När colombianerna går till valurnorna den 31 maj handlar det inte bara om ett presidentval. Det handlar om vilken riktning hela Latinamerika ska ta i en tid präglad av krig, ekonomisk kris, social misär och framväxten av en alltmer aggressiv extremhöger.
Kommentar| Alex Fuentes
Tre kandidater dominerar valrörelsen: vänsterkandidaten Iván Cepeda, högerpolitikern Paloma Valencia och den ultrareaktionäre Abelardo de la Espriella. Tillsammans speglar de tre olika projekt för Colombias framtid – reformism, traditionell höger och en framväxande latinamerikansk variant av trumpism och nyfascism.
Bakom valet finns dessutom ett historiskt faktum som inte får glömmas bort: Colombia har under större delen av sin moderna historia varit ett av Latinamerikas mest högerdominerade länder och samtidigt ett av världens farligaste för vänsteraktivister, fackliga organisatörer och människorättsförsvarare. Tiotusentals människor har mördats i det smutsiga kriget mellan staten, paramilitärer, narkotikakapital och gerillarörelser.
Det är också mot den bakgrunden Gustavo Petros seger 2022 måste förstås. För första gången lyckades vänstern nå regeringsmakten i Colombia. Bara det var en historisk händelse. Men Petros presidentskap har samtidigt visat reformismens gränser i ett beroende kapitalistiskt land där den nationella oligarkin, USA-imperialismen, militären och de paramilitära strukturerna fortfarande besitter enorm makt.
Colombia har länge fungerat som USA:s närmaste strategiska allierade i Sydamerika. Under decennier har Washington pumpat in militärt bistånd, underrättelsesamarbete och ekonomiskt stöd till colombianska regeringar under förevändningen av ”kriget mot narkotikan” och ”kampen mot terrorismen”. I verkligheten har Colombia fungerat som ett geopolitiskt brohuvud för USA:s intressen i regionen.
Landets högerregeringar har konsekvent stått nära Washington och samtidigt spelat en central roll i destabiliseringskampanjer mot Kuba och Venezuela. Under Álvaro Uribes era fördjupades militariseringen ytterligare och paramilitära nätverk växte parallellt med staten.
Det är därför Petro väckt så stark irritation inom delar av USA:s maktapparat. Han har inte brutit med kapitalismen eller imperialismen, men han har brutit mot lydnadskulturen. När Petro offentligt kritiserat Donald Trump och försvarat Kubas rätt att få oljeleveranser har det uppfattats som en provokation i Washington. Det är ingen slump att den colombianska högern och extremhögern idag framställer valet som ett slags ”civilisationskamp” mot vänstern.
Iván Cepeda representerar idag försöket att försvara och fördjupa Petros reformprojekt. Han kommer från den colombianska vänstern och har under årtionden varit en central människorättsförsvarare.
Cepedas politiska liv präglas starkt av mordet på hans far Manuel Cepeda Vargas – senator för Unión Patriótica och medlem i Colombias kommunistparti – som mördades av paramilitära krafter 1994. Unión Patriótica utsattes under 1980- och 90-talet för vad många beskriver som ett politiskt folkmord där tusentals vänsteraktivister och sympatisörer mördades.
Den erfarenheten förklarar också varför Cepeda lagt så stor vikt vid fredsprocessen, människorättsfrågor och kampen mot paramilitärernas inflytande. Hans kampanj bygger på löften om jordreform, sociala reformer och fortsatt fredsprocess. I centrum står kampen mot fattigdom och den extrema jordkoncentrationen i Colombia – ett land där en liten elit historiskt kontrollerat enorma delar av marken medan miljoner människor tvingats till fattigdom.
Cepeda talar om rättvisa, demokrati och sociala reformer. Men reformismen stöter snabbt på sina gränser i ett land där bankerna, storföretagen, jordägarna och de multinationella bolagen fortfarande kontrollerar ekonomins nyckelsektorer. Petro-regeringen har redan visat hur svårt det är att genomföra djupare förändringar utan att utmana själva grundvalarna för kapitalismen.
Så länge storbankerna, exportsektorn, energibolagen och jorden förblir i händerna på oligarkin kommer varje progressiv reform att möta sabotage från kapitalet, medierna och imperialismen.Det betyder inte att skillnaderna mellan kandidaterna saknar betydelse. Tvärtom.
Paloma Valencia representerar den traditionella colombianska högern och det politiska arv som dominerat landet i årtionden; oligarkins mer respektabla ansikte. Hon tillhör en av Colombias mest privilegierade familjer och är politiskt formad under Álvaro Uribes ledarskap. Hennes program bygger på hårdare tag, nyliberal ekonomi, stärkt allians med USA och återgång till den klassiska ”säkerhetsdoktrinen”.
