Grönland är inte längre bara en vit tom fläck på kartan. Det är en spegel av vår tid, där isen smälter och med den också den internationella rättsordningen. Det skriver Alex Fuentes om Trumps krav på Grönland och en växande oro bland Nato-länderna. När den smältande isen i norr blottlägger nya territorier och nya resurser, demonstreras också imperialismens nakna väsen.
Kommentar|Alex Fuentes
Donald Trumps envisa fixering vid att lägga beslag på Grönland har upphört att vara ett retoriskt infall. Den är nu ett tydligt tecken på en tidshistorisk förskjutning. Det som står på spel är inte längre bara relationen mellan USA och Danmark/Grönland, eller en tillfällig spricka inom Nato. Vi bevittnar återkomsten av den öppet territoriella logiken i USA:s utrikespolitik – den imperialistiska grundprincip som länge legat mer eller mindre dold men som nu åter manifesterar sig utan omsvep.
När Sovjetunionen och dess östliga allierade 1949 bildade Comecon som ekonomiskt försvarsförbund, skapade USA och västmakterna samma år Nato. Båda blocken föddes ur det kalla krigets isande logik. Nato hävdade att dess syfte var självförsvar, förankrat i artikel 5 i Atlantpakten: ett angrepp på en allierad skulle betraktas som ett angrepp på alla.
Men medan Comecon upplöstes i och med det ”socialistiska” blockets kollaps 1991, blev Nato kvar – och förvandlades till ett ännu starkare instrument för USA:s globala militära dominans. Den pågående konflikten kring Grönland avslöjar den strukturella motsättningen mellan Natos officiella språk om ”kollektivt försvar” och dess verkliga praktik av internationell kontroll och asymmetrisk maktutövning under USA:s ledning.
Grönland har blivit en nyckelpunkt i den arktiska maktkampen. Klimatkrisens accelererade isavsmältning öppnar nya, kortare fartygsleder mellan Atlanten och Stilla havet, och därmed nya handelsvägar och militära rutter. Samtidigt visar geologiska studier på enorma fyndigheter av strategiska mineraler – grafit, niob, platina – nödvändiga för både den gröna omställningen och den militära industrin. Klimatkatastrofen, orsakad av det kapitalistiska produktionssättets rovdrift, genererar i sig nya möjligheter till exploatering och militarisering. Arktis har slutat vara en ”naturlig” gräns och blivit en plats för kapitalackumulation. Den som kontrollerar ishavet och Arktis kontrollerar rutterna; den som kontrollerar mineralerna kontrollerar produktionen.
Grönland är formellt ett självstyrande område under dansk suveränitet, hem för drygt 56 000 människor. Men vems självstyre är det egentligen? Grönlands historia är kolonial från första stund. Området koloniserades av Danmark redan 1721 och fungerade som dansk koloni från 1776. När Danmark 1917 sålde de Danska Jungfruöarna till USA fick man i gengäld Washingtons erkännande av de danska anspråken på Grönland – utan att grönländarna tillfrågades. Grönland har aldrig blivit föremål för folkets självbestämmande, utan för stormakters uppgörelser – kolonialismens spöke. USA:s erkännande av Danmarks suveränitetsanspråk över Grönland blev avgörande när Danmark 1933 fick stöd i Internationella domstolen i Haag.
USA:s militära baser på ön, först under andra världskriget och senare under kalla kriget (framför allt Pituffik–basen), förvandlade Grönland till en strategisk plattform i Nordatlanten. När Danmark 1946 rapporterade Grönland till FN som ett icke-självstyrande territorium var det alltså ett erkännande av ett redan existerande kolonialförhållande, inte början på det. Danmark bekräftade då i FN att Grönland var en koloni, det hade skett genom kolonialt våld utan vapen då grönländare framställdes som ”omogna för självstyre”. Samtidigt maskerade Danmark sin fortsatta koloniala kontroll genom att 1953 ”inkorporera” Grönland i den danska staten och stryka det från FN:s lista över kolonier – utan folkomröstning, utan självbestämmande. Det var inte en »avkolonisering utan omklassificering« – en formell administrativ manöver som upprätthöll maktordningen men bytte språk. Förvisso utan krig, men med kolonialt tvång: genom tvångsassimilering och strategiska hänsyn i det kalla kriget.
