Det är skrämmande att se hur fascismen genomgått en normaliseringsprocess framför allas våra ögon. Simona Mohamsson skålar i ölglas med Jimmie Åkesson och pratar om ”blågul islam”. Ulf Kristersson följer sitt partis konservativa, kapitalistiska fotspår i jakt på att upprätthålla kapitalet och lovar fascisterna viktiga ministerposter kommande mandatperiod.
Vi ska inte låta fascismen splittra och kuva oss, och dela in oss i ”skötsamma” och ”avvikande”, skriver Michaela Larsson.
Opinion|Michaela Larsson
Nu har normaliseringsprocessen av Sverigedemokraterna gått så långt att de ses som det supergulliga snällispartiet som gillar katter och klarar av att festa trots att många av dem är över 40 år. Ja, så låter det i Politikbyrån (SVT, 1/4) där tre journalister och en sverigedemokrat kommer till tals. De intervjuar även den populära djurrättsinfluencern Therese Lindgren som smilar in i kameran och säger att ”det var SÅ trevligt att träffa Jimmie Åkesson” och pratar vidare om hur rasisten Åkesson kelar med hennes katter. Resterande programtiden i studion spenderas med att fnissa åt sverigedemokraters upptåg, dåliga skämt och alkoholintag i Jerusalem (där de krokat arm med en israelisk extremhöger kring sitt hat mot muslimer och araber).
Journalisterna i Politikbyrån är förvånade över hur mycket attityden gentemot Sverigedemokraterna har förändrats de senaste tio åren. Att detta parti som förr var ansett en paria och som partiet med nazistiska rötter och en helfascistisk agenda, nu i stort accepteras av borgerligheten, Tidöpartierna och av media. Samtidigt verkar de inte alls se sin egen roll i det och hur de själva, bland annat genom detta absurda mys-tv-program, är med och normaliserar och därmed legitimerar Sverigedemokraterna, fascister och fascistisk politik.
”Jag undrar vad Gramsci hade sagt om detta”, säger jag till min sambo när jag tittar på programmet. Vi båda skakar på huvudet. Just nu läser jag den grekisk-franske marxisten Nicos Poulantzas verk, däribland ”Fascism and dictatorship” från 1970. Både Antonio Gramsci och Poulantzas analyserar hur kriser i kapitalismen försvårar den härskande klassens förmåga att upprätthålla sin (ideologiska) hegemoni genom samtycke. Det krävs då mer repressiva och auktoritära åtgärder för att trycka tillbaka arbetarklassen.
Hos Poulantzas kopplas detta, under vissa specifika historiska villkor, till framväxten av fascism. Fascismen blir ett försök att omorganisera hegemonin genom nya ideologiska former och problembeskrivningar. Som Gramsci påpekar måste den härskande klassen inte vinna varje kamp, utan behöver bara bädda in sin världsbild i lagar, normer och institutioner. När många anser att den nya världsbilden är ”normal” och ”sunt förnuft” går de med på de (fascistiska) politiska lösningarna. Fascismen blir alltså ett verktyg för att organisera överbyggnaden med sina juridisk-politiska och ideologiska element.
Ett bra exempel på detta är Tidöregeringens nya lag om bristande vandel som de räknar med att implementera i juni. Lagen om bristande vandel innebär en urholkning av rättsstaten och av grundläggande demokratiska principer, eftersom den bygger på subjektiva tolkningar av vad bristande vandel innebär samt undergräver de politiska subjektens yttrandefrihet och motståndskraft mot rådande ordning.
För det första, staten organiserar med denna lag klassrelationerna – inte enbart mellan kapital och arbete, utan mellan så kallat ”skötsamma och avvikande”, mellan så kallat ”hederligt leverne” och ”extremt leverne”. Därmed splittrar de oss genom rasism och försvagar vårt kollektiva motstånd. Denna lag borde göra alla livrädda, men den verkar inte göra det! Jag har sett många kommentarer i sociala medier i stil med ”bra, alla vi som har rent mjöl i påsen kommer inte påverkas av detta”. Det är liknande argument som används för Tidöregeringens repressiva övervakningspolitik med kameror och drönare, ”jag har ingenting att dölja, de kan filma mig dygnet runt”. Man accepterar alltså fascismens åtskillnad mellan människor och social kontroll. Dessa attityder gör det tydligt hur fascismen vunnit hegemonisk mark.
För det andra, i Tidöavtalet står det att bristande vandel gäller ”deltagande i våldsbejakande eller extremistiska organisationer eller miljöer”. Men extremistiska organisationer innebär i praktiken även anarkistiska, kommunistiska, syndikalistiska, marxistiska och socialistiska grupper och föreningar – det vill säga de som vill avskaffa det rådande systemet (kapitalismen) som helhet. Vi kan givetvis även räkna hit palestinska, kurdiska och andra antikoloniala frihetsrörelser. Extinction Rebellion med sin civila olydnad samt vilja att införa medborgarråd är också ett hot mot den borgerliga demokratin. Använt i sin breda, fulla form kommer alltså lagen att omöjliggöra all vänsterpolitisk aktivism, allt kollektivt motstånd mot kapitalismen och fascismen. Tycker du att jag är alarmistisk? Det är tyvärr den naiviteten som bidragit till att vi är där vi är idag.
