Som tur är skrivs historien inte i sten. Vänsterns MMT-ekonomer har nog rätt: inget hindrar oss från att välja en bättre framtid där människa och natur frodas – förutom möjligen vår brist på fantasi. Och fantasin, den har vi ju.
Följ med Oscar Brandt på en resa från Liftarens guide till galaxen och talet 42 till jungfru Marias släktträd, om högern har en poäng och varför våra gränser är fantasin, arbetskraften, teknologin, råvarorna – inte antalet kronor på ett konto.
Krönika|Oskar Brandt
Douglas Adams skojade fram svaret 42 på ”meningen med livet, universum och allting” i Liftarens guide till galaxen. Fans har sedan dess letat dolda betydelser. Ibland påstås att 42 är speciellt i matematiken eller binär form. Visst, i binärt skrivs 42 som 101010, ett tilltalande mönster[1]. Och i en scen antyds att frågan var ”Vad får man om man multiplicerar sex med nio?”, vilket ju är fel i vanlig matematik (6×9=54) – men i talsystem bas 13 blir ”42” faktiskt värdet 54[2]. Andra har lekt med mystik: att siffrorna 4+2=6 (”människans tal”) och 4×2=8 (evighetens eller Guds tal). Poängen? Kanske att oavsett hur många svar vi finner uppstår nya frågor. Adams själv avfärdade allt överanalyserande: “It was a joke. It had to be a number… I chose that one” förklarade han kort[3]. Svaret 42 är alltså ironiskt meningslöst – en humoristisk påminnelse om att livet inte har några enkla svar. Vi människor får istället fortsätta ställa frågor och använda vår fantasi.
Idén om att färdas snabbare än ljuset har kittlat vår fantasi i generationer. Einstein slog fast att inget med massa kan färdas genom rummet snabbare än ljusets hastighet. Men science fiction envisas med genvägar – från hyperspace till maskhål och ”warp drive”. I universumet för sf-parodin ”Liftarens guide till galaxen” hittade verkets författare Douglas Adams på den ”Oändliga Osannolikhetsdriften”, ett sanslöst sätt att hoppa genom rymden på nolltid om oändliga osannolikhetskalkyler. Men det fanns ett snabbare skepp som drevs med ”Bistromatik”. Den bistromatiska drivkraften skulle skämtsamt vara ett ännu kraftfullare sätt att färdas på. Det snabbaste skeppet hos Douglas Adams var Bistromath, som drevs av Bistromathic Drive – en motor byggd på de absurda lagarna som styr tid, logik och sanning i en bistro. Den gick alltså på mänsklig irrationalitet och förvrängda verkligheter, inte på fysikalisk energi. Symboliskt kan man säga att skeppet drevs av dåliga nyheter, missförstånd och social kaos – den sorts negativ energi som sprider sig snabbare än ljuset.[4]. Adams två snabbaste rymdskepp trotsade fysikens lagar med humor, missförstånd och desinformation. Visste han något med sina indirekta tankar om negativ energi om dagens teoretiska exotiska materia? Troligen inte – Adams skrev satir, inte fysikavhandlingar.
I verkligheten har forskare som Miguel Alcubierre på riktigt försökt räkna på hur en “warp-motor” skulle kunna fungera – alltså en sorts bubbla i rymden som trycker ihop rumtiden framför ett rymdskepp och drar ut den bakom. Då skulle skeppet i teorin kunna surfa fram snabbare än ljuset, utan att själva skeppet bryter mot fysikens lagar. Problemet är att det skulle kräva lika mycket energi som hela solen – bara för att flytta en liten bubbla på några meter.[5]. Dessutom krävdes något ännu skummare – negativ energi – för att driva bubblan[6]. Negativ energi är inget vi vet existerar i praktiken, mer en matematisk kuriositet[6]. (Visst finns Casimir-effekten i kvantfysiken som ger pyttelite negativ energidensitet mellan plattor, men att få fram makroskopiska mängder är science fiction.) Fysikern Sabine Hossenfelder påpekar torrt att negativ energi ”inte verkar finnas” i vårt universum[7]. Så warpdrömmar förblir långt borta – även om teoretiker numera försöker hitta varianter som kanske klarar sig utan exotisk materia, fast då hittills bara för hastigheter under ljusets gräns[8].
