Varför demonstrerar inte vänstern mot diktaturen i Iran, har varit ett tema i borgerlig media under de senaste veckorna. Men i själva verket genomförs återkommande protester mot den islamistiska diktaturen som samtidigt riktas mot västimperialismen och den rojalistiska kampanjen för monarkins återkomst i gestalt av den 1979 störtade shahens kronprins. ”Vi vill varken ha mullor eller clownprins”, löd budskapet från en av demonstrationerna.
Clownprins istället för kronprins var talaren Nader Sanis träffande karaktärisering av det forna shahstyrets s k tronföljare.
Inrikes | Mehrnosh Shafiee
Lördagen den 17 januari 2026 arrangerade Shora, tillsammans med andra frihetssträvande krafter, vänster- och kommunistiska krafter, en demonstration på mynttorget i Stockholm.
Demonstrationen genomfördes till stöd för det landsomfattande upproret 2026 och i protest mot dödandet av tusentals människor samt de omfattande gripandena av demonstranter i Iran. Ett av målen var även att uppmärksamma den breda allmänheten på situationen i Iran. Flera talare deltog i manifestationen. I samband med utdelning av flygblad väcktes intresse bland förbipasserande, och många stannade till, visade sitt stöd eller ställde frågor.
Talens innehåll, liksom banderoller, plakat och slagord, lyfte fram följande krav och ställningstaganden som:
Stöd till de pågående kamperna i Iran!
Fördöm massmordet och omfattande gripanden av demonstranter!
Nej till den kriminella islamiska republiken Iran!
Nej till kapitalistiska alternativ – från Trump och Netanyahu till fascistiska, reaktionära monarkistiska krafter och andra delar av kapitalismen!
Stöd till arbetarnas och de förtrycktas kamp för frihet och social rättvisa!
Under demonstrationen framförde Roya Sadeghi sånger tillsammans med deltagarna, vilket skapade ett starkt uttryck för solidaritet och gemenskap i en svår tid. Demonstrationens budskap var tydligt: kapitalism, imperialism, olika fraktioner inom den islamiska republiken samt andra reaktionära krafter bidrar inte till att minska folkets lidande, utan fördjupar det. Det är arbetarnas och de förtryckta massornas kamp i Iran – under arbetarklassens ledning och genom att arbetarklassen tar den politiska makten – som kan inge hopp om att sätta stopp för mänskligt lidande. Dessa kamper stöder vi fullt ut.
Inspelat från demon:
تظاهرات شنبه ۱۷ ژانویه در حمایت از خیزشِ دی ۱۴۰۴، بخش دوم و پایانی
Varken kungar eller stormakter
Återigen skakas den islamistiska diktaturen i Iran av ett folkligt uppror.
Återigen svarar regimen på det enda sätt den förmår: genom massivt våld. Och eftersom upproret mot prästväldet är större än någon gång innan är också våldet värre eftersom upproret hotar regimen. Den har inte någon lösning på de enorma problem som ligger bakom.
Den massiva arbetslösheten.
Den rusande inflationen.
Fattigdomen som drabbar allt fler.
Energikrisen som lamslår samhället.
Bristen på mat.
De åtgärder regimen försökt, förutom det nakna våldet, har främst handlat om att lugna bazaren, småhandlarna som länge varit regimens sociala bas. Problemen för de stora grupperna av arbetare, bönder, städernas fattiga, en medelklass som ser sitt liv slås i spillror finns kvar. De blir inte mätta av bly.
Bakom allt detta ligger decennier av korruption, vanskötsel och att de härskande i Iran, liksom överallt annars, genom systemet, systematiskt gynnat sig själva och kunnat fortsätta att leva gott när folket lider.
Det folkliga motståndet mot förtrycket i Iran har pågått i generationer. Och långt innan det nuvarande väldet upprättades. Khomeinis diktatur avlöste, med bara en kort paus, den tidigare shahdiktaturen. Den som installerades 1953 med hjälp av CIA och brittiska MI6. En marionettregim för oljebolagen där den fruktade säkerhetstjänsten SAVAK stöttad av Frankrike, Israel och USA bekämpade oppositionen med terror, tortyr och mord.
Om regimen i Teheran ett tag efter revolutionen 1979 kunde luta sig mot upproret mot shahen och hans herrar i väst, är den idag mer isolerad än någonsin.
Ett gammalt talesätt är att man kan göra vad som helst med bajonetter utom att sitta på dem. Alltså att det inte räcker med våld för att upprätthålla en regim utan att det behövs ett visst mått av legitimitet. Jag tror inte det stämmer riktigt. Utan den stora maktapparaten och dess våldskapital skulle regimen i Iran inte kunna sitta kvar en dag. Med tillräckligt hänsynslöst våld och ett stort maskineri för övervakning och korruption går det att skapa en rädsla i samhället som det går att sitta på under lång tid.
Vägen mot att störta den blodiga diktaturen i Iran är inte rak och enkel. Det vet de flesta här bättre än jag. Och som i alla viktiga strider är det inte bara de omedelbara fienderna man behöver passa sig för. Det går inte att lita på alla som säger sig vara vänner.
För när det iranska folket blöder försöker samma krafter som låg bakom det hatade shahväldet nu framstå som deras vänner. När Trump hotar att bomba Iran och Netanyahu fördömer massmord samtidigt som han själv fortsätter sitt eget folkmord, då gör de bödlarna i Teheran en tjänst. Inget är mer välkommet för mullorna och militären än att kunna utmåla alla som rest sig mot diktaturen och missförhållanden som ”utländska agenter”.
Och alla erfarenheter, från Andra Världskriget till Gaza, säger att när ett land bombas så hatar befolkningen inte sin egen regering oavsett vad de gjort utan, helt rimligt, dem som bombar. Det kommer bara att svetsa samman våldsapparaten och splittra de folkliga krafterna.
Att en och annan förvirrad person i vår del av världen går i regimens spår och inbillar sig att det är ”antiimperialism” att stötta mördarregimen i Teheran eftersom den säger sig vara mot USA och Israel är bara pinsamt.
Igår blev jag uppringd av en iransk bekant här i stan som var upprörd över att jag skulle tala här och att jag skrivit att räddningen för det iranska folket varken fanns hos mullor eller kungar.
Han är metallarbetare och inte monarkist men menade att Reza Pahlavi är den enda enande kraften och bara han kan leda en övergång till demokrati. Det finns inget tredje alternativ. Antingen är man för Pahlavi eller mullorna och fortsatt mördande.
Jag ska erkänna att jag blev honom svaret skyldig när han frågade vilken annan ledning jag såg i dagens Iran.
Men jag tror ändå att han har fel.
Det är inte konstigt i dagens läge när alla försök till förändring möts med maskingevär att man hoppas på någon som kan skydda från detta våld. Men det är ett desperat önsketänkande att hoppas på att någon monark ska göra det.
Min bekant blev mig också svaret skyldig när jag frågade hur Pahlavi skulle förhindra fortsatt mördande. Hur skulle han kunna skydda folket från kulsprutor och stridsvagnar och få mullorna att släppa makten? De lär inte frivilligt lägga ner vapnen för att en självutnämnd kung i Kalifornien ber dem om det. I höstas kunde den israeliska dagstidningen Haaretz avslöja en storskalig israelisk kampanj på nätet för att lyfta fram Pahlavi som galjonsfigur för oppositionen. Komplett med fakekonton, AI-filmer och allt annat vi vant oss vid. Syftet var givetvis att få honom att spela samma marionettroll i Teheran som hans far gjort. Därför skulle i alla fall jag vara försiktig med att säga något om stödet för monarki.
