Den ickesionistiska judiska arbetarrörelsen Bund i forna Tsarryssland och Polen gick under med Förintelsen i Andra Världskriget. Nu toppar Molly Crabapples storslagna historik över den judiska socialistiska massarbetarrörelsen amerikanska bästsäljarlistor. Håkan Blomqvist, författare till ”Socialism på jiddisch – Judiska Arbeter Bund i Sverige” från 2020, har läst, och häpnat.
Kultur | Håkan Blomqvist
Jag måste medge att jag blev smått chockad. Hur var detta möjligt, att bryta igenom den historiska glömskan och tystnadsvallen kring den socialistiska arbetarrörelsen Bund? Mellankrigstidens väldigaste judiska rörelse i Polen, dessförinnan i det ryska tsardömet, som krossades under Förintelsen. Som motståndare till sionismen kämpade Bund för doikayt, ”härhet” på jiddisch, den judiska arbetarklassens språk: Här där vi lever är vårt land, det är här vi ska kämpa tillsammans med hela den övriga arbetarklassen för vår frihet och socialism. Med det andra världskriget och fascismens utrotning av Bunds sociala bas, det judiska proletariatet i öster, begravdes rörelsen – och själva minnet, när sionismen utgick som segrare ur den judiska världens ruiner.
Inom en internationell forskningsmiljö ägnade jag själv femton år av arkiv- och litteraturstudier, vi publicerade artiklar och böcker och väckte ibland liv i bortglömd historia – och kontaktades av släktingar med oförklarade minnen från mor- och farföräldrar.
Så kommer en ung, fyrtioårig konstnär, journalist, författare, solidaritetsaktivist och mångsysslare med bakgrund i utmanande ”burlesk”, med ett storverk som spränger amerikanska bästsäljarlistor. Molly Crabapples – ursprungligen Jennifer Caban – ”Here where we live is our country”, fyller Bunds historia med kött och blod, doft och smak, förhoppningar och smärta, liv – och död.
Det är storslaget, både i närbild och dialog över historiska avstånd. Det som så lätt kan förvandlas till anakronism – alltså när nutida liv placeras i en dåtid med helt andra förhållanden socialt och mentalt, undviker Molly Crabapple, kanske genom hennes närhet till sin gammelmorfar Samuel – Sam – Rothbort i New York. Hon hann aldrig träffa honom, men hans konst präglade familjen och hennes uppväxt. Det var som tonåring hon stötte på hans ”minnesbilder”, över sexhundra akvareller från den judiska shtetl, småstaden Volkovysk, nordost om Warzsawa där han föddes 1882. En av bilderna brände sig fast: En ung kvinna kastar sten genom en fönsterruta: ”Idka, the Bundist”.
Berättargreppet är inte ovanligt, som i Ken Loaches film Land och frihet om spanska inbördeskriget, en låda med brev, dagboksanteckningar, en bit jord. Molly Crabapples mor letade fram sådana lådor – att gräva i och finna gammelmorfars historia. Som 20-årig fattig garveriarbetare och aktivist i Algemeyner Yidisher Arbeter Bunds försvarsmilis mot blodiga pogromer i Volkovysk tvingades han fly från Tsarryssland 1904. Kanske hade han varit med om att skjuta ihjäl två polismän i ledningen för en grupp blodtörstiga judemördare? Kanske inte.
Men Sam Rothborts historia öppnade vägen för Molly Crabapple till närkontakt inte bara med tsardömets blodiga despoti och antijudiska pogromer utan framförallt med motståndet, och den framväxande judiska arbetarrörelsen Bund. Från grundandet 1897 till bildandet av den ryska socialdemokratin året därpå, över splittringarna mellan bolsjeviker och mensjeviker, till den första revolutionen 1905, repressionen efteråt, och så nästa revolution 1917…
Nej, nej, det är just så här Molly Crabapple inte tecknar historien, hon gör det inifrån. Som judisk aktivist med bakgrund i Occupy Wall Street ville hon veta allt om sin gammelmorfars historia och Bund, reste runt i Östeuropas forna Jiddischland, lärde sig jiddisch och plogade historiker, memoarer och socialistisk jiddischpress i det självständiga Polen efter 1918. Då växte Bund till en massarbetarrörelse med parti, fackliga sektioner, barn- och ungdomsorganisationer, idrotts- och kulturföreningar, ett sekulärt socialistiskt skolsystem, ett världskänt sanatorium för barn och en väpnad försvarsmilis mot den växande och våldsamma antisemitism som alltmer präglade det polska samhället under auktoritärt nationalistiskt styre från slutet av 1920-talet.