När Trump talar om att USA ”behöver Grönland av säkerhetsskäl”, trots grönlänningarnas avvisande och europeiskt motstånd, bryter han inte mot logiken – han blottlägger den. Att öppet hota ett territoriellt område under en allierads suveränitet är ett brott mot hela efterkrigstidens internationella rättsordning.
I praktiken innebär Trumps hållning en normalisering av 1800-talets imperiala metoder: hot, utpressning, ekonomiskt tryck (som tullhot mot Danmark) och militära påtryckningar. Den stormakt som hävdar sig som demokratins väktare återgår till den gamla kolonialmaktens språk: rätt är vad den starkaste bestämmer.
När Grönlands premiärminister Jens-Frederik Nielsen deklarerar: ”Grönland kommer inte att ägas eller styras av USA”, är det i sig ett uttryck för en tragisk realitet. För Grönland ägs – fortfarande – av koloniala band. Det är bara herren som riskerar att bytas. Trump svarar á la Trump: ”Jag vet inte vem han (Jens-Frederik Nielsen) är, men det är hans problem”.
Den danska premiärministern Mette Frederiksen har sagt att ett amerikanskt angrepp på Grönland vore slutet för Nato. Hon har förmodligen rätt. Om alliansens ledande makt använder militär tvångsmetod mot ett formellt allierat territorium, förlorar hela alliansen sin legitimitet. Trots den stammande retoriken från de förvånade EU-ledarna kan det inte uteslutas att Trump får som han vill, och det skulle innebära ett djupt sår för Nato. Det kan dock inte uteslutas att Nato kapitulerar inför Trumps kuppartade fasoner.
Krisen kring Grönland avslöjar Natos försvagade tillstånd, där en kollektiv försvarsklausul har blivit meningslös. För grönlänningarna är det imperialistiska hotet inte en abstraktion; det är en mycket påtaglig verklighet, och detsamma gäller för Nato, som verkar rådvill om hur den allsmäktige ska stoppas. Detta har lett till att den danska statsministern Mette Frederiksen desperat förklarat att hennes trupper, i händelse av aggression, kommer att svara med omedelbar eld.
Absurt, vi skulle vara i krig med amerikanerna, säger Rasmus Jarlov, ordförande för danska Folketingets försvarsutskott. ”Man kan inte bara attackera andra länder och ta över deras territorium och sedan tro att saker och ting kommer att fortsätta som vanligt”. Det är bara att öppna sinnena och inse vad alla koloniserade folk gått igenom hitintills. Eller varför inte fråga palestinierna vad som hänt med deras berövade territorier? Det ligger ju i kolonialismens och imperialismens natur.
Stödet till Danmark från Macron, Starmer och Merz – Frankrikes, Storbritanniens och Tysklands ledare – visar ändå mest maktlöshet. Ingen av dem är beredd att militärt konfrontera Washington, hur mycket de än talar om ”europeisk självständighet”.
Frågan är alltså inte längre Trump själv, utan den imperiala logik han bär på och som systemet tillåter. USA:s agerande i Arktis och Latinamerika – även Rysslands i Ukraina – speglar samma utveckling: en värld där suveränitet inte längre är en rättighet, utan en resurs i maktbalansen.
Grönland är inte längre bara en vit tom fläck på kartan. Det är en spegel av vår tid – där isen smälter, och med den också den internationella rättsordningen. Lärdomen blir tydlig: kapitalismen kan inte existera utan expansion. När den smältande isen i norr blottlägger nya territorier och nya resurser, demonstreras också imperialismens nakna väsen. Det är inte bara glaciärerna som smälter. Det är själva efterkrigstidens världsordning som rinner bort.