Närmare än så här kom jag aldrig att bli soldat. Det var 1958, när min far var på permission från en repmånad. De vuxna tyckte av någon anledning att det var muntert med mig – sju år gammal, iklädd hans uniform. Själv hade jag ingen aning om att en av mänsklighetens värsta katastrofer hade avslutats bara tretton år tidigare. Tio år efter att bilden togs var det min tur att mönstra. Inte för att jag ville, utan för att det var min förbannade plikt.

Krönika|Gay Glans

Det var andra dagen av två på regementet. Första dagen hade vår fysiska status testats. Som aktiv friidrottare presterade jag utmärkta resultat och passerade gällande rekord på testcykeln.

En hög röst skar genom salen:

–  102, hit.

Som första åtgärd hade vi fått en skylt med ett nummer att hänga runt halsen. Ett nummer som ersatte våra namn.

102, visst fan, det är ju jag, hann jag tänka innan uppmaningen upprepades:

– Är nummer 102 här?

– Eehh, ja, …!

– Hit!

– Efter ett par minuters promenad nådde vi ett väntrum.
– Sitt. Du blir kallad.
– Med mitt namn eller nummer?
Han svarade inte.

En halvtimme gick. Inget hände. Ytterligare en halvtimme följde, då jag mest fingrade på nummerskylten runt halsen. Först ytterligare en timme senare öppnades en dörr:

– 102, stig in.

Bakom ett skrivbord satt en grönklädd man. Han låtsades studera ett A4-ark. Han såg upp från arket utan att le.

Han har nog sett många krigsfilmer, hann jag tänka och log för mig själv.

– Stämmer det att nr 102 cyklade i 27 minuter med X antal kilos motstånd? (1)

–  Eeeeh… ja?

Han studerade mig från topp till tå. Som jag uppfattade också i skrevet. Om jag varit tjej hade jag nog blivit förbannad.

–      Utgå, sa han.

– Va? sa jag förvånat.

– 102 kan utgå.

–  Väntade jag i två timmar för det här?

Han skrek inte, men han höjde rösten:  

– Nummer 102 kan utgå.

Väl tillbaka till samlingen satte jag mig omtumlad på bänken märkt 102. Hur fan skall det här gå,tänkte jag och kände hur mina händer vibrerade.

– Ni har en kvart på er, sa den uniformsklädde mannen.

Löjlig typ, tänkte jag, och sa högt:

–  Det fixar inte jag.

Alla såg på mig.

–  102 gör som sagt.

–      Nej.

– Vad?

– I skolan lärde jag mig att inte döda, och så visar du en film där det ser ut att vara jävligt skoj att döda. Förklara det innan jag gör testet.

En grönklädd man ställde sig intill mig och sa åt mig att följa honom. Ett par minuter senare möttes jag av en psykolog. Han hälsade mig välkommen med mitt namn. Inte 102.

– Jag har förstått att du störde samlingen.

–      Gör du?

–      Kan du förklara varför?

– Han var en idiot, svarade jag. Varför är jag här?

– Okej, sa han. Då går vi rakt på sak. På vilket sätt tror du att du bäst kan försvara vårt land?  

– Eeeeh … det är inte det jag tänker på just nu.

– Kanske inte, men jag vill ändå att du svarar.

– Du, om det blir krig sticker jag till en öde ö i stilla havet.

Ett naivt svar, helt klart, men jag fortsatte mitt spel för att framstå som olämplig som soldat.   

– Men det förstår du väl är omöjligt?

– Varför det? Jag vill inte kriga?

Han förstod inte att jag drev med honom. Bra, tänkte jag.  

– Nu är det inte så det går till, sa han efter att han hade gjort en anteckning i sitt block. Du nämnde tidigare att du tänker på något helt annat. På vad?

I stället för att svara direkt såg jag ut genom fönstret och strök mig över hakan. Psykologen granskade mig.

– Fan, jag glömde att raka mig i morse. Det var jävligt stökigt. Killarna glodde mig i skrevet hela jävla tiden.

Innan han svarade mig gjorde han ytterligare en anteckning i sitt block.

– Var vänlig och svara på frågan?

– Inte fan vet jag, sa jag med spelad osäkerhet.

– Fortsätt.

–  Ja, kanske ändå att du kan förklara för mig.

–       Om du berättar vad som trycker dig gör jag ett försök.

–       Jo, det pirrade så konstigt i kroppen när jag sov tillsammans med så många killar i natt.

Eureka!!!

Fler psykologer kopplades in. Deras frågor var likartade, mina svar ytterst svävande.

Ett år senare kom den efterlängtade frisedeln med posten.

Min dåvarande flickvän bjöd, mig ovetandes, våra vänner till fest.
– Så jävla dumma, sa jag och höjde leende det tredje – eller om det var det fjärde glaset mot taket – Skål!!

Så närmare soldatuniformen än den där dagen i slutet av 50-talet kom jag aldrig. När min far lät mig göra honnör inför fiktiva officerare, utan att jag anade vad krig var för något.

Fotnot. Antal kg antecknade jag inte i min dagbok.

Bilden: Gay Glans 7 år. Fotograf Stig Brixne