Ett svar till Werner Schmidt
Att BRICS-staterna skulle representera demokrati och en mer rättvis världsordning anser Blomqvist och Fuentes vara illusoriskt, i ett genmäle till Werner Schmidt. Det nya kalla kriget
FOKUS | Håkan Blomqvist, Alex Fuentes
Undertecknade och Werner Schmidt, (WS), är överens om några centrala aspekter i artikelserien ”Imperialismen och vi”. Stöd åt Kuba mot imperialistisk utpressning, motstånd mot NATO, den militära kapprustningen och militariseringen inklusive – i synnerhet för svensk räkning – folkhatets gamla russofobi, här med karolinska övertoner. Hela projektet med att göra Östersjön till NATO:s och Sveriges innanhav ingår i en lång krigisk historia med återkommande blodbad. Att söka förhindra återupprepningar i kärnvapenförintelsens epok är livsavgörande.
Men här finns också betydande skillnader.
WS hoppas i Imperialismen och vi (5) – Internationalen på den USA- och Europadominerade – kanske kan den kallas den ”euro-amerikanska” – världsordningens nederlag gentemot framväxten av en ”multipolär” värld där de s k BRICS-ländernas grundningsdeklaration från 2009 ställer upp målsättningen om ”en mer demokratisk och rättvis multipolär värld baserad på internationell rätt, jämlikhet, ömsesidig respekt, samarbete, gemensamma åtgärder och kollektiva beslut av alla stater.”
Vi delar inte den förhoppningen. Inte för någon motsatt idé om den euro-amerikanska världsdominansens bestånd. Tvärtom, den ordningen kastar inte bara in världen i förödande krig, fattigdom, svält och klimatkatastrof (se vår artikelserie ”Vad är imperialism 1-4”, även i bokform som ”Imperialism och imperialismer – en världsordning i sönderfall”, Atremi 2025). Den måste och kommer att brytas upp när miljarder människor jorden runt, framförallt i det globala Syd ”inte längre vill leva som förut” och den globala överklassen ”inte längre kan styra som förut” (för att tala med Lenin).
Men att regimerna i Moskva, Teheran, Peking, New Dehli, Riyadh och Abu Dhabi – för att nämna några av BRICS-ländernas styren – skulle företräda demokrati och en mer rättvis världsordning ser vi som illusoriskt.
WS undviker att diskutera dessa regimers karaktär och intressen liksom de ”ideologiska hegemonier” som dominerar dem. Moskvas storryska imperieideologi – ”russkij mir”, med rötter i tsarismens antirevolutionära chauvinism och ryskortodoxa dogmatism – har under ett kvarts sekel kommit att ersätta sovjetsamhällets överideologi. Reaktionär islamistisk likriktning på shia- eller sunnigrund upprätthållas av diktaturerna i Teheran, Riyadh och Abu Dhabi, extrem hindinationalism av New Dehli och poststalinistisk mix med traditionella kinesisk filosofi i Peking.
I WS’ historieskrivning om förspelet till det nuvarande ryska kriget mot Ukraina finns mycket som numera mörkas i Väst. Men hos WS saknas också ukrainska folkliga strävanden att undslippa Moskvas kontroll med dess fruktansvärda erfarenheter av repression, massvåld, folkfördrivningar och svältkatastrof. Det ukrainska motståndet från Tsarrysslands fall 1917 har, som den ryska krigspropagandan upprepar, periodvis företrätts av extrem nationalism och även fascism (se Polen protesterar mot Zelenskyj). Men långtifrån bara. Ukrainska folkliga rörelser, anarkister och även kommunister med flera har under århundradet kämpat mot Moskvas övervälde för ökad självständighet, även inom ramen för sovjetsystemet.
Att USA och västmakterna lyckades vinna växande inflytande över ukrainsk politik sedan självständigheten 1991 hänger samman med denna strävan – i en ond eskalerande cirkel av Moskvas försök att återta kontroll, ukrainsk nationalism och NATO:s fortsatta utvidgning (2004 till Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien och Slovenien, 2009 till Albanien och Kroatien). Från den ryska annekteringen av Krim 2014 låg vägen mot krig öppen. NATO:s framflyttning av sina positioner även efter 2014 med Montenegro som NATO-medlem 2017 och Nordmakedonien 2020 utgjorde säkerligen, i ryska militärstrategiska ögon, ett centralt skäl för invasionen åtta år senare.
Och?
Om socialister på detta sätt godtar stormakters militärstrategiska bedömningar är vi förlorade i krigslogikens ryssjor. De flesta sådana bedömningar är högst rationella i sin dårskap. Hiroshima och Nagasaki för att till sist knäcka det japanska motståndet. Bombmattorna över Nordkorea för att hejda kommunisterna och kineserna – liksom över Kambodja och Nordvietnam två decennier senare. USA:s kärnvapenhot mot Kuba och Sovjet i samband med Kubakrisen 1962. Sovjets invasion av Afghanistan 1979…
Det finns i huvudsak alltid militärstrategiska sammanflätade med politiska skäl bakom krigsutbrott. Att Putinregimen i Moskva gentemot avtalsbrott och risken för NATO-expansion beslutade att invadera Ukraina kan, som WS skriver, ses som ”en förklaring, men inget försvar.”