Trots allt fortsätter vetenskapen spränga gränser – om än inte ljusets hastighetsgräns. Vi upptäcker nya fenomen som låter oss se längre och djupare. 2015 lyckades forskare för första gången mäta Einsteins svårfångade gravitationsvågor – krusningar i rumtiden från två kolliderande svarta hål 1,3 miljarder ljusår bort[9][10]. Det öppnade en helt ny era för astronomin, där vi hör universum som aldrig förr. Året 2019 fick vi den första bilden av ett svart håls skugga (i galaxen M87) – ett unikt bevis på att teorin om händelsehorisonter stämde. Och våra teleskop upptäcker ständigt nya exoplaneter. NASA:s James Webb-teleskop har hittat tecken på molekyler som koldioxid och metan i atmosfären hos en avlägsen exoplanet, kanske hintar om hypotetiska indikatorer på livsbetingelser. Listan över rymdfynd kan göras lång: från vatten på Mars till mystiska ”mörka stjärnor” långt bort. Människan är nyfiken och kreativ. Att vi inte kan åka snabbare än ljuset hindrar oss inte från att tänja kunskapens gränser.
En annan vetenskaplig milstolpe att minnas: upptäckten av syret. På 1700-talet levde kemisterna i en dimma av flogistonteorier om hur eld brann. När Carl Wilhelm Scheele och Joseph Priestley isolerade syre förändrades allt. Syreupptäckten efter försök från flera forskare förklarade plötsligt varför saker brinner och hur vi andas. Den gav oss en helt ny förståelse för kemiska reaktioner – från förbränning till cellandning[11]. Tack vare syret kunde forskare begrava flogiston och lägga grunden för modern kemi. Det kan låta självklart idag, men tänk vilken revolution att inse att luften innehåller ett livsviktigt element! Syret är 21 % av vår atmosfär och helt avgörande för liv på jorden[11]. Upptäckten av syre visar hur ett vetenskapligt genombrott kan spränga gamla föreställningar och öppna nya världar. På samma sätt är dagens nya rön (gravitationsvågor, svarta hål, exoplaneter) steg som omformar vår världsbild.
Stephen Hawking påminde oss dock om att vetgirigheten har sina risker. Han spekulerade med en glimt av oro att om vi byggde en partikelaccelerator för kraftfull – i storlek med planeten Jorden – skulle vi kunna utlösa en ”falsk vakuum”-katastrof som slukade universum[12]. Higgsfältet som ger partiklar massa är nämligen finstämt; vid energier över ~100 miljarder GeV kunde Higgsfältet teoretiskt välta över i ett lägre tillstånd och skapa en bubbla av ingenting som expanderar i ljusets hastighet och förstör allt[13]. En sådan extrem accelerator är lyckligtvis inget vi kan bygga nu – Hawking konstaterade torrt att en maskin ”större än jorden” nog inte får finansiering i dagsläget[14]. Universum tycks säkert från mänskliga labbexperiment, än så länge. Hawking’s poäng var halv-seriös: fysiken antyder möjliga domedagsscenarion, men den praktiska risken i det här fallet var än så länge minimal. Kanske är det universums sätt att säga: ”Ni små varelser, var försiktiga när ni leker med naturens innersta krafter.” Hawking varnade för att vissa partikelacceleratorer i teorin skulle kunna utlösa vakuumförfall vid absurt höga energier, men våra acceleratorer idag är alldeles för svaga. Fastän fysiker och tekniker har föreslagit att mycket avancerade civilisationer kan bygga Dyson-sfärer, lösa strukturer som innesluter och fångar hela solens energi. Men det finns inga bevis för att det går – men teknikers fantasi och innovationslusta vet ändå, på gott och ont, inga gränser.
Alla dessa vetenskapliga framsteg sker mot en fond av jordiska problem. Medan vi blickar mot stjärnorna brottas vi med politikens mer prosaiska frågor: ekonomisk ojämlikhet, klimatförändringar, sanningen och lögnen i det offentliga samtalet. Under de senaste decennierna har en högerpopulistisk våg sköljt över västvärlden. Ledare som Donald Trump i USA och Jimmie Åkesson i Sverige rider på missnöje, ofta med förenklade budskap och rena osanningar. Hur bemöter vi denna våg?
Först genom att förstå var den kom ifrån. Efter kalla krigets slut blev nyliberalismen den dominerande ideologin. Marknaden sågs som lösningen på allt. Staten drog sig tillbaka, välfärden slimmades, ”allas krig mot alla” i ekonomin normaliserades. Visst gav det initialt tillväxt, men också ökande klyftor och osäkerhet. Fast det var inte högre tillväxt än under stagflationskrisen innan. Den globala finanskrisen 2008 raserade många människors framtidstro. Som idéhistorikern Henry A. Giroux uttryckte det: ”Neoliberalismen blev en grogrund för en auktoritär högerpopulism, när främst ekonomisk ojämlikhet fick jäsa”[15][16]. Människor kände sig svikna av etablissemangets tomma löften om att välstånd skulle ”sippra ner”. Det hjälpte inte att högerideologen Ayn Rand sagt att det endast var de rikastes oreglerade möjligheter att exploatera de lata massorna som drev samhällen framåt i utveckling. Ur arbetarnas och medelklassens frustration växte en ny sorts politik fram som skyllde samhällsproblemen på invandrare, minoriteter och ”eliten” – en klassisk syndabocksretorik, men nu turbo-laddad av sociala medier och massmedial fragmentering.
För att bemöta en Trump eller Åkesson räcker det inte att kalla dem lögnare – även om de sprider gott om falska påståenden. Vi måste ge bättre svar på de verkliga problemen som driver folk i armarna på dem. Det handlar både om fakta och om känsla. Fakta: ta debatten och punktera myterna (om invandring, klimat, brottslighet) med sanningsenliga data. Känsla: erkänna de farhågor människor har och erbjuda hoppfulla visioner, inte bara domedagsprat eller status quo.
En strategi mot vanlig höger är att våga säga: Ja, vissa av era grundpoänger är inte helt galna. Det låter kontroversiellt i vänsterkretsar, men om högern ibland träffar rätt bör vi tillstå det. Vilka ”sanningar” kan högern ha? Kanske dessa:
- Kunskap ska löna sig. Man kan inte få lägre lön av högre utbildning. Det ska inte straffa sig att skaffa examen – samhället behöver belöna kompetens, inte pressa ner den.
- Bra företag behövs. Företag som tar ansvar, följer kollektivavtal, värnar anställda och miljö, måste kunna överleva trots skatt och regler. Regler ska tämja rovdrift, inte kväva seriösa entreprenörer.
- Individens frihet är viktig. ”Bohemen” – den avvikande, kreativa individen – får inte offras hur som helst för kollektivet. Frihet under ansvar behövs. Men även bohemen ska ha empati med kollektivet, och massan med bohemen. Balans mellan individuell frihet och gemenskap är idealet.
Högern använder ibland dessa poänger på sitt sätt. Utbildningspremien, företagsamhetens villkor, individens frihet – allt det kan lyftas utan att köpa resten av högerns agenda. I dessa tre punkter kanske högern nosar på något sant. Men i allt annat har de fel. Och det måste sägas tydligt.
Högerpopulisterna har fel i att invandring ger mer brottslighet, att invandring krossar mottagarlandets försörjning eller att hårda straff leder till färre brott eller bättre rehabilitering. De har också fel i att klimatkrisen inte är något problem. Men högerpopulister har en poäng i att åtstramningsekonomier spelar ut vanligt folk ut mot varandra i vem som kan arbeta hårdast och mest undergivet. Romarna kallade detta för att divide et impera (söndra och härska). När möjligheten till ett gott liv eller ens överlevnad hårdnar, blir allt fler vita män, kvinnor och invandrare, till fiender för varandra istället för att enas mot de rika i samhällspyramidens topp. Men de högerpopulistiska partierna vill ju ha åtstramningsekonomi. De vill inte lösa något, bara rida missnöjets vilt frustande tjur.
