▶ Nej till kanonbåtsdiplomati
▶ Varken Khamenei eller Pahlavi
▶ Stöd Irans folkliga krafter!
Ledare|Vecka 8
”Jag tror inte att de vill ta konsekvenserna av att inte sluta ett avtal”, så föll Donald Trumps ord inför de förhandlingar mellan USA och Iran – med Oman som mellanhand – vilka under veckan inletts i Geneve. På agendan finns inte heller enbart Irans kärnenergiprogram utan USA inbegriper även landets robotarsenaler och stöd till krafter som Hamas, Hezbollah, Huthis i Jemen och miliser i Irak. Trumps administration kräver helt enkelt att styret i Teheran böjer sig för USA:s diktat, för annars väntar sannolikt militära attacker och ett scenario där USA tydligt strävar efter ett ”regimskifte” i Iran.
USA har, för att få sin vilja igenom, koncentrerat en ansenlig militär styrka runt Iran. Här finns redan hangarfartyget USS Abraham Lincoln och världens största krigsfartyg, USS Gerald Ford, är på väg, därtill en mängd andra fartyg samt stridsflyg. Dessutom militär trupp, främst på USA:s baser i Qatar med runt 10 000 soldater. Det USA sysslar med är kanonbåtsdiplomati, att med en överlägsen och hotande slagkraft tvinga en svagare opponent ner på knä. Begreppet myntades i början av 1840-talet när Storbritannien tvingade Kina att öppna sig för opiumimport. USA självt har under historiens lopp – främst mot Latinamerika – frekvent använt sig av denna metod. Förutom det bör de sanktioner med vilka USA under flera decennier utövat tryck mot Irans ekonomi nämnas, åtgärder som under de senaste månaderna trappats upp med syftet att ytterligare lägga hinder i vägen för Irans livsviktiga oljeexport. Irans befolkning har drabbats speciellt hårt genom att restriktioner mot landets import försämrat livsmedelsförsörjningen och tillgången på avgörande mediciner, som mot cancersjukdomar.
Om USA ska få Irans styre på fall krävs dock något mycket mer än de militära attacker man utsatte landet för förra sommaren. Vi kan i så fall räkna med ett ihållande bombardemang under flera veckor, kompletterat med intervenerande specialstyrkor och kanske en mer regelrätt markinvasion, liknande USA:s två stora krig mot Irak.
Med ett regimskifte hoppas USA få kontroll över Irans enorma fossila tillgångar. Ett regimskifte vore också liktydigt med en betydande framgång för västimperialismen; mot bakgrund av Irans nära koppling till det andra imperialistiska blocket under ledning av Kina. Det har förstärkts av att Iran, Kina och Ryssland under senare år allt mer samövat militärt och Rysslands mest avancerade drönare i kriget mot Ukraina kommer från Iran. Assads fall i Syrien var ett betydande bakslag för Kinablocket och om man även förlorar Iran ritas Mellersta österns karta om till västimperialismen/Israels fördel.
Som alternativ till dagens styre i Teheran backar USA – och Israel – upp Reza Pahlavi, son till den diktatoriske shah som störtades i och med den islamistiska revolutionen 1979. Sonen har inte heller på något avgörande sätt tagit avstånd från sin fars terrorregemente, agiterar hårt för en amerikansk militär invasion och är nära förtrogen med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. Han har också goda förbindelser med flera europeiska högerpopulistiska/fascistiska partier, vilka ser Pahlavi som en allierad i deras kamp mot islam.
Men det iranska folket vet att Iran inte omstöptes till ett terrorvälde först 1979 utan redan 1953. Efter att parlamentet genomdrivit en nationalisering av det brittiskt ägda Anglo-Iranian Oil Company beslutade regeringarna i USA och Storbritannien att störta premiärminister Mohammed Mossadeqhs regering. Planen genomfördes med hjälp av militären och inhemska gangstergrupper och Mohammad Reza Pahlavi sattes in som kung. USA fick i honom en lydig lakej på ”påfågelstronen” och utländska bolag delade snabbt upp oljan. Amnesty International sammanfattade situationen 1976 med att notera att Iran hade ”världens högsta antal dödsstraff, inget rättssystem med civila domstolar och en sådan omfattande tortyr att det inte går att föreställa sig”.
Sedan slutet av december förra året har Iran skakats av omfattande sociala protester. Dessa verkar för tillfället ha mojnat något, efter att regimen med hänsynslös brutalitet slagit ner dem – med tusentals, kanske tiotusentals, dödsoffer som följd. Men Ali Khamenei och hans anhang av mullor sitter inte säkert vid makten utan proteststormarna har en tendens att infinna sig med allt tätare intervall.
Vi säger: Varken Trump, Pahlavi eller Khamenei! och Allt stöd till Irans folkliga krafter!
Bilden: Världens största hangarfartyg, USS Gerald Ford, har skickats från Karibien till Iran.