Valencia försöker framstå som mer moderat än extremhögern, men bakom den mer polerade ytan finns samma gamla klasspolitik: privatiseringar, marknadsreformer, militarisering och attacker mot sociala rättigheter. Hon motsätter sig abort och samkönade äktenskap och vill återuppliva Uribes modell för ”demokratisk säkerhet” – en period som samtidigt kantades av massiva människorättsbrott, paramilitär terror och den ökända skandalen med ”falsos positivos”, där civila mördades av armén och presenterades som dödade gerillasoldater. Det är i praktiken ett försök att vrida klockan tillbaka.
Den verkligt explosiva faktorn i valet är dock Abelardo de la Espriella. Han är miljardärsadvokat, mediepersonlighet och självutnämnd ”outsider”, trots nära kopplingar till delar av den colombianska eliten. Han beundrar öppet USA:s Donald Trump, Argentinas Javier Milei, El Salvadors Nayib Bukele och Chiles José Antonio Kast.
Hans kampanj är en blandning av nyliberal extremism, aggressiv nationalism, militarism och personkult. Precis som Trump och Milei bygger han sin politik på idén om att hela det politiska systemet är korrupt och att endast en ”stark ledare” kan rädda nationen. Det är den klassiska högerpopulistiska modellen i ny tappning. Hans retorik visar samtidigt hur långt högerutvecklingen gått. Om vänstern har han sagt: ”Señores de la izquierda, en mí tendrán a un enemigo acérrimo que hará todo lo posible para destriparlos.” (”Ni på vänsterkanten ska veta att ni i mig har en dödsfiende som kommer att göra allt för att slita er i stycken.”) ”Destripar” betyder bokstavligen ungefär ”slita upp inälvorna på” eller ”sprätta upp”. I ett land där tusentals vänsteraktivister historiskt mördats av paramilitärer är det inte bara ett ”provokativt” uttalande utan ett extremt våldsam politiskt hot.
De la Espriella vill bygga megafängelser enligt Bukeles modell, bomba väpnade grupper, återuppta besprutning med glyfosat och genomföra brutala nedskärningar och avregleringar inspirerade av Milei. Han vill också fördjupa samarbetet med USA och återuppta vapenköp från Israel – något som säger mycket om vilken internationell axel han identifierar sig med.
Hans framgångar är inte ett isolerat fenomen utan en del av en internationell utveckling där den kapitalistiska krisen driver fram auktoritära och halvfascistiska monster. Antonio Gramscis ord känns återigen kusligt aktuella: ”Den gamla världen håller på att dö. Den nya dröjer med att födas. Och i detta skymningsljus träder monstren fram.”
Valet sker samtidigt som Colombia upplever den värsta våldsvågen på många år. Fredsavtalet med FARC-gerillan har långtifrån skapat verklig fred. Hundratals tidigare gerillasoldater, sociala ledare och människorättsaktivister har mördats sedan avtalet undertecknades. Samtidigt har nya väpnade grupper, narkotikastrukturer och paramilitära nätverk fortsatt att expandera.
Här framträder två diametralt motsatta linjer.
Cepeda försvarar fortsatta fredsförhandlingar och sociala reformer som en väg bort från våldet. Högern och extremhögern vill istället återgå till en strategi byggd på militarisering, repression och ”krig mot fienden”. Problemet är att Colombias konflikt aldrig bara handlat om ”kriminalitet” eller ”terrorism”. Den har sina rötter i klassamhället, jordkoncentrationen, fattigdomen och imperialismens dominans över ekonomin. Ingen verklig fred kan byggas utan att dessa strukturer utmanas.
Ur ett marxistiskt perspektiv erbjuder valet ingen verklig socialistisk lösning för Colombias arbetarklass. Varken reformismen eller högern bryter med kapitalets makt. Men det betyder inte att alla alternativ är likvärdiga.
En seger för extremhögern skulle innebära ett enormt steg framåt för de mest reaktionära krafter som idag växer som svampar ur jorden. Det skulle stärka trumpismen i Latinamerika, öka trycket mot Kuba och Venezuela och sannolikt leda till hårdare repression mot sociala rörelser i Colombia.
Det är dessutom svårt att föreställa sig att Washington passivt skulle acceptera ett nytt vänsterstyre i Colombia om Cepeda skulle vinna och försöka fortsätta Petros linje. En öppen eller dold destabiliseringskampanj från USA och regionala högerregeringar är långtifrån otänkbar.
Därför framstår ett kritiskt stöd till Iván Cepeda mot högern och extremhögern som en rimlig hållning för vänstern. Men arbetarklassen kan inte stanna där. Den avgörande uppgiften är fortfarande att bygga en självständig socialistisk kraft som inte underordnar sig oligarkin, storföretagen eller imperialismen. Mycket talar dessutom för att valet inte avgörs den 31 maj utan går vidare till en andra valomgång den 21 juni. Om så sker kommer Colombia att stå inför ett vägval som kan få konsekvenser långt utanför landets gränser.
Bilden: Kandidaterna i Colombias presidentval: Vänsterns Iván Cepeda, högerkandidaten Paloma Valencia och högerextremisten Abelardo de la Espriella.