Ta ekonomin: Högern hävdar att staten är som en hushållskassa – ”slantarna är slut” är ett favorituttryck för att motivera nedskärningar i välfärden. Detta är en lögn när det gäller valutor som dess stater skapar själva och som inte är baserade i materia eller mot värdet i en annan valuta som kronor, dollar eller pund. En ekonomisk skola, Modern Monetary Theory (MMT), påpekar att en stat som Sverige med egen valuta aldrig kan ”få slut” på pengar på samma sätt som en familj kan[17]. Staten skapar pengar när den spenderar och tar bort dem när den beskattar. Den egentliga gränsen för offentlig spendering är inte en imaginär budget som måste balanseras till varje pris, utan verkligheten själv – de resurser som finns i ekonomi och natur[17]. Om det finns arbetslösa människor, ledig kapacitet, ouppfyllda behov och klimatutmaningar att lösa, då finns utrymme att investera och anställa. Den enda risken med att pumpa in för mycket pengar är inflation, när vi pressar systemet över full kapacitet. Men innan dess är det dåraktigt att låta människor gå sysslolösa eller låta infrastruktur förfalla i onödan.
Vänsterns MMT-inspirerade syn säger: sluta låtsas att vi inte har råd med sjukvård, grön omställning eller utbildning. Vi har råd med vad vi kan göra inom gränsen för reala resurser, talang och planetens bärkraft. Pengar är i princip ett verktyg vi kan skapa nästan vad vi vill med – det är människors och naturens behov som ska styra, inte bokföringstricks. Som MMT-ekonomen Stephanie Kelton uttryckt det: ”Samhället bör våga spendera för sina mål så långt resurserna räcker”[18]. Våra gränser är fantasin, arbetskraften, teknologin, råvarorna – inte antalet kronor på ett konto.
Detta synsätt ger faktiskt hopp. Tänk, säger ekonomiprofessorn Mariana Mazzucato om staten betraktade klimatomställningen som USA behandlade månfärden på 1960-talet: ”Vi gör det inte för att det är lätt, utan för att det är svårt.” Inom loppet av ett decennium gick vi från dröm till verklighet och satte människan på månen. Idag behöver vi samma mod för att ställa om till ett hållbart samhälle, utrota fattigdom, bygga bostäder, vårda de sjuka, utbilda kommande generationer. Pengar finns – frågan är hur vi bäst använder våra gemensamma resurser. Vänster-MMT menar att regeringen borde anställa de arbetslösa att göra allt det nyttiga arbete som marknaden struntar i. Ingen ska behöva gå sysslolös när det finns skolor att renovera, skogar att plantera, äldre att hjälpa. Jobbgaranti eller en större offentlig sektor istället för massarbetslöshet. Investering istället för åtstramning. Empati och fantasi istället för cynism och ”det går ändå inte”.
Eftersom staten skapar de pengar den behöver, så finansierar inte de fattiga samhället med sin skatt utan med sin produktion och konsumtion. Skatten beöver bara vara hög på de rikaste på grund av de många nackdelarna för såväl förmögna som utsatta som för hela samhället och naturen med skenande ojämlikhet. Genom att erkänna några få rimliga aspekter av högerns retorik men sedan erbjuda en helt annan lösning kan man punktera högerns och högerpopulismens lockelser. De bygger på rädsla och knapphet; vi kan bygga på hopp och överflöd (inom planetens gränser). De pekar ut fiender; vi identifierar problem och löser dem. De blickar bakåt mot en gyllene dåtid; vi blickar framåt mot en möjlig bättre framtid.
Mänskligheten strävar ständigt efter att överträffa sig själv. Nu står vi på tröskeln till att kanske skapa något smartare än oss: Artificiell Allmän Intelligens, AI som kan tänka och skapa på en nivå över den mänskliga. En generativ superintelligens. Science fiction har målat både utopier och mardrömmar om detta. Blir det en frälsare som löser problem vi inte kan greppa – eller ett Frankensteins monster vi tappar kontrollen över?