Ändå tenderar WS till just ett sådant försvar både i sin förhoppning om en ”multipolär värld” inkluderande dagens Ryssland och i kritiken mot Internationalen för att ”bidra till att legitimera det nya Kalla kriget”.
Fashodakonflikten mellan Frankrike och Storbritannien om makten över Östafrika 1898-99 var nära krig mellan europeiska imperialistmakter.
En multipolär värld är ju knappast någonting historiskt unikt även för den långa period då den euro-amerikanska världsordningen etablerades och som WS (liksom undertecknade) skildrat. Både inom och utanför den världsdominansen har imperialistiska intressen rivaliserat. Inför det första världskrigets katastrof skedde det mellan Frankrike-Storbritannien och Tsarryssland på ena sidan och Tyskland, Österrike-Ungern samt Osmanska riket/Turkiet på den andra med olika uppsättningar allierade. Dessförinnan Storbritannien mot Frankrike och alla andra konstellationer mellan europeiska kolonial- och imperialistmakter som utmanade ”Her Majesty’s” framväxande empire.
Även mellankrigstidens nedgång för det brittiska imperiet och USA:s uppgång var ”multipolärt”, inte minst genom uppbygget av Nazityskland som med växande antal bundsförvanter utmanade både västimperialismen och det unga Sovjetunionen. Ja, tragiskt nog kom Nazityskland och dess axel med Italien att ses av inte alls få socialister, socialdemokrater, forna kommunister, syndikalister och andra (Flyg i Sverige, Meyer i Norge, De Mand i Belgien, Déat och Doriot i Frankrike, för att bara nämna några) som en nationell och global motmakt mot den tidens ”bipolära” världsordning med Wall Street och London City på ena sidan, Moskva på den andra.
Japansk imperialism började under 1900-talets första halvsekel att utmana den euro-amerikanska dominansen.
Man kan förstås invända att detta handlade om motsättningar inom den världsdominerande euro-amerikanska imperialismen. Men inte bara. Japan var en framväxande imperiebyggare från början av 1900-talet med växlande allianser men som under mellankrigstiden utmanade den amerikanska dominansen i Ostasien. Den japanska utmaningen skedde inte inom den euro-amerikanska dominansen utan utifrån, självförklarad som de koloniserade folkens uppror mot kolonialmakterna och imperialismen, från Sydostasien till Indien. Och detta trots de egna imperialistiska strävandena mot Kina och Korea, under ledning av en despotisk militär- och industrikast med den kejserliga dynastin som fana.
Om BRICS-länderna utmanar den euro-amerikanska imperialismens dominans kan denna säkert försvagas. Men i grunden har BRICS-konstellationen ingenting att göra med framsteg för folkliga demokratiska krafter, utan handlar om omfördelning av världsmakt. Att de värsta BRICS-regimerna i Ryssland, Iran, Belarus, Saudiarabien, Uzbekistan och Förenade Arabemiraten – om vi inte vill nämna Kina – förstärks, betyder inte att arbetar- och demokratiska rörelser blir starkare. Att dessa kan söka utnyttja sprickor i den nuvarande världsordningen och mellan stater och block är en annan, taktisk sak. För Kuba som partnerland i BRICS är det en nödvändighet.
Men att dra slutsatsen att stöd åt rörelser som antikrigs- och demokratiaktivister i Ryssland eller ukrainskt självförsvar, kvinno- och demokratiuppror i Iran, och annan kamp mot förtryck i BRICS och länder i Syd vore att bidra till ”att legitimera” euro-amerikanska intressen (WS’ ord om Internationalen) är inte bara orimligt. Det tenderar om de anammas att förvandla vänsterkrafter till okritiska bulvaner åt diverse förtryckande klassregimer, bara dessa utgör motståndare, fiender eller parias för den nuvarande euro-amerikanska imperialismen. Alltså just den väg en del antiimperialistisk vänster valt (som en svensk studentorganisation) när de politiskt lierar sig med den iranska regimen mot USA/Israel (se artikeln: Framtidens Vänster och Iran) och överger solidariteten med de iranska massor som utmanat diktaturen. Att göra motstånd mot imperialistiska krig och samtidigt stå på de förtrycktas sida mot diktaturer tycks för dem vara en omöjlig kombination.
Men det är den kombinationen som krävs om folkliga och demokratiska krafter i kampen för en mer rättvis värld ska ha en chans, oavsett antalet poler bland den globala maktordningens eliter och förtryckande system.