Särskilt har Molly Crabapple följt Bunds försvar mot antisemiter på olika håll i Polen som kastar ut kvinnliga judiska studenter genom fönstren, misshandlar förbipasserande, bojkottar och slår sönder judiska butiker, överfaller fackligt aktiva och stormar Bunds lokaler. Genom främst Bernhard Goldsteins memoarer träder läsaren in, och ner, i både förövarnas våld – och försvararnas. ”Kamrat Bernhard” var chef för Bunds milis, Tsukunft Shturem, från slutet av 1920-talet och formligen mosar myten om att judar gick ”som lamm till slakten”. Tvärtom, det handlar om rasande antifascistiska strider när den polska nationalismen försöker genomdriva samma antijudiska politik som Hitler i Tyskland. Ibland kämpar bundisterna tillsammans med övriga delar av den polska arbetarrörelsen som under generalstrejken 1936, ibland ensamma, som när Bunds milis stormar högernationalisternas lyxrestaurang i Warszawa efter ett mordförsök på Bernhard Goldstein och slår allt och alla sönder och samman.
Molly Crabapple väjer inte för att skildra våldet, och längtan bort för många av aktivisterna när åren går, liksom livsdrömmarna.
Till striderna hör också försvaret mot kommunisterna som under 1930-talets första år ser socialdemokrater som ”socialfascister” och även de attackerar Bunds möten och lokaler, till och med Medemsanatoriet. Bund såg sig självt som revolutionärt men anslöt sig 1930 efter viss vånda till den socialdemokratiska internationalen. Till kampen hör också de inte lika våldsamma men än bittrare striderna mot sionisterna och deras projekt att lämna Polen för en judisk stat i Palestina. Här sammanföll, menar Crabapple och de källor hon citerar, de polska nationalisternas strävan med sionisternas. ”Judarna till Palestina!” var slagordet från polska nationalister och i praktiken från sionisterna som bundisterna bekämpade med näbbar, klor och ord. Ska tre och halv miljon polska judar tvingas lämna Polen, sina hem och sitt hemland för att kolonisera Palestina och dess arabiska befolkning? Det vore ett säkert recept för ändlösa strider och oförrätter.
Så Bunds kamp mot vad de kallade ”tvillingparet”, fascismen och sionismen, utgör efterhand en alltmer central del av historien fram till upproret i Warszawas getto den 19 april 1943. Då kämpade till sist judiska vänstersionister, bundister och kommunister tillsammans mot den nazistiska övermakten – in i döden.
För många judiska socialister av olika schatteringar utgjorde den erfarenheten en slags historisk test av nödvändigheten för den judiska befolkningen att bygga en egen stat som försvar i en fientlig omvärld. Molly Crabapple, med egna erfarenheter av solidaritetsarbete i Gaza, åkallar dock alla bundistiska varningar mot det sionistiska projektet. Att även förtryckta människor själva kan bli förtryckare ser hon som intet nytt under solen. Ett sorgligt exempel är en av de första israeliska kibbutzerna i norra Israel, gettokämparnas kibbutz Lohamei HaGeta’ot där överlevare från Förintelsen och just upproret i Warszawas getto, 1949 etablerade sin gemenskap på platsen för den palestinska byn al-Sumayriyya. Dess invånare hade fördrivits under vad som i Israel går under namnet ”Självständighetskriget” och bland palestinierna al-Nakba, katastrofen.
Molly Crabapples skildring av Bunds och dess sionistiska utmanares historia utgör ett storverk i egen rätt. Men framgången hänger också samman med vår tid. En majoritet av judiska unga i USA tar idag avstånd från Nethanyahus projekt. Sökandet efter en judisk gemenskap och framtid bortom sionismen i solidaritet med förtryckta palestinier och andra förtryckta medför behov av nya svar – och gamla som varit bortglömda.
I fjol sommar ägde en antisionistisk judisk världskongress rum i Wien, med varierande inslag. Men Bunds typ av antisionism som gick hand i hand med kompromisslös kamp mot antisemitismen öppnar för omprövningar i vetskap om att sionismen inte varit den enda vägen för judiskt liv och samhörighet. Visst, Bund tillhörde historiens besegrade, men som Molly Crabapple visar, rörelsens idéer om solidaritet mellan alla förtryckta mot nationalismens återvändsgränder, talar till oss än idag – med en stämma som når långt bortom Jiddischland och Bunds öde.
Here where we live is our country
Molly Crabapple
Bloomsbury
London, New York
Se också Aftonbladet: