Churchill och de brittiska borgarna stödde fascismen under hela 1930-talet, men när det uppstod motstridiga maktambitioner – då blev etablissemanget i Storbritannien plötsligt anti-fascister.
Och kommunister ville lägga klasskampen på is.
Varför?
Idag publicerar Internationalen del 2 av Patrik Olofssons granskning.
Fokus|Patrik Olofsson
Till del 1 av artikeln om vänstern och militarismen
1. Det brittiska kommunistpartiet (CPGB)
Perioden mellan första och andra världskriget brukar kallas ”mellankrigstiden”, bestående av ett glatt 20-tal och ett dystert 30-tal.
Men perioden var belamrad med militära konflikter, eller som Lenin påpekade: Under kapitalismen har vi aldrig fred. Möjligen vapenvila, men aldrig fred.
Några av de större konflikterna var: Grekisk–turkiska kriget (1919-1922), Japans invasion av Manchuriet (1931), Abessinienkriget – Italiens invasion av Etiopien 1935-1936 och Andra kinesisk-japanska kriget 1937, för att nämna några av de största konflikterna.
Under samma period hade vi också inbördeskrig i bl a Ryssland, Kina och Spanien.
Det brittiska kommunistpartiet hade det hektiskt. Man hade en i grunden anti-fascistisk hållning, som i mångt och mycket var en kvarleva från folkfrontspolitikens republikanska sida.
Ju närmare kriget började komma desto intensivare blev kraven på nedrustning, för att senare stödja Molotov-Rippentrop-pakten och när Polen anfölls var Tyskland den aggressiva, medan Sovjet bara var i östra Polen och ”delade ut bröd till fattiga bönder”.
När Storbritannien sedan förklarade krig mot Tyskland var brittiska kommunistpartiet helt med på noterna:
”Kriget är här. Det är ett krig som KAN och MÅSTE vinnas. Och det brittiska folket kan vinna det. Fascismen och dess vänner överallt har fört detta krig över oss.”
Ur brittiska kommunistpartiets dagstidning Daily Worker, dagen efter att Storbritannien förklarat Tyskland krig 3 september 1939
Det dröjde bara några veckor innan kursen ändrade i ett lappkast. Nu var man helt emot kriget. Kanske inte p g a någon ny analys av läget, utan för att Sovjet fortfarande efterlevde Molotov-Ribbentrop-pakten (i ett halvår till) och ansåg att det inte låg i deras intresse med ett angrepp på Tyskland.
Så brittiska kommunistpartiet fick kontraorder, och bytte följaktligen fot.
”Att detta krig fortsätter ligger inte i Storbritanniens, Frankrikes eller Tysklands folks intresse. Avsluta detta krig innan det har förorsakat död och förstörelse över miljoner och åter miljoner människor, innan vår ungdoms blomma slaktas.”
Ur brittiska kommunistpartiets dagstidning Daily Worker, 7 oktober 1939
Så från fred till krig, och sen tillbaka till fred igen. Men det är inte slut där; man ska göra ytterligare ett lappkast. För när Tyskland anfaller Sovjet 22 juni 1941 kommer nya order från Moskva.
Nu är man återigen för kriget, och inte så lite heller. Man är helt uppslukad av tanken och kräver att Storbritannien öppnar en andra front – 3 år innan den verkliga Dagen D.
”En andra front i Europa – att attackera nu medans Hitler blir slagen i Ryssland är vägen att vinna i år”.
(CPGB affisch 1941/42)
Den politiska linjen smalnar av så allt handlar om kriget och ledstjärnan måste vara ”allt för fronten”.
Politisk kamp för mer långtgående krav avfärdades uttryckligen som en avledning från strävan efter krigsseger. Man skulle inte ägna sig åt att ”utarbeta ritningar för efterkrigstidens uppbyggnad, utan en stridspolitik för att vinna kriget i år”, insisterade Harry Pollitt, generalsekreterare i CPGB i maj 1942. Att syssla med ”drömmande planering av efterkrigstidens himlar” stämplades som ”potentiellt reaktionär distraktion” från den omedelbara uppgiften – att vinna kriget.
Det ledde också till lite pinsamma situationer då man fördömde Labour, som ofokuserade, för att alls under kriget formulera vilka reformer som borde ingå i ett efterkrigsprogram.
Man motarbetade de brittiska koloniernas frigörelse i och med att det skulle ”försvaga imperiet” och krigsinsatsen. Den frigörelsen, liksom klasskampen, var en ”fråga för framtiden”.
Mest pinsamt var nog att man började avsluta partimöten med att sjunga nationalsången, Gud bevare konungen, istället för Internationalen.
Det här ledde till en omsättning på partimedlemmar i CPGB. Det fanns naturligtvis de som attraherades av den nya retoriken, men det fanns också många som lämnade och gick med i det mer uttalat fredsinriktade Independet Labour Party.
Den viktigaste frågan, när nu perspektivet var ”allt för fronten”, var att hålla produktionen uppe. Bland yngre kommunister bildades stachanovistiska (efter det sovjetiska arbetets hjälte Aleksej Stachanov) ”arbetsbrigader”, med käcka namn som Dunkirk Avengers, och kunde sättas i för att förstärka krigsindustrin, skördearbete eller var helst det behövdes.
Partiet överlag uppmuntrade medlemmarna att ta jobb i krigsindustrin, gruvor, stålverk och liknande för att hålla produktionen uppe.
”Han är beroende av att du får fram mer kol för den andra fronten”. Ökad produktion var en form av antifascism, enligt CPGB. Inom kolindustrin var det hundratals strejker under krigsåren 1939-45. Detta trots att strejker var formellt förbjudna och att CPGB, Labour och det fackliga etablissemanget motarbetade dem.
Den benhårda logiken i ”Allt för fronten” innebar att man också försökte motverka strejker, maskningsaktioner och andra stridsåtgärder från arbetarna.
Under krig måste klasskampen ta paus:
”Undvikbar frånvaro, lockouter eller strejker skadar inte särintressen. De är dolkar stuckna i ryggen på män av vår egen klass i Europa, på arbetarna och soldaterna i Sovjetunionen, på folket i Storbritannien, som är beroende av oss för vapen och värme.”
”Strejker rubbar produktionen och splittrar arbetarklassen. Strejker skadar inte direkt arbetsgivarna, men de kan i slutändan ge resultat som är en allvarlig fara för allt som arbetarrörelsen kämpar för.”
”En kamp för en enad nationell front innebär stöd för Churchills regering och alla åtgärder för en gemensam seger.”
Harry Pollitt, generalsekreterare i CPGB, 1942.
Kommunistpartiets motarbetande av strejker satte partiet i kollisionskurs med många arbetargrupper. På vissa ställen, som t ex hamnarna, blev kommunister uteslutna från de lokala fackföreningarna för strejkbryteri.
Den nationalistiska omsvängningen hos CPGB gjorde att många arbetare ställde sig frågan; vad är skillnad mellan Tories, Labour och kommunistpartiet? Och ju längre kriget led så blev svaret kort och gott; ingen alls!
Totalt uppskattar man att det genomfördes runt 2 000 strejker under krigsåren. Så klasskampen tog aldrig paus, hur mycket CPGB än ville.
Den stora skiljelinjen mellan trotskister och kommunistpartiet var att se kriget ur ett klassperspektiv och för trotskisterna var det fullt naturligt att stödja den klasskamp som pågick. För det fick man utstå glåpord som att man var ”femtekolonnare”, ”objektivt fascister”, ”spela Hitler i händerna” och annan gammal stalinistisk smörja som man hört i alla tider.
Andra världskriget var inte i första hand en abstrakt kamp mellan ”demokrati” och ”diktatur” (motsättningen ligger inte i de olika politiska systemen). Det var en imperialistisk kraftmätning och i mångt och mycket en fortsättning på första världskriget.
Churchill och de brittiska borgarna stödde fascismen under hela 1930-talet, så länge den undertryckte arbetarna. Brittiska banker var med och finansierade Hitlers maktövertagande. Man var såta vänner så länge Hitler hade blicken österut och lät de gamla imperierna behålla sina kolonier, men när det uppstod motstridiga maktambitioner – då blev etablissemanget i Storbritannien plötsligt anti-fascister.
För trotskisterna var kampen mot Hitler bara en fortsättning på kampen mot fascisterna och imperialisterna på hemmaplan. Och strejkrörelsen på hemmaplan radikaliserade armén. När det kommer till kritan måste man fråga sig vad man slåss för.
Armén består av arbetarklass och angrepp på arbetarklassen på hemmaplan demoraliserar stridsmoralen. Ett exempel är brittiska 8:e armén som protesterade mot att strejkrätten undertrycktes.
”Rätten att strejka är en del av de friheter vi slåss för”. Den brittiska 8:e armén var ca 200 000 soldater som bl a var stationerad i nordafrika och var med och landsteg i Mussolinis Italien.
Rimligtvis är det ju så att ju mer frihet du har och ju fler rättigheter du har – desto mer har man att kämpa för.
På de områden de allierade erövrade i Italien lyfte man partiförbudet för italienska kommunistpartiet och socialistpartiet, samt att fria fackföreningar tilläts med tillhörande fri strejkrätt. Så var det inte i alla områdena de allierade erövrade och kanske radikaliseringen av de brittiska soldaterna spelade roll; man behövde visa soldaterna att man åtminstone formellt stod för vissa principer som var värda att kämpa för.
I Frankrike lämnade de allierade över den politiska makten till högerpolitikern och brigadgeneralen Charles de Gaulle.
Den här politiken; att bejaka klasskampen i samhället och armén och försöka omvandla kriget till ett ”klasskrig” är den enda rimliga hållningen när världskriget var i full färd.
Tidigare under 30-talet, före världskriget, hade de brittiska trotskisterna en mer traditionell anti-militaristisk politik:
* Mot alla rustningar
* Förstatligande av försvarsindustrin
* Arbetarmilis istället för stående armé
* Mot alla undantagslagar
* Solidaritet med alla koloniala uppror
Precis som första världskriget avslutades tack vare den Ryska revolutionen (1917) och den Tyska revolutionen (1918), så var den naturliga slutsatsen att andra världskriget bara kunde avslutas eller förkortas genom revolutionär kamp.
Tyvärr var de trotskistiska styrkorna i Storbritannien för små för att kunna påverka händelseutvecklingen i någon större omfattning. Istället var Churchills hejarklack CPGB, med sin patriotiska krigspolitik, den dominerande kraften till vänster om Labour.
I vilket fall som helst tjänar de brittiska kommunisterna som ett varnande exempel på hur logiken ser ut när man hamnar i tankefiguren ”allt för fronten”.
Man slutar som strejkbrytare och knähund åt imperialismen.
2. Svenska kommunister och patriotismen
SKP med svensk och röd fana (1940-tal)
SKP förde inte fram något så djärvt som ”en andra front”. Men man strävade istället efter en ”ansvarsfull antifascistisk återhållsamhet”.
Kommunistpartiet antog i maj 1941 en deklaration i riksdagen där man betonade värnet av Sveriges frihet och nationella oberoende; ”att landets alla resurser används för att försvara den nationella självbestämmanderätten och folkets frihet” – ett tydligt steg bort från tidigare antimilitaristiska linje som hade präglat debatten om krig och försvar.
Den här politiken fick återverkningar på alla områden:
”Kommunistiska fackföreningsledare uppmanade till samarbete med arbetsgivare i viktiga branscher, och begränsade konfrontationer som kunde hota Sveriges beredskap.”
(Yvonne Hirdman, Svenska kommunistpartiet och andra världskriget)
Eller som partiordförande Sven Linderot skrev 1943:
”Så länge kriget fortsätter är det nödvändigt för arbetarklassen att samordna sina strävanden med alla övriga grupper och skikt bland folket, även de borgerliga, som vill försvara den nationella oavhängigheten och bevara freden.
Såvida vi menar allvar med vår politik i fråga om den nationella frihetens och oavhängighetens bevarande, måste vi också dra konsekvenserna härav för den fackliga politikens vidkommande. I den situation som skapats av krigsförhållandena måste arbetarklassen iakttaga en viss återhållsamhet i fråga om sina ekonomiska krav. Vad som bör diskuteras med Landsorganisationens ledning är således inte frågan om kompromissernas nödvändighet, utan hur långt denna återhållsamhet i nuvarande situation bör gå. Redan i vårt dokument från novemberplenum har denna mening framförts, men vi har inte i någon större utsträckning praktiserat vad som där uttrycktes. Vi bör― anser jag vända oss till Landsorganisationens ledning för att söka uppnå kontakt med denna på en saklig grundval.”
(Sven Linderot, tal 1943)
Troligtvis utmynnade inte denna strävan efter ”enhetsfront” mellan partiledningen och LO-ledningen i någon konkret överenskommelse. Men det signalerade tydligt att SKP var inne på linje om facklig återhållsamhet till förmån för det nationella försvaret.
Och vidare:
”De som i dag ställer den direkta kampen för det socialistiska målet före den nationella frihetskampens krigsmål gagnar, om också mot sin vilja, de folkfientliga krafterna. De som för den nationella frihetens tal på tungan men genom kamp mot arbetarklassen och dess frihetsrörelse splittrar den nationella frihetens krafter begår en förbrytelse mot den nationella frihetens sak. Om vi så förstår att rätt ställa krigsmål och fredsmål så skapas därmed betingelserna för avgörande segrar över fascismen, avgörande segrar för demokratin och folkfriheten.”
Det socialistiska målet står i motsättning till ”demokratin och folkfriheten”? Och de som säger något annat är en folkfiender; en ”folkfientlig kraft”.
SKP:s patriotiska glidning var aldrig så spektakulär som brittiska kommunistpartiets, men den fanns där.
Det var ingen lätt period att navigera i politiskt och det är naturligtvis ingen större bedrift att kritisera den förda politiken i efterhand.
”Historien lär oss att människor sällan lär sig av historien.” (Hegel)
Men vi kan väl försöka.