohämmad profitjakt monteras ned.
I konstruktionen av det koloniala projektet på Gazaremsan flyter parasitärt entreprenörskap och politik helt ihop. Venezuela ska styras efter de US-amerikanska bolagens direkta behov. I USA är avdemokratiseringen i full gång.
Många har förvånats över hur Trump kan kasta ur sej ogenomtänkta förslag och även komma med hugskott som motsäger vad han själv sagt ett dygn tidigare. Och detta utan att någon i hans egen krets vågar påpeka inkonsekvenserna. Vad det handlar om är att han tagit med sej företagskulturen in i politiken. Kapitalistiska företag är i sin grund ickedemokratiska institutioner. Tjänster tillsätts uppifrån. Man ifrågasätter inte chefen om man vill ha jobbet kvar. Trump är van att häva ur sej dumheter utan att någon vågar ifrågasätta. Detta känner många av oss som jobbat inom privata näringslivet mycket väl igen. Men I USA är det ännu mer markant. Och säkerligen ännu mer så i av Donald Trump ägda enheter. Och Donald Trumps brist på kunskap och bildning minskar ju inte heller problemet precis.
Det finns också andra fenomen som inte är begränsade till USA men som är betydligt starkare och tyngre där än i de flesta europeiska länder. Jag tänker på nationalism och militarism.
I de flesta andra (för att inte säga alla) länder är det otänkbart att statsöverhuvudet skulle säga att vårt land är bäst och ska vara ledande. Floskler som USA:s presidenter rutinmässigt svänger sej med. Denna syn på den egna nationen som för oss tänkande människor blir närmast outhärdlig när vi hör US-amerikaner rapa upp den.
När denna dumpatriotism kombineras med militarism blir cocktailen dessutom farlig.
Många US-amerikaner ser sin egen nation som given ledare i världen och ser den egna militärens ingripanden över hela jordgloben som en naturlig företeelse. En stor del av befolkningen har familjemedlemmar (ibland hela
familjer) som tjänstgör i de väpnade styrkorna. ”Military family” är ett begrepp.
Oerhört många är också anställda inom krigsindustrin. Allt detta leder till ett militariserat samhälle, de väpnade styrkorna som närmast heliga, ”support our troops” som en inställning som inte får ifrågasättas, krigsveteraner som oantastliga hjältar. Men stödet till den egna militären kan också varvas med krigströtthet när alltför många av de egna kommer hem i flaggdraperade kistor. Vi minns Vietnam, Irak och Afghanistan. Trump vet att stora delar av hans egen väljarkår är trötta på tidigare administrationers krigsäventyr. Han har därför lovat att hålla USA utanför konflikter i andra delar av världen. Detta som en aspekt av ”America First”. Men hur allvarligt löftet är kan vi notera när han slår till gång på gång. Hans taktik är dock att undvika US-amerikanska förluster och att presentera aktionerna som direkt positiva för de egna medborgarnas intressen. Som stöld av venezuelansk olja. America First!
En viktig aspekt av Trumps politik är hans sabotage mot den globala klimatpolitiken. Öppet, provokativt och medvetet vänder han klimatpolitiken ryggen. Han lämnar överenskommelser och han satsar fullt ut på fossil energi. Hur mycket är okunnighet? Svårt att säga. Det handlar ju om en man som sätter kortsiktiga profiter före allt annat. Det är möjligt att han kalkylerar med att de katastrofala konsekvenserna av uppvärmningen i mycket liten grad ska drabba USA, att USA ska tjäna på de fossila reserverna. Det kan till och med vara så att han ser issmältning i arktiska områden som Alaska (redan en del av USA) och Grönland och Kanada (områden han vill annektera) som en positiv sak. Avsmältning i Arktis underlättar borrning, utvinning och fartygstrafik. De katastrofala följderna i Arktis och på andra håll i världen pga höjd havsnivå med mera är något han struntar i.
Och här kommer vi in på det vi började med: personlighetsstörningar som en förklaring till trumpismen. Vi har ovan visat på det ekonomiska systemet, den extrema nyliberalismen, militarismen nationalismen, den odemokratisk företagskulturen med mera. Men man kan nog inte komma bort från personlighetsstörningar som en krydda ovanpå allt annat. Det narcissistiska draget som tar sej uttryck i ett bisarrt självberöm och i beteenden som fixeringen vid fredspriset kan man inte bara bortse ifrån. Liksom hans ohämmade ljugande och hoppande mellan oförenliga påståenden. Att ta emot en fredsmedalj som tilldelats en annan är inget en individ som är vid sina sunda vätskor kan förväntas att göra. Oförmågan att tänka långsiktigt är uppenbar. Oförmågan att förstå att omgivningen ser det oförenliga i ståndpunkter man hoppar emellan. Som att Nordkoreas president ena dagen ska sprängas i luften och kort därefter är en man Trump promenerar hand i hand med. Venezuelas vicepresident kallar han för narkoterrorist och några dagar senare ”en fantastisk kvinna”. För att inte tala om Putin som åker berg och dalbana när Trump uttalar sej om honom.
Att föreslå att ett totalt sönderbombat Gaza borde bli en lyxort för superrika badturister är inget som kan komma från en frisk människa. En störd människa med rasism och klassförakt som grundpelare i sin världsåskådning.
Jag har ovan försökt spåna lite runt problemet ”Trumpismen”. I Europa har politiska ledare och medier gått som katten runt het gröt. Livrädda för att stöta sej med USA-imperialismen. Fallet Grönland har nu gjort att denna fega opportunism också kan bli riskabel när alla kan se att kejsaren inte har några kläder.