En ny biografi om Aleksandra Kollontaj sätter fokus på den sovjetiska diplomatens komplicerade relation till Josef Stalin. Per Leander har läst den.
Kulturen | Per Leander
”Revolutionären, feministen och fredsmäklaren” är titeln på en ny biografi om Sovjetunionens mest beundrade och kända kvinnliga politiker Aleksandra Kollontaj, skriven av den svensk-ryska författaren Vera Efron. Det är dock ingen heltäckande biografi om Kollontaj. Trots titeln skrapar bara Efron på ytan vad gäller Kollontajs roll som revolutionär socialist, internationalist och marxistisk feministisk tänkare. Här hade funnits mycket mer att berätta om Kollontajs verksamhet som ung, inte minst om hennes betydelse för bildandet av det svenska vänstersocialistiska partiet och hennes relation till de första svenska kommunisterna som Zeth Höglund, Ture Nerman och Fredrik Ström.
Fokus ligger istället på den äldre diplomaten ”Madame Kollontaj” under hennes tid som världens första kvinnliga ambassadör, först i Mexiko och sedan i Norge och Sverige under 1930- och 40-talet. Det är en tid då hon har slutat att verka för den internationella socialismens spridande, och istället tjänar som representant för det nya sovjetiska statsbygget genom att förhandla fram handelsavtal, lån och att få Sovjetunionen internationellt erkänt vid galamiddagar med kungligheter, kapitalister och borgerliga politiker. Som fredsmäklare spelade hon också en viktig roll i att rädda Finland från att bli ockuperat av Sovjet vid slutet av Andra världskriget. Kollontaj, som hade vuxit upp i Finland när det ännu var en del av tsarimperiet, kände fortfarande starkt för sitt första hemland.
Styrkan i Vera Efrons bok är att hon inte väjer för Aleksandra Kollontajs komplicerade relation till Josef Stalin. För detta är en mörkare sida av Kollontaj och en fråga som många på vänsterkanten, som med rätta beundrar henne som revolutionär och feminist, inte känner till eller i värsta fall blundar för. Hur kommer det sig att Kollontaj, som en gång var förknippad med den så kallade Arbetaroppositionen som kritiserade Lenin för ett alltför hårt centraliserat styre, senare blev helt lojal med den tusen gånger mer diktatoriske Stalin? Och hur kunde hon öppet försvara Stalinterrorn när flera av hennes gamla kamrater, inklusive älskare som Aleksander Sjljapnikov och Pavel Dybenko, fängslades, torterades och avrättades?
”Svaret är höljt i dunkel”, för att citera Vera Efron. Men det rör sig om en kombination av rädsla för sitt eget liv och en förhoppning om att hon ändå kunde göra mest nytta för socialismen genom att fortsätta att tjäna det sovjetiska projektet. Privat hade hon sina tvivel, vilket brev och dagböcker visar. Och frågan är om hon inte hade fått en större historisk betydelse som socialist om hon gått i opposition mot Stalin, vilket så många andra av hennes gamla bolsjevikkamrater faktiskt vågade göra, trots att det kostade dem deras liv. Aleksandra Kollontajs undergivenhet och anpassning till stalinismen måste vägas in i bedömningen av hennes övriga politiska gärningar.
Bokrecension
Aleksandra Kollontaj – revolutionären, feministen och fredsmäklaren av Vera Efron (Lind & Co förlag 2026)