Mönstret känns igen. Trumpliknande högerpopulister kanaliserar missnöjet med det politiska etablissemanget i en kapitalism präglad av ekonomisk och social kris. Det är också den bild som framträder efter den första omgången av presidentvalet i Colombia den 31 maj.
Utrikes | Alex Fuentes
Enligt preliminära sammanräkningar från ett privat valanalysföretag fick den colombianska extremhögerns fribrytare Abelardo de la Espriella 43,7 procent av rösterna. Vänsterns kandidat Iván Cepeda, som vill fortsätta på den kurs som stakats ut av den nuvarande presidenten Gustavo Petro, samlade 40,9 procent. Den traditionella högern däremot gjorde ett katastrofval och hamnade långt efter de två huvudkandidaterna.
Det går att diskutera de omkring 800 000 ”spökröster” som både Petro och Cepeda menar måste granskas närmare innan det slutliga valresultatet fastställs. Men en sak står klar: De la Espriella, som kallar sig själv ”tigern” – en uppenbar blinkning till andra latinamerikanska högerpopulister som gärna framställer sig som politiska rovdjur (Milei i Argentina kallar sig själv ”lejonet” – har lyckats fånga upp ett missnöje som byggts upp under många år, långt innan Petro tillträdde för fyra år sedan.
Att den colombianske Trump-, Milei-, Bukele- och Bolsonaroanhängaren redan före den avgörande valomgången den 21 juni uppmanat ”nationens armé” att ställa sig på hans sida ger en fingervisning om vilken typ av styre han eftersträvar. Hans återkommande personangrepp på Petro, som han kallat ”brottsling, narkoman och ynkrygg”, vittnar om en aggressiv och auktoritär politisk kultur. Han har dessutom deklarerat att han ska bli Colombias president ”med förnuftet eller med våld”.
Den traditionella höger som historiskt representerat landets ekonomiska elit och oligarki led ett svidande nederlag. Inför den andra valomgången den 21 juni ser stora delar av kapitalets politiska företrädare nu ut att samlas bakom extremhögern för att försvara sina klassintressen. Högerkandidaten Paloma Valencia har redan anslutit sig till De la Espriellas läger med argumentet att landet inte får hamna ”i händerna på Cepedas och Petros kommunism”.
Det går därför inte att utesluta att hela den colombianska högern i nästa valomgång sluter upp bakom extremhögern och därmed banar väg för en colombiansk variant av trumpismen.
Det hjälper föga att påpeka att De la Espriella – en homofob politiker som öppet föraktar mänskliga rättigheter – förvandlat sin kampanj till ett mediespektakel. Den typen av politiskt skådespel har blivit ett kännetecken för den internationella extremhögern. Samtidigt är han, trots sin antietablissemangsretorik, själv en del av det system han säger sig bekämpa.
Bakom de högljudda utspelen döljer sig en djupare verklighet. När den traditionella högern misslyckas med att erbjuda lösningar på kapitalismens kris öppnas utrymme för en extremhöger som allierar sig med de mest reaktionära krafterna i samhället. Det avgörande problemet är inte enskilda personligheter utan ett ekonomiskt system som i sin kris allt oftare producerar auktoritära och antidemokratiska ”lösningar”.
Som flera colombianska bedömare påpekat framstår landet idag som delat mitt itu. Kustområdena röstade i huvudsak på vänstern. Särskilt Karibiska kusten och stora delar av Stillahavsregionen gav ett starkt stöd till Cepeda. Där återfinns många av rösterna från arbetarklassen, afrocolombianska samhällen, sociala rörelser och regioner som länge präglats av fattigdom, ojämlikhet och statlig försummelse.
I inlandet, särskilt i områden med stark konservativ tradition och betydande företagsintressen, dominerade De la Espriella. Huvudstaden Bogotá blev återigen en hårt omstridd politisk arena men lutade denna gång åt vänster, något som flera statsvetare beskrivit som en betydande överraskning.
Under denna geografiska och politiska polarisering fortsätter dock en djupare motsättning att utvecklas: konflikten mellan de arbetande och folkliga majoriteterna och de härskande klasserna. Oavsett vem som vinner presidentvalet kommer de ekonomiska eliterna att försöka lägga kostnaderna för den ekonomiska krisen på dem som lever av sitt arbete.
Flera analytiker menar att extremhögern gynnats av ett betydande politiskt missnöje. Många unga och arbetare, besvikna över Petros oförmåga att bryta med Colombias verkliga maktstrukturer (högern har en parlamentarisk majoritet), verkar ha stannat hemma eller röstat blankt. Samtidigt var valdeltagandet relativt högt för colombianska förhållanden och uppgick till omkring 58 procent.
En tidigare rektor vid Universidad Distrital menar att de fortfarande osäkra väljarna kan bli avgörande: ”I första omgången röstar man på den kandidat man tycker bäst om. I den andra röstar man för att stoppa den kandidat man fruktar mest.”
Inför den andra valomgången talar colombianska medier om ”två politiska ytterligheter” och om en växande ”hyperpolarisering”.
De två kandidaterna representerar diametralt olika samhällsprojekt. Oavsett vem som installeras som president den 7 augusti väntar sannolikt fyra år präglade av hårda politiska motsättningar, mobiliseringar och återkommande konflikter.
Cepedas kandidatur bygger på föreställningen att ekonomisk utveckling kan förenas med större jämlikhet och omfördelning. Extremhögerns alternativ innebär däremot en offensiv mot arbetarklassens rättigheter kombinerad med hårdare repression.
Colombia går därför in i en andra valomgång som präglas av ovanligt hög politisk konfrontation. Men oavsett utgången den 21 juni kommer landets grundläggande problem att bestå: den extrema koncentrationen av rikedom, det ekonomiska beroendet, jordfrågan, osäkra arbetsvillkor för miljontals människor och det fortsatta våldet mot sociala aktivister.
För De la Espriella handlar den närmaste tiden om att samla hela det anti-petristiska lägret bakom sig och absorbera huvuddelen av den traditionella högerns röster. För Cepeda består utmaningen i att bredda sitt stöd utanför vänsterns kärnväljare och vinna över mer moderata väljare som oroas över extremhögerns auktoritära tendenser.
Resultatet från den första valomgången pekar visserligen mot en farlig förstärkning av den företagsvänliga extremhögern, i linje med den högervåg som sveper över delar av Latinamerika. Men den andra valomgången är fortfarande helt öppen. Opinionsmätningar har ofta visat sig opålitliga, och rösterna från mittenpartierna och de mindre kandidaternas väljare kan bli avgörande.
Samtidigt fortsätter Bolivia att skakas av arbetarnas, böndernas och ursprungsfolkens mobiliseringar mot högerpresidenten Rodrigo Paz. Den utvecklingen utgör en motström till den reaktionära våg som annars präglar regionen. De kämpande och upproriska i Bolivia talar ett annat politiskt språk – och deras kamp får återverkningar långt utanför landets gränser.
Politiken följer inga förutbestämda lagar. Den avgörande frågan inför den 21 juni kommer ytterst att vara styrkeförhållandet mellan de samhällskrafter som står mot varandra.
BIld: Vänsterkandidaten Iván Cepeda