Lika desperata är de som hoppas på hjälp utifrån, från Israel eller USA, för att bli av med regimen. Men stormakterna har aldrig arbetare och bönders behov på sin dagordning. Vi känner resultatet av sådana ingripanden i Afghanistan och Irak.
Nej, varken kungar eller stormakter är våra vänner. Vi kan inte hoppas att någon frälsare, Messias, dold imam eller twitttrande president ska stiga fram och rädda oss.
De enda som kan lösa det iranska folkets problem är det iranska folket. Demokrati, frihet och rättvisa kan bara vinnas genom självorganisering. Antagligen är mycket av erfarenheterna från 1979 försvunna i Iran idag men det var ju när arbetarklassen reste sig i strejker och genom shora-rörelsen – råd av arbetare och bönder som började ta kontrollen på arbetsplatserna – som det slutgiltiga slaget mot shahdiktaturen utdelades. En sådan rörelse kommer aldrig att få stöd från kungar eller presidenter utomlands.
Ser jag något sådant idag? Ärligt talat Nej.
Motståndets svaghet är bristen på organisering, en mycket svår uppgift, direkt livsfarlig, under en diktatur som den i Iran.
Men arabiska våren visade ännu en gång på svårigheterna för uppror som inte bärs upp av folkliga organisationer. Visst, alla sådana växer i kampen, ibland explosionsartat, men oftast behövs också att de erfarenheter och det gemensamma självförtroende som växer ur all kamp samlas och får en form, en organisering.
Motståndaren, makten är alltid organiserad och när det gäller stater, också beväpnad. Avsaknaden av organisering är den viktigaste orsaken till att de som representerar den gamla shahdiktaturen nu kan posera som folkets vänner.
Jag har aldrig varit i närheten av ett sådant förtryck som det som råder i Iran och den rädsla sådant kan skapa. Men jag tror att rädslans mekanismer i grunden är rätt lika, även om det man är rädd för bara är att förlora sitt jobb på en svensk fabrik och inte sitt liv på en gata i Teheran.
I rädslan finns förtryckarnas verkliga makt och den fungerar så länge rädslan förblir privat. När den blir gemensam, kollektiviseras, när vi ser att vi är många som är rädda för samma sak, då kan den omvandlas till mod och handling.
Och det är när vi organiserar oss som ser vi att vi inte är ensamma. Att det är vi som är många och de som är få. Därför är organisering det alla despoter fruktar mest av allt. Och dit finns det inga genvägar, vare sig för oss här eller i Iran. Ingen annan kommer att göra det åt oss. Inga kungar, presidenter eller politiker. Det är bara vi själva som kan göra det tillsammans.
Men om Irans arbetare och fattiga inte kan vänta sig något stöd från de rika och mäktiga i världen har de all rätt att vänta sig ett annat stöd: internationell solidaritet från andra arbetare och fattiga.
Solidaritet är inte välgörenhet. Inget som välbeställda och trygga visar av godhet och omsorg om de stackare som har det sämre. Nej, det är vårt viktigaste vapen. Insikten att det som skadar dig också skadar mig. Dåliga arbetsvillkor på en arbetsplats eller i ett land förskjuter normen på alla arbetsplatser och i hela världen. Och tvärtom: en diktatur som faller gör det lite lättare för alla.
Därför är det nödvändigt för oss som kan att ge allt stöd till kampen i Iran. Inte bara vartannat år när människor desperat går ut och möter regimens våld. Utan framför allt att ge stöd till det långsiktiga organiserandet underifrån, inte minst på arbetsplatserna.
Till fackliga och demokratiska rörelser. Till stöd för fängslade aktivister. Till försvar för asylrätten för dem som tvingas i exil. Allt som gör att arbetare, bönder, fattiga, kvinnor, minoriteter och alla andra som gör motstånd mot diktaturen kan organisera sig gemensamt.
Det är vi skyldiga dem som idag lever under terrorn i Iran. Det är vi också skyldiga oss själva.