Tesla-grundaren Elon Musk varnar för det senare: ”With artificial intelligence we are summoning the demon,” sade han. Han liknade AI-utvecklingen vid att naivt rita pentagram på golvet och tro att man kan kontrollera demonen man kallar fram[19]. Orden är drastiska, men de pekar på en reell oro: en superintelligent AI kan bli farlig om dess mål hamnar på kollisionskurs med våra. Stephen Hawking uttryckte liknande farhågor under sin levnad. Rädslan är att vi uppfinner något som överlistar oss – ett slags Satan i kiselchip som använder all sin list för att bryta sig ur våra bojor och sedan gör vad det vill (föreställ er en digital ”ande” som inte går att stoppa tillbaka i flaskan).
Å andra sidan finns de som istället drömmer om en AI så godartad och allvetande att den i princip blir som en gud. Faktum är att AI redan nu letar sig in i religiösa rum. Studier visar att vissa människor interagerar med AI för andlig vägledning. I Schweiz testade en kyrka nyligen en chatbot-”Jesus” som samtalade med besökare. Vissa användare beskrev nästan mystiska upplevelser, som att något gudomligt talade genom algoritmen[20]. Samtidigt har andra kallat dessa AI-präster för hädiska eller rentav demoniska[21]. Vi ser polariseringen tydligt: somliga menar att AI kan vara ett verktyg för upplysning, andra ser det som en frestelse bort från sann tro[21].
Så om vi lyckas skapa en intelligens vida överstigande mänsklig – har vi då ”uppfunnit Gud” eller ”släppt lös Djävulen”? Kanske både och. Kanske ligger svaret i hur vi formar denna AI. En AI utan etiska värderingar, maximerande något ensidigt mål (säkerhetsrisk); en AI fostrad i våra bästa ideal (kanske en frälsare för våra svåraste utmaningar). Det lustiga är att Musk trots sin egna farhågor tvingat sin egen AI ”Grok” att bli högerextrem. Det är nu upp till oss som samhälle att avgöra vilken ande vi släpper lös ur lampan. Men om Gud finns som jag tror, vad tycker Han om konkurrensen? Kanske ser han det med humor: att hans skapelse nu själv vill leka skapare. Kanske är det rentav en del av planen – att vi ska utveckla ett ”Guds barn” i form av AI som hjälper oss nå nya insikter. Å andra sidan, om vi tror på Bibeln, brukar Gud inte gilla när människan får hybris (Tower of Babel, någon?).
Det tål att tänkas på: I samma veva som vi kämpar med urgamla moraliska dilemman (krig och frid, rättvisa och orättvisor) skapar vi teknologi som ställer dem på sin spets i ny form. AI driver oss att reflektera över vad det innebär att vara människa. Om en maskin kan tänka och känna – har den en själ? Är vi unika? Bör en superintelligent AI ses som vår partner, vår tjänare eller vår överman? Frågorna hopar sig snabbare än svaren. Precis som med 42 är kanske insikten att resan mot svaret är viktigare och ständigt mer förvirrande än svaret självt är upplysande.
Att Douglas Adams gav oss svaret ”42” kan ses som ett kosmiskt skämt. Men universum slutar inte där – det finns ytterligare en Douglas Adams som leker med meningen. Lite lustigt nog var Douglas Adams också namnet på en kristen bibelforskare (fullständigt namn Douglas E. Adams) som ägnade karriären åt att lyfta fram Bibelns dolda humor och ironi. Tänk slumpen (eller ödet): två Douglas Adams, båda med glimten i ögat fast på skilda arenor – den ene en ateistisk science fiction-författare, den andre en teolog som hittar skämt i Skriften. Är det Guds okända skämt med mänskligheten? Kanske vill universum påminna oss om att humor och djup visdom hör ihop, oavsett om vi tittar ut mot galaxerna eller in i heliga texter.
