Att Vänsterpartiet uttrycker ett tydligt krav på att ingå i en regering om det blir en rödgrön valseger i hösten val är givetvis helt rimligt. Ändå har denna rimliga ambition i ”regeringsfrågan” fått en stor uppmärksamhet inför den stundande kongressen. Anledningen är förstås att Partistyrelsen kryddat valplattformen med ett ultimatum i regeringsfrågan. Tre av valplattformens ca 1600 ord står i centrum: ..eller släppa fram…
Kommentar|Jan-Olov Carlsson
Innebörden i detta är tydlig. Förutom att Vänsterpartiet lovar väljarna att inte rösta för någon regering som man inte ingår i, vilket är helt brukligt, lovar man också att inte släppa fram, det vill säga att också rösta mot varje regering där man själva inte ingår.
Ett flertal stora partiföreningar och distrikt i landet har reagerat på detta: Malmö, Göteborg, Uppsala, Umeå och Halland för att nämna några. Kritiken handlar i grunden om två saker.
Det ena är de eventuella parlamentariska konsekvenser som kan uppstå om det inte går den väg som Vänsterpartiet vill. Kritikerna mot partistyrelsens ultimativa linje menar att det kan behövas ett handlingsutrymme för Vänsterpartiet i de kommande regeringsförhandlingarna. Det är fel att på förhand utesluta andra alternativ än ”Rösta rött” om förhandlingarna går i en riktning som inte följer den tänkta planen. Vänsterpartiet står inte i position att diktera villkoren för regeringsförhandlingarna efter valet. Menar Vänsterpartiet allvar med att driva på en verklig kursändring i politiken handlar det om att förhandla, det vill säga att försöka hitta vägar för att åstadkomma en sådan förändring. I sista hand bör därför beslut i ”regeringsfrågan” tas efter en noggrann politisk analys av de parlamentariska utfallen och politiska konsekvenserna av olika handlingsalternativ. Det utesluter inte vare sig att ”rösta rött” eller att ”släppa fram” en regering där Vänsterpartiet inte ingår. Men att slå fast svaret före valresultatet eller utfallet av regeringsförhandlingarna riskerar att sätta Vänsterpartiet i en oönskad sits.
Det andra benet i kritiken handlar om politiken. Flera kritiska motioner uttrycker det med att politiken måste gå före ministerposterna. I motionen från Umeå uttrycks dessa farhågor med följande ord.
”Däremot är det mycket som talar för att en kommande socialdemokratisk regeringspolitik kommer att vilja hålla fast vid en reaktionär migrationspolitik, en repressiv kriminalpolitik, en icke-kritisk hållning mot Nato och DCA, och så vidare. Men om detta vet vi inget säkert. Det vi med säkerhet vet är att det skulle vara mycket problematiskt för Vänsterpartiet att ingå i en sådan regering och ta politiskt ansvar där den politiska profilen är långt ifrån en progressiv samhällsutveckling.”
Det kan finnas politiska skäl till att inte vilja ingå i en regering efter en rödgrön valseger. Även om regeringsmedverkan innebär möjligheter till inflytande, kan det också innebära ett påtvingat ansvarstagande för en politik som ligger långt utanför valplattformens ambition. Ett sådant agerande har prövats av vänsterrörelser tidigare och straffats hårt av väljare i kommande val.
Ett politiskt inflytande kan nås genom framgångsrika förhandlingar i sakpolitiska frågor utan regeringsmedverkan. Det allra tydligaste exemplet kring detta är förstås Sverigedemokraternas position under nuvarande mandatperiod. En liknande position skulle för Vänsterpartiet kunna innebära ett icke obetydligt politiskt inflytande i kombination med att vara fri att bedriva oppositionspolitik mot en socialdemokratisk minoritetsregering som inte har för avsikt att på allvar byta riktning.
Partistyrelsens ambition att lyfta Vänsterpartiet bort från bilden av att vara ”dörrmattan” som Socialdemokraterna alltid kan och vill kliva över, delas nog av alla i Vänsterpartiet. Men att kategoriskt avfärda alla regeringsbildningar där Vänsterpartiet inte ingår är inte nödvändigtvis svaret på detta.
Med ett bibehållet handlingsutrymme kan Vänsterpartiet, efter en noggrann analys av valresultat, väljarnas förväntningar på politiken, spelet kring regeringsbildningen, och så vidare, komma fram till ett beslut som bäst främjar Vänsterpartiets roll efter valet – vare sig det blir att rösta grönt, gult eller rött. För att ha detta handlingsutrymme måste kongressen rösta bort meningen som innehåller ”..eller släppa fram..”
Bilden: Nooshi Dadgostar och Ida Gabrielsson, ordförande och vice ordf i V.