Döden vardag i Gaza

Det var en dag som två familjer hade väntat på länge. En dag för vilken en lokal hade reserverats, kläder förberetts och varje liten detalj ordnats med kärlek och förväntan. Bruden drömde om att bära sin vita klänning och räknade ner dagarna tills hon skulle börja ett nytt liv med mannen hon valt som sin partner.
Internationalens Mallak Abuhamda berättar om Mohannad Farwana som aldrig fick fira sin bröllopsdag.

Fokus | Mallak Abuhamda

I Gaza är döden inte längre en oväntad händelse som stör människors liv; den har blivit en del av vardagen. Här går människor inte och lägger sig drömmande om morgondagen – de somnar och undrar vem de kan förlora härnäst. De vaknar inte med nya livsplaner, utan med en fråga som upprepas varje morgon: Vem lever fortfarande idag?

I detta lilla landområde, utmattat av krig, belägring och förstörelse, mäts tragedier inte längre enbart i antalet förlorade liv, utan i antalet drömmar begravda bredvid dem. Varje martyr i Gaza tar med sig ett helt livsprojekt, dagar som var menade att levas, minnen som var menade att skapas, barn som kunde ha fötts och firanden som borde ha ägt rum.

Bland de tusentals berättelser som har kommit från Gaza under detta långa och förödande krig, förblir berättelsen om martyren Mohannad Farwana en av de hjärtskärande berättelser som ord har svårt att bära.

Förra lördagen skulle vara hans bröllopsdag.

Det var en dag som två familjer hade väntat på länge. En dag för vilken en lokal hade reserverats, kläder förberetts och varje liten detalj ordnats med kärlek och förväntan. Bruden drömde om att bära sin vita klänning och räknade ner dagarna tills hon skulle börja ett nytt liv med mannen hon valt som sin partner. Hans mor väntade ivrigt på att se sin son som brudgum, en dröm hon burit sedan barndomen. Hans far förberedde sig för att välkomna gäster och välgångsönskare, med en glädje olik alla andra i sitt hjärta.

Mohannad själv levde de vackra stunderna. Han följde personligen upp bröllopsarrangemangen och talade med tydlig entusiasm och glädje. Han tänkte på sitt framtida hem—ett skydd av nylonlakan—och dagarna han skulle tillbringa med sin brud. Han drömde om ett enkelt liv, inte annorlunda än drömmarna hos någon ung man någonstans i världen.

Han bad inte om mycket.

Han drömde inte om palats, rikedom eller lyx.

Han ville helt enkelt leva.

Att gifta sig.

Att bygga ett hem.

Att börja ett nytt liv i en stad där kriget inte lämnat något orört.

Men Gaza, en plats som vant sig vid att se drömmar begravda inför sina ägare, skrev ett annat slut på denna berättelse.

Döden kom på själva firandedagen.

Den dag Mohannad skulle bära sin bröllopsdräkt sveptes han in i en begravningssvepning.

Just i det ögonblick hans familj förväntade sig att höra glädjeutbrott fylldes luften av sorg.

Istället för att gratulera varandra fick båda familjerna kondoleanser.

Bröllopsdatumet blev en sorgedag.

Inbjudningarna som förbereddes för en fest förvandlades till böner om barmhärtighet och förlåtelse.

Och dräkten förblev ensam.

En svart kostym som skulle bäras av en brudgum på den viktigaste natten i hans liv hittades istället liggande bland bråte och damm—ett tyst vittne till ännu ett brott begånget mot en enkel palestinsk dröm.

Sängen som var förberedd för de nygifta väntade på sin ägare.

Dekorationerna som hängde på tältets väggar fortsatte att berätta historien om ett hem som aldrig blev verklighet.

Och bruden blev lämnad ensam, inför en framtid som kollapsat innan den ens börjat.

Vilken sorts smärta kan ord egentligen beskriva?

Hur kan en mor stå ut med synen av sin sons bröllopsdräkt efter hans död?

Hur kan en brud förstå att mannen hon väntade på att välkomna som sin make istället skulle komma som hjärtskärande förlust?

Hur kan en far begrava sin son just den dag han förberedde sitt bröllop?

Det här är frågor utan svar.

Och i Gaza finns tusentals frågor som fortfarande är obesvarade.

För krig här dödar inte bara människor – det förstör meningen i sig.

Det stjäl firandet innan det börjar.

Den stjäl minnen innan de skapas.

Och den stjäl framtiden innan den föds.

Livet i Gaza har blivit utmattande bortom all beskrivning. Familjer som överlevde bombningarna möter en ny daglig kamp mot hunger, törst, fördrivning och rädsla. Miljontals lever under förhållanden som är olämpliga för människoliv. Trasiga tält ger inget skydd mot den brännande sommarhettan eller den bitande vinterkylan. Gatorna har blivit berg av ruiner. Sjukhusen är överbelastade av förstörelse och brist på förnödenheter. Skolorna har förvandlats till överfulla skyddsrum fyllda med människor som desperat söker säkerhet.

Mat är inte längre garanterad.

Rent vatten finns inte längre tillgängligt för alla.

Medicin är inte längre garanterad för de sjuka.

Och trygghet finns inte längre för någon.

Människor i Gaza har reducerats till att leva en dag i taget eftersom det har blivit en lyx de inte längre har råd med att tänka på morgondagen.

Fadern som en gång drömde om att utbilda sina barn söker nu efter ett bröd.

Modern som planerade för sina barns framtid söker nu efter drickbart vatten.

Den unge mannen som drömde om universitet, arbete och äktenskap drömmer nu bara om att överleva till morgonen.

Mitt i all denna förödelse blir Mohannad Farwanas historia mer än historien om en brudgum som dödas före sitt bröllop.

Det blir en spegling av Gaza självt.

Ett Gaza som förberedde sig för livet och fann sig omgiven av död.

Ett Gaza som byggde hem bara för att se dem bli ruiner.

Ett Gaza som en gång hyllade sina söner när de tog examen, fick jobb och gifte sig, men som nu tar farväl av dem på kyrkogårdar.

Mohannads berättelse är inget undantag i detta krig. Det är en av tusentals outtalade historier som aldrig hamnar på löpsedlarna. Berättelser om unga människor som planerar sin framtid, barn som väntar på leksaker, mödrar som drömmer om fridfulla dagar och familjer som inget hellre ville än att leva vanliga liv.

Men kriget stal allt det från dem.

Mohannad Farwana lämnade denna värld innan han såg sin bröllopsdag, innan han höll buketten som var förberedd åt honom, innan han tog sitt första foto med sin brud.

Han lämnade efter sig ett brustet hjärta hos sin fästmö, oändliga tårar i sina föräldrars ögon och en smärta som kommer att finnas kvar i minnet hos alla som kände honom.

Kanske kommer dagar att gå, rubriker kommer att ändras och detaljer att försvinna från världens nyhetsrapporter. Ändå kommer bilden av en brudgums kostym som ligger bland rasmassorna att förbli ett starkt bevis på en tid då lyckan i Gaza blev en uppskjuten dröm, när äktenskapet blev en överlevnadsakt och när livet självt blev en avlägsen önskan.

Må Allah ha barmhärtighet med Mohannad Farwana, hela hans bruds, familjs och älskades hjärtan, och låta hans berättelse stå som ett vittne om det enorma lidande som Gazas folk uthärdat – en plats där krig inte bara stjäl liv, utan också stjäl drömmar, glädje och framtiden, och lämnar efter sig hjärtan tyngda av sorg, väntar på slutet av denna långa och smärtsamma natt.