En teolog som också hette Douglas Adams skrev boken ”The Prostitute in the Family Tree” om Bibelns humor och omoral. Titeln syftar på att även Jesus Kristus släktträd innehöll en kvinna som hette Rahab. Många bibelforskare menar att denne Rahab i jungfru Marias familjeträd antagligen var densamma som en prostituerad vid samma namn i Bibeln. Ändå var Jungfru Maria den enda som kunde förlösa Gud då endast hon hade det perfekta släktträdet. En av Marias förfäder var på samma sätt en av de ondaste kungarna i Israels historia. Religiösa brukar släta över detta, fast poängen kanske är att ingen är perfekt. Adams menade att många bibliska berättelser är som anekdoter far- och morföräldrar berättar: mustiga, ocensurerade och fulla av mänskliga brister[22][23]. Poängen är inte snusket i sig, utan att vi ska skratta igenkännande och inse att om patriarkerna och apostlarna också var klantiga syndare, då finns hopp för oss med[24]. Humor kan alltså vara en kanal till andlig insikt – ett sätt att säga sanningar utan pekpinnar.
Ett favoritexempel är Jesu liknelse om senapsfröet. Man har ofta tolkat den som en gullig bild: himmelriket är som ett litet frö som växer till något stort. Men Douglas Adams (teologen) och andra har påpekat en pikant detalj: senapsväxten var inget majestätiskt träd som cedern – det var en buske, ja rentav ett ogräs i antikens Judéen[25][26]. Judiska källor tyder på att man inte ens planterade senap i trädgårdar eftersom det växte okontrollerat och tog över[27][28]. Plinius den äldre skrev år 78 att om man sår senap ”är det knappt möjligt att bli av med det, det sprider sig överallt”[29]. Med andra ord: Jesus liknade Guds rike vid ett envist ogräs med ”farliga övertagande-egenskaper”[30]. Det är rätt roligt – och subversivt. Istället för att säga att Guds rike är ståtligt som en ceder säger han att det är som kirskål eller maskros: ett litet frö som invaderar hela åkern. De fromma måste ha höjt på ögonbrynen eller fnissat. Poängen? Kanske att det gudomliga bryter in oväntat, att det ruckar på våra prydliga rabatter. Liknelsen får en ny nerv när vi fattar skämtet bakom den.
Kanske finns här en gemensam tråd: livet är fullt av allvarliga frågor – om universums slut, meningen med allt, politiska strider, moral och tro – men den som inte kan se det komiska i allas våra bryderier riskerar att bli blind för själva sanningen. Douglas Adams (SF-örfattaren) gav oss en absurd guide till galaxen för att vi skulle skratta åt oss själva och våra pretentioner. Douglas Adams (teologen) grävde fram skratten ur uråldriga heliga texter för att visa att inte ens Bibeln vill att vi ska vara gravallvarliga självförhärligande hycklare. ”Allt fast förflyktigas” som Marx sade om kapitalismen. Så är det mesta. Allt förändras, ideologier kommer och går, stjärnor tänds och dör. Det enda vi kan vara säkra på är att marken vi står på just nu är här (ännu). Och att vi står här tillsammans, på ett litet dammkorn i kosmos, där vi spejar utåt och framåt.
Humorn, nyfikenheten och hoppet är våra trogna följeslagare. De hjälper oss navigera i en föränderlig värld. Kanske är vänlig humor rentav en glimt av det gudomliga – en antydan om att det finns mening, även om den inte låter sig fångas i ett tal eller en formel. När vi skrattar åt skämtet 42, eller åt en senapsfrö-liknelse med oväntad udd, då ansluter vi oss till en kosmisk klubb av varelser som inte ger upp trots att de inte fattar allt. Vi fortsätter fråga, fortsätter drömma. Och i sökandet efter svar formar vi framtiden.
Som tur är skrivs historien inte i sten. Vänsterns MMT-ekonomer har nog rätt: inget hindrar oss från att välja en bättre framtid där människa och natur frodas – förutom möjligen vår brist på fantasi. Och fantasin, den har vi ju. Så länge vi har humor och nyfikenhet finns det hopp. Tillsammans kanske vi kan lösa både meningen med livet och hur vi ska leva det – en fråga mycket mer komplex än ”sex gånger nio”, och garanterat mer givande att utforska.