Den omedelbara krisen för public service handlar om att SVT ensamma ska betala för att hålla marknätet igång, efter att alla privata TV-kanaler dragit sig ur. Det är en total kostnad på 374 miljoner kronor. Följaktligen ligger nu ett sparpaket på SVT om 355 miljoner som ska verkställas i år. På lite längre sikt innebär ju Jimmy Åkessons aversion mot public service, att han ser det ”som politiska motståndare – det är en vänsterliberal smedja”, naturligtvis en existentiell risk för public service om Tidö får fyra år till.
Kultur|Patrik Olofsson
Att Tidö-partierna inte är de största anhängarna av public service är ingen nyhet. Men problemet är att svenskarnas förtroende för public service är relativt högt. Svenskarnas förtroende för SVT ligger på 62% jämfört med t ex TV4 som ligger på 36%. Så det är en politisk uppförsbacke för Tidö att direkt attackera public service, utan man måste gå omvägar genom att undergräva finansiering. Lite som man alltid gör; försämra någon populär offentligt finansierad verksamhet tills den blir så dålig att ingen kommer sakna den när man helt plockar bort den.
Före 2007 användes bara det analoga marknätet. Därefter kom det digitala marknätet som krävde box eller en ny TV med inbyggd mottagare för digitala sändningar. Public service, samt privata TV4 t o m TV9 använde marknätet under många år. Marknätet var gratis för tittaren och alla med antenn kunde få in dem. TV4 var de sista av de privata som hoppade av förra året.
TV4 och de övriga kommersiella kanalerna distribuerar sig i huvudsak genom kabel, satellit och streaming. Och egentligen är inte marknätet särskilt viktigt för public service heller. Ungefär 4% av tittarna konsumerar tv via marknätet. Och den siffran kommer att sjunka ju längre tiden går.
Däremot är räckvidden fenomenal. 99,8% av landets hushåll skulle kunna ta emot utsändningar från marknätet om allt annat fallerat; om kablar rivs av, servrar hackas och satellitsignaler störs ut. Marknätet med sina nästan 500 sändare runt om i landet är väldigt svårt att störa ut mer än väldigt lokalt. Och det är väl ur det perspektivet man främst ska se marknätet; att det finns en back-up att sprida TV-sändningar om andra vägar slutar fungera.
Marknätet – en del av beredskapen
Det är främst MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) som ser marknätet som en kritisk infrastruktur som är viktig att behålla. Man vill ha kvar det som en kanal gör samhällsinformation – särskilt nyheter, varningar och krisinformation och för MSB är det en del av den nationella beredskapsplaneringen för krissituationer som stormar, elavbrott, eller andra störningar. Då kanske det inte är orimligt att MSB eller försvaret bekostar marknätet, istället för public service?
Ett annat sätt att utarma public service på sikt, förutom marknätskostnaden, är att strypa anslagen i den längre planeringen. 2026 ökar anslagen med 3%. 2027-2030 ökar anslagen med 2%. 2031-2033 ökar anslagen med 1%. Syftet med den här avtrappande tilldelningen är att inflationen ska börja äta upp verksamheten inifrån.
Ytterligare sätt att pressa public service är att utöka uppdraget för samma pengar. Under mandatperioden har uppdraget växt till att gälla alla plattformar: tv, radio, webb, play-tjänster och sociala medier. Man har större krav på sig att nå ut på alla plattformar vid kris, höjd beredskap eller krig. Särskilt att mer samhällsinformation kommer ut på de nationella minoritetsspråk; samiska, meänkieli, finska, romani chib, jiddisch, samt mer information ”på lätt svenska”. Det här är naturligtvis bra, men det kräver också att regeringen tillför motsvarande resurser.
Fria Tider – en del av public service?
På lite längre sikt har ju Tidö fler planer. Moderaterna har ju traditionellt mest värnat de kommersiella aktörerna. De privata Tidningsutgivarna har ju länge varit irriterade på att public service producerat mycket text på webb. Gratis dessutom, vilket gjort det svårare för dem att dra till sig läsare och lägga nyhetstexter bakom betalväggar m m.
En stående kritik från de kommersiella kanalerna har ju också varit att public service också har ett nöjes- och dramautbud som gjort det tufft för det kommersiella utbudet.
De kommersiella kanalernas mest sedda program är Bonde söker fru, Idol och Svenska Hollywoodfruar, vilka ligger på mellan 600-800 000 tittare. SVT:s mest sedda, som Melodifestivalen, På spåret, ligger på 2-2,5 miljoner tittare. Motivet till att SVT ska ha det här utbudet är att det drar publik till samhällsinformationen.
Rapport är det nyhetsprogram med flest tittare – uppåt miljonen. TV4 Nyheterna har knappt en tredjedel. En Moderat dröm vore ju om SVT skulle behöva göra sig av med format som Melodifestivalen m m till någon kommersiell aktör för att spara pengar. Sparpaketet på 355 miljoner blir tufft. Lägger man ner Mello kan man spara runt 50 miljoner. Att slippa vara värd för en final, som i Malmö 2024, sparar ytterligare 100-150 miljoner till.
Sverigedemokraterna angriper public service mer ideologiskt och politiskt. Vad man har för grundsyn på public service redogjorde man för i en riksdagsmotion före senaste valet:
”Människor som lutar åt konservatism och nationalism anser i princip samstämmigt att public service har en politisk slagsida åt vänster.”
Det ”manipulerar demokratin och den fria åsiktsbildningen.”
Sverigedemokrater lider av en svår bekräftelsebias – medier som inte bekräftar den egna personliga åsikten eller den egna agendan måste vara suspekta. Eller värre; en aktiv politisk motståndare, som Jimmy Åkesson sagt.
SD kan i princip tänka sig att ha kvar den skattebaserade public service-avgiften, och att ”det allmänna finansierar medier, men att det är en mångfald av privata utförare som står för produktion och distribution. Låt sedan skattebetalarna själva bestämma vilken eller vilka medier som den egna public service-avgiften ska gå till.”
Public service-avgiften via skattsedeln ska fungera lite som kyrkoskatten, där du själv kan styra skatten till specifika samfund om du vill. För Sverigedemokraterna innebär det här chansen för att deras närstående mediebolag som Riks, Fria Tider och Samnytt får väldigt mycket mer pengar och att dessa medier kommer in under public service-paraplyet och får en trovärdighet som de nu inte är i närheten av.
Och då blir det farligt på riktigt.
Bilden: En Moderat dröm vore ju om SVT skulle behöva göra sig av med format som Melodifestivalen m m till någon kommersiell aktör för att spara pengar. Sparpaketet på 355 miljoner blir tufft. Lägger man ner Mello kan man spara runt 50 miljoner. Att slippa vara värd för en final, som i Malmö 2024, sparar ytterligare 100-150 miljoner till.