För några dagar sedan ställde vi fram klockorna till sommartid, och jag känner mig fortfarande jet-laggad utan att ha varit på semester.
Varje år kan vi läsa om överdödlighet kopplad till tidsomställning. Varje år debatteras om vi borde välja antingen normaltid eller sommartid, och helt enkelt avskaffa den säsongsbaserade tidsomställningen. Varje år händer ingenting, trots att tiden är en av våra mest begränsade resurser. När den är slut är den slut. Och på samma sätt är det med vår arbetstid.
Krönika|Andreas Nyman
Genom vår moderna historia har dragkampen mellan de som arbetar och de som köper arbetet varit en avgörande konfliktlinje i samhällsbygget.
Sedan andra hälften av 1800-talet har fackföreningar och arbetarrörelsens partier drivit på för ökad social och ekonomisk rättvisa. Det har handlat om rösträtt, om hur stor del av produktionens värde som ska tillfalla producenterna, och om arbetstidsreglering. Och kanske är det just där konflikten blir som tydligast. Inte i teorin, utan i timmarna. I hur stor del av våra liv som ska tillhöra oss själva, och hur stor del som måste säljas.
1932 skrev blivande finansminister Ernst Wigforss pamfletten Har vi råd att arbeta? Ett citat som ofta tillskrivs honom och sammanfattar andemeningen lyder ungefär: ”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka.”
Han förespråkade istället självförverkligande. Sång, dans, ja vad du vill, och att livets timmar inte bara ska säljas till arbete.
Det blev också startskottet för en lång rad reformer för arbetstidsförkortning och längre semester. Men för ungefär 50 år sedan tog arbetstidsreformerna stopp. En sjätte semestervecka infördes på sina håll på prov, men drogs tillbaka under 90-talet. Tyvärr blir de fattiga fler igen, medan de rika blir rikare. Samtidigt som Sverige toppar listan över dollarmiljardärer per capita, är arbetstiden för de flesta fortfarande lång.
Ett vanligt argument mot arbetstidsförkortning är att vi istället fått högre reallön, och därför kan välja att jobba mindre om det verkligen är mer frihet vi vill ha. Men fullt så enkelt är det inte. Reallönerna har visserligen ökat sedan 70-talet, men en allt större del av inkomsten går idag till boendet. När hyran är betald är det inte säkert att mer blir kvar, snarare tvärtom.
De senaste årens automatisering har gjort att även arbetsköparna velat korta arbetstiden, men genom så kallad hyvling, där lönen minskas med lika mycket som arbetstiden. Den som arbetar måste ibland skaffa ett extra jobb, eller två, för att klara försörjningen. Det är en tydlig höjning av aggressionsnivån. Att bibehålla status quo är inte längre nog. Man vill aktivt försämra våra livsbetingelser.
I det allra första första maj-tåget var det krav om arbetstidsförkortning på banderoller och plakat.
Så länge jag själv kan minnas har det ropats att vi vill ha sex timmars arbetsdag. En ny norm för vad som är heltid, som vi inte borde behöva skrika oss hesa efter. Det skulle också ge fler chansen att komma i sysselsättning och på så sätt motverka den ökade arbetslösheten.
När jag sitter och kör min spårvagn, en timme tidigare än jag borde, känns allt så tydligt. Samtidigt som vi skrotar tidsomställningen borde vi införa 30 timmars arbetsvecka, med bibehållen lön.