Givetvis gjorde vänsterrörelser motstånd mot lagförslaget. Civil Rights Defenders, Amnesty, Vänsterpartiet, Milljöpartiet, Sveriges advokatsamfund och många föreningar i civilsamhället kritiserade det rättsosäkra i denna migrationspolitiska lag. Vi vet att den först och främst kommer att användas i massiv skala mot invandrare, alltså de regeringen på ett enkelt, oifrågasatt och godtyckligt sätt vill utvisa. Men det finns ingenting som säger att lagen sedan inte kommer att användas i sitt fulla format. Den diskussionen saknade jag i mångt och mycket under vågen av det politiska motståndet mot denna lag.
Tror du att det kommer vara okej att placera Hitleräpplen utanför migrationsministern Johan Forsells hus? Nej, det kommer att vara bristande vandel. Att, som hans son, vara med i en nazistisk aktivklubb, kommer nog inte anses vara bristande vandel. Det kommer väl liknas vid någon slags nationalsport. Hur denna klasskamp utspelar sig fick vi så sent som i förra veckan smakprov på när en nazist ritade hakkors med djurblod på en moské i Uppsala och polisen kommenterade det hela med att de ”inte såg något politiskt eller religiöst motiv”, precis som de inte såg något politiskt eller religiöst motiv vid masskjutningen på Risbergska skolan. En nazist arbetar i äldreomsorgen i Karlskrona men möttes av den styrande politikern (en sverigemokrat) med ”jag har inga synpunkter på det”. Fascism tvättas rent medan socialistiskt, antikolonialt motstånd svartmålas. Poulantzas påpekar att staten inte är ett statiskt objekt utan ett resultat av pågående klasskamp. Det är en arena där klasskampen institutionaliseras och hegemonin ständigt konstrueras och reproduceras.
Lagen om bristande vandel handlar inte enbart om migrationspolitik, även om det är ännu ett sätt att öka takten för de rasistiska utvisningarna. Det går inte heller att begränsa till ekonomi. En av de viktigaste poängerna Poulantzas gör, enligt mig, är nämligen att peka på att fascism inte kan reduceras till behovet av ”ekonomisk” utveckling och produktivkrafternas utveckling. Därför måste vänsterns argument om ”invandringens (ekonomiska) vinster” ses som särdeles felriktat, utöver det faktum att vi med den argumentationen följer kapitalistisk logik och ekonomiserar människors inneboende värde. Det är ytterst provocerade att höra argument från vänster att det är ”dåligt att regeringen utvisar skötsamma, arbetande invandrare som gör rätt för sig” – då har vänstern redan gjort walkover till en kapitalistisk hegemonisk position.
Lagen om bristande vandel handlar om en kapitalism i kris där hegemonin till varje pris behöver reproducera lydnad och upprätthålla systemet. De gör detta genom social kontroll och att kuva allt politiskt motstånd från vänster. Staten kan behålla sin makt både genom tvång och genom att utesluta grupper som inte går att ”integrera i systemet” eftersom deras idéer (antikapitalism, antikolonialism m.m.) hotar det.
Det är något vi också ser i de nya demokratilagarna i folkbildningen. Först ändrar högerregeringen villkoren för att få bidrag (”inga anti-demokratiska organisationer”). Men sedan tror jag att de kommer omskriva vilka organisationer som anses vara ”anti-demokratiska”, dit de kommer att räkna de socialistiska som ABF, som ju uttryckligen säger sig vara ”samhällsomdanande”. Tidöregeringen har redan strypt bidrag till Sida, Palmecentret och andra arbetarrörelse- och civilsamhällesorganisationer.
Det är skrämmande att se hur fascismen genomgått en normaliseringsprocess framför allas våra ögon. Simona Mohamsson skålar i ölglas med Jimmie Åkesson och pratar om ”blågul islam”. Ulf Kristersson följer sitt partis konservativa, kapitalistiska fotspår i jakt på att upprätthålla kapitalet och lovar fascisterna viktiga ministerposter kommande mandatperiod. I historieböckerna kommer det att stå om hur handfallna och naiva den breda massan var, om hur borgerligheten och liberaler som alltid gick samman med fascismen och möjliggjorde och legitimerade ett nazistiskt parti att driva den mest fascistiska politiken vår generation sett.
Gramsci hade väl skrikit rakt ut om han såg Politikbyrån, kanske hade han sagt ”Kontrahegemoni – nu!” Och ja, han har rätt, vi behöver skapa narrativ och vinna hegemoniska världsbilder och det är snart.
Högerregeringen försöker splittra och kuva oss. Vi kan inte låta det hända. Vi ska organisera underifrån med en palett av antiimperialistiska och socialistiska strategier. Vi måste se staten som en arena för politiskt motstånd, en plats där vi ska intervenera, ifrågasätta, fördjupa analysen och tänka tio steg framåt.
Lagen om bristande vandel borde göra alla livrädda. Det blir nämligen allt svårare att leva fritt, att protestera och göra politiskt motstånd i den annalkande polisstaten Sverige.
Bilden: Tror du att det kommer vara okej att placera Hitleräpplen utanför migrationsministern Johan Forsells hus? Nej, det kommer att vara bristande vandel. Att, som hans son, vara med i en nazistisk aktivklubb, kommer nog inte anses vara bristande vandel. Det kommer väl liknas vid någon slags nationalsport.